onsdag 27 april 2011

Kramen på flygplatsen.

Som bekant, för den som är mig bekant, gillar jag flygplatser. Kanske märkligt med tanke på hur mycket jag avskyr avsked. Men med varje hej då kommer också ett hej och tiden däremellan, tiden på flygplatsen till exempel, är liksom en egen liten spännande värld där så mycket kan hända - en minst sagt känsloladdad värld.

I går lämnade jag Norrland, mitt hemland. Jag kände mig väldigt redo att flyga söderut, så lite förvånad blev jag när jag faktiskt kände ett rejält styng av vemod där jag satt och väntade på flygplatsen. Jag sov mig igenom två flygresor och när jag väl landade på Landvetter kändes det fint i kroppen. Vemodet var rätt bortblåst och jag var bara glad att ha haft en underbar vecka hemma-hemma, men också glad över att vara tillbaka hemma.

Och så var det, det här med den känsloladdade flygplatsen. Jag hade ingen som väntade på mig vid bagagebandet, men det hade den militärklädde killen framför mig. En ung tjej kom springande mot honom, hoppade upp i hans famn och sedan kramades de länge, länge. Båda leende och alldeles sprudlande. När jag såg det började mina ögon okontrollerat att tåras och en våg av känslor bara vällde över mig. Som om det varit jag som var en del av den där kramen. Men det behövde jag inte vara för att veta hur den känns. Den där kramen på flygplatsen är som ingen annan. Ni som vet, ni vet. Ni förstår också hur en flygplats kan vara så känsloladdad.




3 kommentarer:

  1. Haha, tänkt att din beskrivning fick mig att bli lite tårögd ända här borta också!
    /din känsliga vän vid Mona-Lisa

    SvaraRadera
  2. de flesta av oss har nog stått där, med sina hej och hejdå...visst är det mycket känslor samlade i en märklig byggnad

    SvaraRadera
  3. Ja, du ser! Det var ett väldigt känslosamt moment. Jag kunde inte slita blicken från dem, liksom jag inte heller kunde kontrollera gråtklumpen i halsen!

    SvaraRadera