Varför gråter kroppen?

Det går inte alltid att vara hemlig med humöret. Jag brukar försöka, för att inte besvära andra, men just nu bryr jag mig faktiskt rätt lite om alla andra. Både mamma och pappa har sagt åt mig att jag måste bli snäll mot mig själv. Jag lägger mitt fokus på det.

Och det går inte att vara hemlig med humöret när man nästan hela tiden har gråt i halsen, som ibland är så nära att svämma över, så man nästan får bita sig i läppen. Och jag undrar, varför gråter kroppen? Varför ballar hjärtat ur? Varför kopplar hjärnan bort logik? Jag gråter lätt åt en sorglig film. Men till vissa gråtreaktioner ställer jag mig ytterst frågande.

Ologisk gråtreaktion 1 i dag: kollega tipsade om en bok han tyckte jag skulle läsa. Jag läste på baksidan och blev så träffad och rörd. Så jag bet mig i läppen.

Ologisk gråtreaktion 2 i dag: kollega berättade om meditationsstund han varit på. Jag tänkte in mig själv i en sådan situation. Och jag fick bita mig i läppen.

Som en gråtkompensation händer det att jag lätt blir arg. Jag vill liksom inte erkänna nederlaget att jag inte kan kontrollera mina känslor. Typiskt ologiskt det med. Argreaktionen fick jag av att läsa en text som var så dåligt skriven att jag undrade hur man ens kan få ett jobb när man uppenbarligen har så lågt IQ (fast vid mer logiskt tänkande på saken förstod jag ju att det var en extremt konstig reaktion och att hen inte är dum i huvudet bara på grund av två särskrivningar).

Ibland gör kroppen bara som den vill. Kanske för att den kan. Kanske för att man själv tappat kontrollen.