Jamen så klart att det är - del 2.

Vanlig dag på jobbet. Jag har plockat fram en storfavorit - maskinen som gör pins - och vår lilla pinfabrik har varit i full gång i över en timme. Det är jag och barnen. En eftersläntare traskar förbi och nappar utan att blinka på erbjudandet att göra sig själv en liten knapp. Karl, kanske 4 år, sätter sig på stolen bredvid mig. På den runda, vita papperslappen han fått av mig ritar han en stor grön fläck.

- Vad är det du ritar för något?
- Jag ritar den stora, gröna pricken som är i mitten av knappen.
- Jamen så klart att det är!

Hur kan jag vara så blind och inte se att den gröna pricken han ritar i mitten av papperet är den gröna pricken i mitten av knappen? Typiskt vuxet att inte se träden för all skog. Jag tackar Karl kanske 4 år för att han öppnar ögonen för mig.

Jamen så klart att det är - del 1.

Vanlig dag på jobbet. Barnen målar. Jag klipper. Jag frågar barnen vad de heter, hur gamla de är och lite annat som vi kommer in på. Jennifer 5 år har ritat vad som ser ut att vara en gräsmatta, en sol och blå himmel. På gräsmattan har hon även tecknat ett gäng oklara symboler. Jag frågar henne vad det är.

- Vad har du ritat för små gubbar?
- Det är inga gubbar. Det är saker!
- Jaha okej! Vadå för saker?
- Det är ju saker som någon har glömt där.
- Jamen så klart att det är!

Och är inte det helt logiskt, så säg?! En gräsmatta full med saker. Saker som någon har glömt där. Det mest naturliga i världen. Typiskt vuxet att vilja ta reda på exakt vad det är för saker. Jag tackar Jennifer 5 år för att hon öppnar ögonen för mig.

SkrivPuff: Om händer.

De bar brickor, servade andra, plockade och diskade. Under kriget lade de om sår, tog hand om skadade, helade och hjälpte. De satte potatis. Plockade dem, skalade och serverade till man, barn och barnbarn. De rörde omsorgsfullt i den krämiga brunsåsen. De slevade upp tomtegröt var morgon. De tråcklade, klippte, mätte. Lappade de slitnaste farmarbyxor. Broderade de vackraste brudklänningar. Vände blad i Året Runt. Sov sedan tungt.

De var krokiga av livets hårda skola och reumatismens hårda dom. Av den senare också ofta frusna. Men helt perfekta och varma av hjärtats kärlek. Rynkiga, men alltid ack så lena och mjuka.

De höll alltid ett stadigt och kärleksfullt grepp om mina. När jag satt där bredvid i soffan, vid matbordet, vid den öppna spisen, på kanten av sjukhussängen. Höll hårt. Ofta lite gungande. Stöttade. Lyssnade. Berättade. Vinkade när vi sa hej då.

Farmor Singa. Vad jag saknar dig ibland. Dina händer i mina.

Gubben i lådan är den enda present jag vill ha.

Jag är i flyttartagen. Det är inte första gången jag packar ner mitt bohag i kartonger. Tack och lov har jag i alla fall denna gång inte den där gigantiska bokhyllan att skruva ner. Nej, inga möbler alls att skruva ner faktiskt. Jag flyttar ju bara tillfälligt denna gång och lånar under tiden ut det mesta av mina tillhörigheter.

Men sådant som är personligt och allmänt ivägen för de tillträdande hyresgästerna ska så klart ner i lådor och kartonger. Och det slår mig nu, precis som vid alla tidigare flyttar, hur mycket grejer jag har. Och det mesta får mig faktiskt att bara sucka. Varför har jag så mycket saker? Vad ska jag med dem till?

Saker jag köpt. Saker jag fått. Saker jag har sparat av sentimentalt värde. Saker som nu, när det kommer lite grann till den där berömda kritan, faktiskt slängs. För jag behöver inte så mycket saker. Jag vill sannerligen inte ha fler saker. 

Ge mig inte presenter, kära vänner. Ge mig i stället det vackraste och dyraste ni har. Ge mig er tid. Ge mig er omtanke. Ge mig lite av er själva och mycket av er kärlek. Jag behöver inte guld och gröna skogar, men ibland en stärkande kram och en hjälpande hand. Kanske... Gubben i lådan.

Kort meddelande.

Kort meddelande från bloggredaktionen:

Milon sprudlar av livslust! Packar, jobbar, andas, njuter, älskar!

Sett från hoj.

Ganska så jättesugen på att komma hem snabbt efter 16 timmar på jobbet. Suckar inför cykelturen som efter Vasaplatsen enbart innebär uppförsbacke. Vill lyssna klart på Sommar, men mobilen har inga batterier. Kan välja att sucka ännu mer, men öppnar i stället ögonen. Ser mig omkring. Det finns så mycket att titta på...

