Det blir en puff som spinner vidare på det nyss publicerade inlägget - för att det känns rätt. Det blir en bit ur mitt hjärtas dagbok.
Jag satte min intention till kvällens yogaklass att vara "LE". Det var allt. Och att le är precis det - allt. Klassen gick så bra. Jag klarade utmanande positioner och kom djupt in i avslappning. Jag andades in med ordet le. Jag andades ut med ordet le. Jag var där och jag var då, men jag var allt annat än ensam. Det kan jag lova!
Med mina handflator upp mot taket kände jag en välbekant hand i min. Mjuk, len hud. Fingrar krökta av ålder, reumatism och idogt handarbete. Hennes hand kramade min hand, precis som när hon satt bredvid mig i soffan, insvept i filtar och så nära den öppna spisen som möjligt. Min farmor.
När min farmor dog föll jag ihop i tårar på hallgolvet. Mitt hjärta överöstes av sorg, men när chocken väl hade lagt sig kände jag ett lugn i kroppen. Min farmors begravning var den första begravning där jag kunde le. Jag kunde minnas precis allt med henne och le, utan att känna skuld. För allt kändes så rätt. Det var hennes tid att lämna oss. Hennes kropp hade gjort sitt och hon var redo att återförenas med sitt livs kärlek. Så hon stängde sina ögon. Men jag har aldrig stängt mitt hjärta för henne. Därför kan jag, precis när jag vill, känna hennes kärleksfulla hand i min och jag låter henne aldrig släppa taget.
Ömsint skrivet.
SvaraRadera