Lilla Fröken P spottade åt det mesta, utan att ens öppna munnen. Knappt något fick så mycket som komma nära hennes läppar. Hon bara fräste och skakade bestämt på huvudet. Sådant som var välbekant kunde gå an. De dofter hon kände till, de smaker hon känt förut kunde hon nicka ja till. Men nytt kom aldrig på fråga. Nya synintryck fick henne att blunda. När hon hörde något okänt placerade hon händerna för öronen. Hon slog upp sitt garde och stängde ute det främmande. Hennes starka motvilja gick inte att ta miste på med spottet som flög från hennes väsande huggtänder.
Ja, hon visste ju inte bättre. Det var så hon var uppfostrad, med den inbyggda instinkten att känna avsmak och avsky inför nytt och annorlunda.
Det var så de jobbade i Familjen Pessimist.
Jag gillar fröken P.
SvaraRaderafyndigt, gillar! vi är nog inne lite på samma tema idag.
SvaraRaderamåste fråga, hur får du till en sån länk till ditt inlägg när du kommenterar i Skrivpuffbloggen? vill också, men fattar visst inte hur man gör...
Gillar också. Den innehåller massor av humor mitt i allvaret
SvaraRaderaHon har det nog inte så kul Lilla P, ett litet skrajset skrutt låter det som....
SvaraRadera