Vem blir man till slut?

"Le persone non fanno i viaggi. I viaggi fanno le persone."

Människor gör inte resor. Resor gör människor. 

Jag hittade orden i en liten butik i Bergamo Città Alta. Tanken har etsats sig fast och jag kan inte annat än tänka att det är så jag lever. Det är så jag kommer till liv. Jag växer när jag ser annat. Bestämmer vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, när jag får uppleva och prova på nytt. Jag blir inspirerad av nya miljöer och nyfiken av gator, hus, torg, parker, byggnader, monument.

Det finns inget som fyller på energiförrådet som en flykt från vardagen. Långväga, eller nästgårds. Det spelar inte så stor roll. Det är lite så där klyshigt att det är resan som är målet, inte själva destinationen. 

Men ibland undrar jag om det verkligen är hållbart att hålla på så. Man blir intresserad av så mycket, lär sig tycka om så många och förälskar sig överallt, när man är en sådan person som aldrig har hemlängtan, utan snarare bortlängtan. Hur ska man pussla ihop det hela, i slutändan? 

Vem ska man bli av alla resor man gör?