Jag var rätt ny i landet och livet var som en tornado i sig. Det blåste nya vindar och det mesta jag rörde vid var okänd mark. Jag hade redan hunnit bli omskakad av en mindre jordbävning och staden var lite i chock efter denna ovanliga händelse. Så kom rapporten om orkanen. Och alla förebyggande åtgärder med den.
Vi försökte ta varningarna med sunt förnuft och fyllde badkaret med vatten och gjorde en halvhjärtad insats med batteridrivna lampor och några konserver majs. Sedan väntade vi. Och vi väntade och väntade och väntade. För varje gång lampan blinkade till tänkte vi "Jaha, där gick strömmen," men så fortsatte det ändå att lysa. Vår balkong höll sig på plats. Inget bråte passerade utanför våra fönster. Vattnet rann i kranarna. Det blev aldrig riktigt som jag trodde.
Och någonstans där började det stormiga äventyret som blev ett år i Washington, DC. Jag hade så mycket tankar och idéer om hur det skulle se ut, kännas och vara och ingenting visade sig egentligen stämma. Det jag varit rädd för var inte alls farligt. Det jag trott skulle vara på ett visst sätt, visade sig vara på ett annat.
Visst var det stundom blåsigt, men sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla. Precis så gjorde jag också och blev likt Carola Häggkvist fångad av denna stormvind som blåste om så i mitt hjärta och lärde mig att älska något helt nytt och annorlunda.
Det var den bästa storm jag någonsin upplevt. Och jag skulle leva om den vilken sekund som helst.
Härligt skrivet. Kul att du är tillbaka.
SvaraRaderaIntressant.
SvaraRaderaHärligt.
SvaraRadera