I går, den 1 november 2016, fyllde jag fyra år med mitt jobb. Det känns snarare som en mindre livstid som gått under dessa fyra år. Det blir så lätt att år läggs till år som läggs till år och plötsligt fyller man fyra, nästan en hel hand. Vill man att det ska vara så?
Nej, jag vill faktiskt inte det. I måndags, dagen innan årsdagen, hade det kanske varit på sin plats att planera kalas med fyra ljus och förbereda fika och annat festligt. Men jag gjorde inte det. I stället gjorde jag något som jag tänkt på ett bra tag. Jag kastade mig ut i ovissheten, i blindo men ändå bestämt. Kort och gott: jag sa upp mig.
Jag vet inte vad som händer sen. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag vet att det jag gjorde dagen innan min fyraårsdag på jobbet var helt rätt beslut. Det känns i hela kroppen i dag. Efter mötet med min chef drog jag igång något slags migränmaraton i 42 timmar, var kanske en och annan spänning som släppte, men i dag är jag återhämtad och nu känns allt så himla rätt.
Friskt vågat, hälften vunnet. Eller hur säger man? Det är skitläskigt. Men också råpeppigt. Det går faktiskt inte att vakna upp till samma sak varje dag och förvänta sig att det ska ge nya resultat. För att se nytt måste man göra nytt.
Efter bara två dagar har jag redan börjat hitta en nytändning hos mig själv. Jag är så himla redo för nästa grej. Vad det blir? Det kanske du vet? Du kanske har ett bra jobbförslag till mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar