Från en som älskar det var hon än är.

Resesugen? Så är jag. Och då är jag ändå ute i världen. Inte på min riktiga hemmaplan som är Svedala. Eller är det ens det? Bara för att jag är svensk, kommer Sverige alltid vara min riktiga hemmaplan? När blir borta hemma och när kommer man hem när man åker bort?

Jag känner mig hemma när jag hoppar på bussen från Pentagon. Jag känner mig hemma när jag spanar in Washington Memorial från mitt penthouse. Jag känner mig hemma när jag skymtar The Capitol från takterassen.

Jag känner mig hemma fastän jag är borta och jag är sugen på att resa mer och se mig omkring. Rastlös själ? Nej, snarare bekväm människa som trivs överallt. "Men Malin, du älskar det ju var du än är," sa en vän till mig när vi pratade om att jag flängde och han tyckte att jag skulle komma hem. Hem till Norrland.

Ja, jag gör nog det. Trivs överallt. För jag älskar livet. Det är det allt handlar om. Just nu är jag i Virginia/Washington DC och njuter av att jag är världens lyckligaste människa. Och bloggar gör jag här också. Sjukt bra. Kolla in och ge mig din röst.

Öka förståelse för gymnastikens vackra och hårda komponenter.

När världens kanske mest utmanande och tuffaste sport får utrymme i svensk media handlar det inte om den talang, Jonna Adlerteg, som nyligen lyckats kvala in till OS i London 2012. Nej, det är en kvinnas minnen av hur det var att träna gymnastik som tonåring för tio år sedan. Minnen som präglas av "terror."

Jag håller med förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark om att varje historia räknas och det finns alla gånger anledning att undersöka klimatet i hallar runtom i landet. Men att hänga ut en tränare på detta vis kan jag inte ställa mig bakom. Så klart att vi alla tappar det någon gång. Du. Jag. Han. Hon. Även Staffan Söderberg. Vi ska alltid behandla de barn och ungdomar vi tränar med respekt, men ibland rinner även ledarens bägare över. Vi tappar tålamod och humör. Det är inte farligt att visa våra barn och unga att deras beteende också har konsekvenser. Det viktiga är hur vi hanterar situationen efter en eventuell konflikt. Jag, personligen, har svurit, kastat ut gymnaster, satt förbud. Och sen? Förklarat, diskuterat och om det varit befogat bett om ursäkt.

Dessutom är det som Staffan säger, elitidrott passar inte alla. Särskilt inte gymnastik på elitnivå. Det krävs ett visst sinne. Det krävs ett visst humör. Det krävs så otroligt mycket psyke. Klarar man inte av att bli tillrättavisad av en ledare kanske man inte heller klarar av att volta på en tio centimeter bred bom. Eller skruva kroppen 540° i full karriär. Hårda ord och vissa förbud inom gymnastiken handlar många gånger om att undvika skador och göra träningen säker.

Sist, men verkligen inte minst, utan något jag alltid faller tillbaka på när det handlar om barn och unga: föräldrarna. Var är de? Har inte de det yttersta ansvaret att se till deras barns trygghet? Jag önskar så många gånger mer engagemang från föräldrar. Det är en win-win-win situation – för ledare, för föräldrarna själva och framför allt för barnen! Det är lättare att skapa trygghet i gymnastikhallarna runtom i landet om föräldrarna vet vad som händer. Om de är närvarande. Om de förstår gymnastikens alla vackra och hårda komponenter.

Och hur var det med den där gymnasten som kvalat in till OS? Ja, vi håller tummarna för att Jonna Adlerteg får klartecken av SOK att representera lilla Sverige i världens mest utmanande och tuffaste sport.

Tompa The Man med son och Coach Mamma. Back in the days. Världens vackraste sport och världens

 viktigaste uppdrag – att leda så många fantastiska ungdomar genom dess spännande värld. Gymnastik alltså.

Bara på Holmsundsbussen.

"Äre nån som bruk åka den här turen som vet hur bussn gå och skulle kunna hjälpa mig lite här framme?"

Busschauffören förklarade att det var första gången hon körde just denna sträcka och allt var inte riktigt glasklart. Nog hittade hon vidare till Obbola, men behövde lite guidening för att ta sig till Himmelska Fridens Torg (jo, det finns ett i Holmsund också).

Eftersom de har ändrat turerna sedan min tid kunde jag inte bistå henne, men en poppig kille som såg ut att vara i gymnasieålder hjälpte till efter att förfrågan skrikits ut i bussen två gånger. Själv hoppade jag av på ovan nämnda torg, trots att jag tror att bussen kanske stannar lite närmare mitt hus, men jag ville ju inte riskera att hamn i Obbola. Och att fråga chauffören om råd kändes väl sådär.

Min fråga allmänt: händer detta på andra bussar än Holmsundbussen?

Milon Hjärta Småstad i Norrland.

Gott Nytt – en liten hälsning.

Vad tänker ni inför det nya året? Under vårt mysiga nyårsfirande, bland syskon och syskonbarn, pratade vi gammalt och nytt och en festdeltagare summerade förväntningarna inför det nya året kort koncist. Jag ger Er samma hälsning och önskar Er all lycka för 2012 – och alla andra år också för den delen.

Prova skorna i den djupa snön, inte på någon annans stig.

Det är så lätt att följa i andras fotspår. Promenera på den redan upptrampade stigen för att göra det så bekvämt som möjligt. Skorna blir inte fulla med snö och det minimerar risken för plötsliga isfläckar eller eventuella gropar.

Men hur spännande är det då? Hur utvecklande är det att promenera på en stig där man vet att någon annan redan har gått? Visst är det onödigt att uppfinna hjulet flera gånger och visst är det smart att följa andras recept på väg till framgång – ibland.

Ibland kan det däremot vara vettigt att trampa upp sin egen stig – kliva ut i snön och ge skorna en prövning. Hur väl håller de värmen? Har de något fäste när det blir halkigt? Kan de kliva upp ur groparna?

Jag provar ständigt. Ibland är det slirigt. Men ibland är det riktigt stabilt och det är så otroligt exalterande så jag promenerar vidare på mina egna stigar. Plums, plums.