fredag 29 april 2011

Hon som väljer bort bröllop och barn måste ju vara bitter.

I dessa bröllopstider, som det är i dag, kan jag inte låta bli att tänka lite kring ett ämne som varit högaktuellt i diskussioner mellan mig och diverse vänner senaste tiden. Vi är många som ständigt återkommer till frågor angående livssituationen. Vad ska vi göra? Hur ska vi välja? Hur vill vi leva våra liv? Vad är våra mål, våra drömmar, våra planer?

Jag drömmer mycket och stort och har absolut planer på hur jag helst av allt skulle vilja forma min framtid. Som jag i dag tänker mig min drömtillvaro tror jag inte att det kommer finnas tid och plats för några barn, mer än mina älskade syskonbarn. Jag ser det inte heller som livsnödvändigt att dela mitt liv med någon i ett förhållande och dagen jag drömmer om är inte min bröllopsdag. Dessa åsikter tycks sticka i ögonen på många och jag får ofta höra att det är lite omoget och bittert att tänka så. Konstigt, med tanke på att min personlighet verkligen är raka motsatsen. Jag har alltid varit ganska klok och är en obotlig optimist.

Det verkar vara väldigt svårt att acceptera att jag har mig själv som centrum i min framtid. Nu är jag knappt 25, så det kan ändå vara okej att nämna dessa tankar. Jag får så klart höra att jag bara ska vänta till jag är 35. Då förstår jag säkert bättre. Jag säger inte så mycket om det, jag är väldigt öppen för förändring och har inte ristat min framtid i någon sten, men tänk om jag om tio år fortfarande har samma tankar. Måste jag då vänta till 45 för att förstå bättre? Eller när ska min egen magkänsla godkännas fastän den går emot alla förväntningar?

Det enda jag kan tänka är tråkigt, är att om jag väljer bort detta - bröllop och barn - kommer jag aldrig någonsin få uppleva den där dagen när jag står i fokus. Jag kommer aldrig någonsin få komma med glädjebesked som får folk att gråta och konstant bry sig om min hälsa. Jag har inget egentligt behov av att stå i centrum och vara någon viktig, men är det inte ganska orättvist? Ingen kommer någonsin bry sig särskilt mycket när jag landar mitt drömuppdrag eller när jag får tillfälle att bo i den där drömvåningen på franska rivieran. Ingen annan än jag själv så klart. Är det en sorg? Är det en förlust? Jag vet inte. För mig personligen - inte direkt. För samhällets ögon - troligen.

Kort och gott och ungefär dit jag vill komma - det är svårt att stå emot samhällets konventioner. Men har du tänkt på hur orättvis du är när du rynkar på näsan åt någon annans levnadsval? Har inte alla rätt att drömma om sitt?



4 kommentarer:

  1. gör ditt på ditt sätt, ingen annan än du ska bli nöjd med hur ditt liv ser ut, inte sant? du ger ett klokt intryck, så du vet...

    SvaraRadera
  2. Alla ska köra sitt race, annars blir man inte lycklig. Så enkelt är det. Får många elaka och ofårstående kommentarer om att jag lever som hemmafru och valde att sluta mitt eget jobb för att flytta och ge min sambos karriär ett steg uppåt. Men jag har aldrig varit lyckligare med ett val än jag är med detta!

    SvaraRadera
  3. Malin! Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 10 år och får titt som tätt kommentaren "ja men då är det väl dags att gifta sig"!? Och varje gång blir mitt svar nej, eftersom ingen av oss har någon som helst lust att gifta oss (av flera och olika skäl). Detta bemöts med många frågande miner och ifrågasättande kommentarer; har fått höra alltifrån att min kille inte kan vara kär i mig på riktigt till att det är tragiskt att inte vilja gifta sig. Det säger sig själv hur absurt det är. Kan folk inte bara sluta bry sig och göra som de själva vill utan att ifrågasätta andra?
    Fortsätt drömma och dröm stort om ditt liv; med eller utan giftermål men alltid med dig själv i centrum i ditt eget liv!

    SvaraRadera
  4. Anonym avsändare: Jag säger detsamma till dig, fortsätt dröm stort om ditt liv precis så som du vill ha det. Och vad fint att du har en kärlek i ditt liv som delar dina åsikter. Jag önskar er all lycka :)

    SvaraRadera