Nålleken och andra fiffiga påhitt.

Jag lekte mycket när jag var liten. Det var ingen brist på fantasi hos lilla Milon. Jag kunde leka med det mesta och gärna ensam. Då fick jag själv bestämma alla regler och hur leken skulle utvecklas. Hos farmor och farfar fanns inte så mycket leksaker mer än de jag själv hade fått ner i min violetta ryggsäck med Tom och Jerry. Men farmor hade många vackra saker som lätt kunde bli något för lilla Milon att leka med.

Porslinsfigurerna var givna. Änderna, den vackra ballerinan och paret som såg ut att komma från en adlig engelsk familj från 1800-talet kunde lätt spela huvudrollerna i vilket drama som helst. Sedan fanns också massvis med vackra knappar i den lilla plåtburken i ena skrivbordslådan under symaskinen. De kunde jag organisera, lägga i rader eller andra mönster, och allmänt bara plocka upp och ner och beundra.

En annan lek som jag särskilt minns är den jag lekte med farmors knappnålar. Hon förvarade dem i en liten plåtask bredvid sin gamla Singer och de fanns med knappar i alla de färger. Jag plockade upp nålarna och ställde dem i skumgummibiten nedanför den gamla symaskinen. Ibland fick de spela en skolklass som var ute på äventyr. Ibland var de en dansgrupp som stod i ring. Ibland organiserade jag dem efter längd. Ibland efter färg. Knappnålarna och jag var i en värld som ingen annan kände till. Jag var noga med att alltid lägga tillbaka dem i plåtasken när jag var färdiglekt. Det var faktiskt min och bara min lek.

När jag tröttnade på nålleken hände det inte sällan att jag putsade farmor och farfars speglar. Det kunde jag också göra länge och var under tiden ofta med i ett TV-program. Jag var ganska påhittig när jag var barn. Och alla vuxna lät mig vara det. Det är en stor tjänst som jag försöker ge igen till de barn jag har i min närhet i dag.