Dialekter avslöjar ofta varifrån i landet vi kommer, men inte alltid, då vi många gånger tenderar att färgas av dialekten som talas där vi är. Hemma i Göteborg får jag ofta höra att det inte hörs att jag är från Norrland. Fast det är jag ju, det är mitt hemma-hemma. Det är lite sorgligt att jag tappar en del av norrländskan, men låt oss inte haka upp oss på förlusterna utan i stället fokusera på tillskotten.
En ny fras som kommit in i mitt dagligspråk sedan flytten till Göteborg är att jag önskar att alla ska ha det gott. "Ha det gott" säger jag till vänner när vi skiljs åt eller skriver jag i brevslut till okända människor. Så säger man aldrig uppe i Umeå. Där säger vi att folk ska ha det bra. "Hare bra" eller som det så ofta också blir bara "Hane" - lite nasalt och med akut accent.
Att jag är norrlänning i själen glömmer jag ändå inte. Mitt sch-ljud överger jag aldrig, det lovar jag, och väl på plats hittar jag hem i dialekten direkt. Jomenviisst.
norrländska är fantastiskt fint, lite eftertänksamt och släpande...göteborgskan har sin charm, glöm inte det, du får det bästa av två världar! själv gömmer jag värmländska mitt i mina ords skogar...inte dumt det heller.
SvaraRaderaDet är underbart med dialekter. Hur man kan påverkas av dem. Jag älskar norrländska :P :)
SvaraRadera