söndag 15 september 2013

Människor man önskar var kvar.

Förra veckan var jag på ett yogapass och måste erkänna att jag hade lite dåligt fokus. Jag började tänka på annat och kom att tänka på Linda. Jag tror i alla fall att det var så hon hette. Vi kallar henne Linda nu.

Linda jobbade som yogainstruktör på mitt gym när jag hittade yogan första gången. Den där gången i livet när livet blev kaos. Torsdagsmorgnar blev min räddning och Linda med sin yoga blev lite som en bästa vän för mig, men det visste aldrig hon. När hon pratade lyssnade jag. När hon guidade mig genom andning och kroppsrörelse följde jag med och hittade ett lugn.

Jag tyckte om att lyssna på hennes utsvävningar om resor hon gjort. Jag gillade när hon kom med feedback och rättade till ett ben eller en arm för att maxa en position. I avslappningen kom hon med stöttande ord och pressade ibland ut axlar från nacke och lät oss alla falla djupt bort från vardagen.

Mina dagar hängdes liksom upp kring dessa tidiga torsdagar. Och just den här Linda har stannat kvar i mitt minne. Om jag någon gång skulle träffa henne, skulle jag vilja tacka henne. Och kanske säga att jag gärna skulle vilja gå på hennes yogapass igen. För att glömma stressen. För att hitta lugnet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar