Les hauts et les bas de la vie.

Bergochdalbana. De flesta av oss har nog suttit i vagnen någon gång. Det börjar nästan alltid med en uppförsbacke. Den är nästan alltid allt på en och samma gång - seg, lång, tung, lutande, kittlande, förväntansfull, spännande, bra och dålig känsla i magen. Sedan kommer peaken. Och vad är den egentligen? Startskott eller slutdestination? För det mesta ett startskott va? Sedan går det bara utför och vad ska man göra annat än att hänga med?!

När du sitter där i vagnen bekantar du dig med all säkerhet med en våg av känslor - bra och mindre bra. Och inte ifrågasätter du väl det? Det är så det ska vara. Du skriker av glädje. Vrålar av skräck. Du är i stunden och accepterar de snabba svängarna.

Du jämför livet med en bergochdalbana - les hauts et les bas de la vie. Ja, så säger du i alla fall. För om du riktigt tänker efter, låter du livet vara det som en bergochdalbana är? Accepterar du högt och lågt? Bra och mindre bra? Vågar du möta dina dippar i livet och erkänna för dig själv att du ibland mår dåligt, att det ibland går utför och att backen upp ibland är lång och tung?

Det är inte fult att känna sorg. Det är vackert att kunna känna. Det är inte smutsigt att ramla. Det är ärligt att våga erkänna att balansen ibland sviker. Det är inte fel att inte orka. Det är rätt tungt ibland.

Låt livet vara en bergochdalbana. Var i stunden och acceptera de snabba svängarna.