Visionären.

Den sympatiske (?) ynglingen Saade fick i går se sig besegrad i ett av Europas absolut märkligaste fenomen. Spektaklet som vi alla älskar att hata. Det som ingen tittar på, men som alla ändå har sett. Det är jättespännande, tycker jag, hela grejen. Själva tävlingen missade jag, då jag var på den mest underhållande historielektionen någonsin (det kan jag berätta om en annan gång), men poängutdelningen följde jag med spänning. En tävlingsmänniska underhålls alltid av att se vem som ska vinna och vem som ska försvinna.

Jag följde poängutdelningen via en i-phone på en högljudd bar och har fortfarande inte hört vinnarlåten, men jag har lärt mig lite mer om Azerbajdzjan. Hur det stavas, till exempel. Och att huvudstaden i denna republik heter Baku, att det största språket som talas är azerbajdzjanska och att nationaldagen snart står för dörren: 28 maj. Sådant tycker jag är spännande att ta reda på.

Men det är inte det Eurovision handlar om. I alla fall inte i dag. Detta är ett spektakel jag skulle vilja likna vid en liten bubbla. En bubbla som stöter ifrån sig allt vad gemensamma krispaket och tillfälliga gränskontroller heter. Vän av ordning kanske börjar tänka lite här. Är det löjligt att för några veckor (för numera handlar det inte bara om en kväll) fokusera på klänningar, melodistölder och specialeffekter i stället för korruption, miljöproblem och demonstrationer? Jag har inget svar. Men tänker att det kanske inte är så dumt med visioner. Eurovisioner. Säg mig, är det inte visionärerna som hjälper oss att hitta till en bättre värld?

Jag bara filosoferar. Och tänker att musik hjärta politik kanske inte är så dumt.