Dagens ord: lisa.

Häromdagen lärde jag mig ett nytt ord: lisa. Jag har tidigare bara stött på det som ett egennamn, men nu läste jag det i en trevlig och välskriven text och förstod att det måste vara mer än bara ett ganska vanligt flicknamn.

Mycket riktigt. SAOB ger mig svaren, precis som vanligt. Substantivet lisa har funnits i svenska språket länge, det ser ut att finnas belägg från tidigt 1500-tal. Man kan sammanfatta ordet med att säga att det betyder något i stil med lindring och lättnad av bekymmer/besvär/sorger. SAOB påpekar att det i synnerhet är ett ord med något högre stil.

"En outtröttlig herre, som sökte uti arbetsamhet sitt nöje och sin lisa" (Höpken, år 1771) står bland annat som exempel. Vi som gillar stil kan gott och väl använda oss av detta ord, tycker jag. Det är praktfullt. Är det inte? Helt plötsligt fick egennamnet Lisa en så mycket vackrare klang i mina öron.

Ett nytt ord lär man sig bäst genom att skapa en personlig relation till det. Så tänk nu ut: vad är en lisa för din själ? För mig är det precis det här:

Givetvis med tillhörande ljudspår - kluckande vågor och skränande måsar.