Jag undrar lite varför de människor som inte lever i parförhållanden alltid uppmuntras hitta en partner. Jag undrar varför en person som just blivit lämnad åt singellivet alltid får höra att det kommer komma en ny kärlek i dennes liv så småningom. Jag undrar varför den som är singel måste övertygas om att han eller hon också kommer att hitta någon.
Vad är det för snack? Varför bestämmer vi - och med "vi" menar jag djupt, djupt, djupt rotade samhällskonventioner - att det enda rätta här i livet är att leva i ett parförhållande? Helst man och kvinna så klart - hur ska vi annars föröka oss? - men ett fåtal samkönade relationer kan vi också acceptera. Hur kan prio ett i livet alltid förväntas vara att man vill dela med sig av sig själv till någon annan?
Det spelar liksom ingen roll hur smarta telefoner vi kan tillverka, vi kan ändå inte riktigt acceptera att en man eller kvinna faktiskt kan göra ett aktivt val att leva med sig själv och ingen annan. Den som någon gång uttryckt en sådan vilja är för evigt stämplad "bitter" och får minsann aldrig lov att ändra sig. Tröttsamt, tröttsamt. Jag blir matt bara jag tänker på den ansträngning det måste vara att jämt och ständigt sätta etiketter och jämt och ständigt leta efter något som samhället har bestämt att vi ska leta efter.
Jag har hittat min bästa hjärtevän i livet. Den vännen släpper jag aldrig ifrån mig. Hon heter Milon. Så länge hon får leva kommer hon vara så himla nöjd. Det tycker jag är trevligt. Det enda hon söker här i livet är jobb - jobb som låter henne göra det hon gillar mest av allt: leva!
"All the single ladies, all the single ladies..." Leta efter en partner eller fortsätt vara singlar om ni vill. Vad spelar det för roll?
bara man trivs, bara man trivs ska man skita i allt vad etiketter heter
SvaraRaderaHälsa Milon! Härlig tjej.
SvaraRadera