fredag 30 januari 2015

Två stick och tusen tankar senare.

Kala väggar, vita rockar, oro i luften och en alldeles särskild ångest som lägger sig över hela rummet. Ni vet vad jag pratar om – Vårdcentralen. Jag är ingen stammis på detta obehagliga ställe. Dit går jag inte om jag inte måste. Dit går jag bara när det verkligen krisar. Typ när jag efter en vecka själv försökt behandla mina svinkoppor som spritt sig över hela vänstra ansikthalvan, och jag fått feber och svindel. Då, då går jag möjligen dit. Det var 2008, eller kanske 2009.

Och så var jag där för tre veckor sedan. Det var katastrofalt. Jag tappade all värdighet och grät från att jag klev in till att jag klev ut. Gick hem och nästan hulkade. Skamsen och trött. Kommer inte ihåg om det regnade, men det kändes som en typisk regndag.

I dag var jag där igen. Som vanligt med klumpen i magen, men inte lika gråtig. Jag gick inte hem och hulkade. Det får väl kanske ses som något slags framsteg. Promenerade suckande hem, med två stick i armen, tusen tankar i huvudet.

"Biomedicinsk analytiker" stod det på namnbrickan på kvinnan som stack mig. Två gånger. Det var en mindre gång än vad hon pratade med mig. "Du kan sitta där", "Oj, den åkte ut, får sticka igen" och "Det var det", var de tre fraser hon bjöd på. Jag vet inte varför jag tackade när jag gick, antar att det hör till pliktkänslan.

Jag tror inte det är något fel i mitt blod. Jag är inte sjuk i kroppen. Har alltid varit en frisk person. Jag behöver nog bara ett plåster i pannan, för att skingra tankarna. Kanske också ett över bröstet, för att lösa upp den tunga plattan.

Vårdcentralen. Hmm. Ja, jag gick i alla fall inte därifrån hulkande. I dag dalade stora snöflingor. Mjukt. Lite som mitt hjärta blivit, mjuknat. Det blir kanske bättre med små steg. Det är så man får tänka.


2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag har läst din blogg till och från de senaste åren, minns inte ens exakt varför jag först trillade in på den och bestämde mig för att "följa" men numera kommer den upp när jag loggar in på blogger :)

    Hur som helst, i höstas drabbades jag av utmattningssyndrom/depression och mådde verkligen dåligt ett tag. Känner igen mig i mycket som du skriver, om alla tankar, om att aldrig känna sig riktigt glad, osv. Även om det inte är det du har, så ville jag bara säga att det blir bättre. Och ge dig inte innan du får den hjälp du vill ha/behöver! För mig har yogan och att prata, prata, prata (och skriva, skriva, skriva för att reda ut alla tankar) varit lite av en räddning (läs mer här: lovelifedoyoga.blogspot.com) men det verkar som du redan yogar lite? Om inte så är det ett fantastiskt verktyg för när ångesten kommer smygande eller när man försöker samla en liten gnutta energi.

    Nåja, ville bara dela med mig att jag vet hur det känns. Krya på dig (eller vad man nu säger...)! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tack för din fina kommentar. Jag håller med dig, yoga håller mig flytande. Det är verkligen ett bra verktyg för att hitta lite balans i tillvaron. Keep up the blogging, ska kika in där. Kram

      Radera