Snart skiter jag i det här och biter ihop ändå.

Så här är det. Jag har dåligt tålamod. Riktigt dåligt tålamod. Det tillhör nog kategorin sämre egenskaper hos mig själv. Och som resultat av det dåliga tålamodet blir jag lätt på dåligt humör och rätt otrevlig. Typ så som jag känner mot mig själv just, precis nu.

Nu har jag gått med känslodörren öppen så länge, blottat mig för fler än vad jag någonsin gjort tidigare, och varit ärlig mot både mig själv och personer som jag i vanliga fall inte skulle tänka på att släppa nära. Och nu då? Vad gör jag nu då? Varför händer inget konkret? Varför är jag fortfarande trög i hjärnan? Långsam i handling?

Jag har tidigare redogjort för besök ett och två på Vårdcentralen. Det första katastrofala, där jag grät och satt apatisk och stirrade ut genom fönstret. Det andra lite mer ödmjuka, där jag mest suckade och var trött. I måndags var jag på det tredje besöket. Det blev av mer irriterad karaktär. Varför händer inget? Varför blir jag inte bara mig själv?

Jag är less på att vara dum i huvudet och inte riktigt hänga med – hålla låg standard och inte orka tempot. Jag orkar snart inte prata mer om hur jag mår. Den här sårbarheten spelar snart ut mitt tålamod. Kanske mitt ego? Snart stänger jag dörren och kör på det koncept som kört mig i botten – bit ihop. Det är väl ingen råbra strategi, med tanke på utfallet, men det är i alla fall mer den jag är, än en som bara jämrar sig.

Jag hatar att känna mig som någon som inte riktigt funkar, någon som är trasig. I slutändan har jag bara mig själv och jag vill bara reda mig. Åh. Så sjukt irriterad jag kan bli på mig själv. I dag är ingen bra dag att vara jag i sällskap med mig själv.