Till Följaren. En reflektion över skrivandets helande vara.

När man har en blogg med cirka 20 besökare per dag – en riktigt bra dag – får man inte särskilt mycket fan mail, beundrarpost på svenska. Så när man väl får det, tycker jag att man kan ta sig tid att svara. Jag fick ett mail, ett riktigt inknappat mail, från en följare som undrade när nästa inlägg skulle komma. Så, detta är till dig, Följaren, kanske den enda.

En liten reflektion kring bloggens födelse, syftet och kanske en och annan tankeutsvävning.

Jag kanske nämnt det tidigare, jag tror det, men jag hade en gång en annan blogg. Sen fick jag så fruktansvärt ont i hjärtat och kunde bara inte med att ens skriva om det. Så jag gjorde en omstart. Jag skapade ett hörn på The Internet där villkoret för att skriva var att bara skriva om sådant som gjorde mig glad. Jag gjorde puffutmaningar, skrev ihop reseminnen och bedrev egen minispråkforskning på min kammare. Det var tider det.

Och att skriva gjorde mig gladare. I bra kombination med mycket yoga, vill jag minnas.

Jag är ganska bra på det här med ord. Jag kan klä dem, ge dem attribut, klippa ihop fraser, trixa och vrida och vända. Jag har ganska många ord i min hjärna. I mina händer. I mitt hjärta. Jag är ganska dålig på att släppa ut dem genom munnen. De smyger sig ner till fingrarna. Du skulle bara veta hur många ord som kommit ut den vägen. Och på något sätt helat, bara genom att de fått bli ord i ett sammanhang.

När livet visar hur skört det är, får jag så där ont i hjärtat igen. På riktigt, riktigt. Jag ska inte göra någon omstart. Men kanske påminna mig själv om bloggens födelse, syfte och se till att sväva ut i tankar och ord lite oftare. Det gör mig faktiskt, om inte helt hundra glad, i alla fall lite lättare.