När det finns ett Gymnastikens Hus...

För sju och ett halvt år sedan – i slutet på maj/början på juni 2009, jag minns inte helt – stod jag i min älskade sporthall och grät. Vi var många som grät. Jag och alla mina älskade gymnastikbarn som jag hade fått äran att följa i tio år. Det var dags att säga hej då till mitt andra hem och min andra familj. Föreningens ordförande kramade mig hårt och sa några tröstande ord som jag ännu inte glömt. Och som jag då verkligen inte trodde på.

"Jag vet hur det känns. Vi har alla varit här. Men du vet, det kommer en dag när du är tillbaka." Jag kramade om henne hårt som ett tack, men tänkte innerst inne "Nej, det gör ju inte det. Och det är det som gör det så extra sorgligt". Men du Hanna, nu måste jag nog erkänna att jag hade fel. Du hade rätt och jag hade fel. Det kommer en dag när jag är tillbaka.

Gymnastikfamiljen har jag skrivit om förut. Just mina barn har blivit stora och är ute lite här och var i världen (tur att mamma kan följa er på Insta). Men stora delar av Larret, mitt eget lag, är kvar. Många av dem i hallen till och med. Särskilt en person har alltid sagt till mig "när du kommer hem..." inte "om du kommer hem...". Och jag har sagt att jag kommer när det finns ett Gymnastikens Hus.

Nu byggs det där huset för fullt. Det sägs stå klart under 2017.

I början av den här veckan sa jag upp mig från mitt jobb. När jag ändå var i farten med förändring passade jag på att sälja min lägenhet (åh, det är en helt annan historia). Så nu står jag här under uppsägningstiden på jobbet och med en lägenhet som snart ska vara tömd. Som vanligt med lite vemod i hjärtat, men med ännu större känsla av att jag valt helt rätt.

Umeå, nu kommer jag hem. Och med världens bästa sällskap dessutom. Det här ska bli så himla bra.