23:25 - Pustervik. Verkar vara the place to be. Det är alltid fullt. Knökfullt. En måndag, en tisdag, en vilken dag som helst. När ska jag gå dit?
23:27 - 3:ans spårvagn åker förbi. Tom så när som på fyra personer. 1:an kommer just efter. Helt full. De packade sillarna har ingen match. Vart är alla människor på väg och varför har de valt samma spårvagn?
23:30 - Två killar som tränat lite för mycket biceps och glömt att stretcha bröstmusklerna är ute och rastar en hund. Den är av typen "hej-jag-tillhör-Paris-Hilton-voff". Småler.
23:35 - Den fina balkongen på "Malinsgatan" gör mig alltid lika glad. Varför pyntar inte fler sina balkonger med belysning och träd?
23:38 - Ser skylten "Nytänkare av tradition". Det är väl inte särskilt nytt att alltid göra samma? Nystar in mig i ordlek och språktänk.
23:43 - Kvinna i ullkappa går förbi. Vad sa du att det var för månad, sa du? Juli?
23:45 - Svart katt springer över vägen. Tvi, tvi, tvi!
23:46 - Kille i shorts går förbi. Nu är jag på riktigt förvirrad över årstiderna.
23:51 - Hör ljudet av cikador och känner en doft av - ja, vad är det för något som doftar så där? Jag vet inte. Något slags träd eller buske. Det doftar i alla fall Cypern. Ljuvligt!
23:52 - Rullar in på gården. Alla fönster är släckta. Förutom hos grannen på hörnet.
23:54 - Har fått post. Ett vykort föreställande Prinsen med avsändare Min Vän Vid Vättern. Blir glad och lite tårögd för att det är så fint!
23:59 - Efter 16 timmar på ett rätt så blåsigt hav gungar det fortfarande lite. Behöver dusch, DN och sömn.

Så lyckligt lottad som jag faktiskt är.

När jag var 17 år gammal fick jag höra något om mig själv som jag sedan dess burit med mig och ibland plockar fram. Det var slutet på vårterminen och vi skulle ha betygssamtal med alla lärare. Jag hade just fått veta att jag hade fått VG i kursen i multimedia. Läraren gillade det matlagningsspel jag och två vänner kokat ihop - så klart, vi hade ju fyndigt nog satt hans huvud på en av kockarna.

Jag hade fått mitt betyg och skulle just resa mig när läraren säger ungefär: "Och så en sak till, Malin. Jag bara måste få säga till dig att du är en sådan trevlig och glad person. Du sprider sådan positiv energi. Tack för det."

Jag tackade själv och med de fina orden i ryggen gick jag leende ut ur klassrummet. Hade redan glömt bort det där betyget. Det här var alltså när jag var 17 år gammal. Efter ett gymnasieår som på det hjärtliga planet hade ägnats åt enormt mycket dagboksskrivande och gråtande nätter över den kärlek som gjort slut med mig flera månader tidigare. Ett känslomässigt kaos och lite för mycket mörker.

Men min lärare tyckte att jag alltid spred ljus. Och jag trodde honom. För där och då lärde jag mig att jag är och förblir en positiv person. Jag kan se det ljusa, även i det mörkaste rum. Det påminner jag mig själv om ibland. Därför vågar jag också vara ledsen. Tycka att allt är jobbigt och bara vilja gråta. För jag vet att det bara är tillfälligt. Den sol som går ner i kväll, vare sig den är gömd av moln eller brinnande röd, kommer skina på mig i morgon. Så lyckligt lottad är jag. Och så lyckligt lottad är jag, att en lärare en gång påminde mig om att det är så det är.

Lillasyster och storebror.

Jag befann mig på ett fullt tåg mellan Katrineholm och Göteborg. Bredvid mig satt ett syskonpar. Hon i åttaårsåldern. Han kanske tolv. Han berättade för henne att hon inte skulle titta ut genom fönstret. Det skulle göra henne illamående eftersom de åkte baklänges. Han frågade hur hon mådde. Hon undrade om han hade sovit gott, lät honom vila i hennes knä bara han lovade att inte somna. De bläddrade i en tidning och hon imponerades över hur snabbt han kunde läsa. Han förklarade saker hon inte förstod. De skrattade åt bilder i tidningen och hittade på sånger. När hon sjöng lite för högt och lite för opassande sa han vänligt, men bestämt, att hon skulle vara lite tystare. De fnissade ikapp. De ene såg till att den andre hade det bra.

Att bevittna denna fina syskonrelation fick mig att färdas femton år bakåt i tiden. Det hade kunnat vara jag och det av mina syskon som är mig närmast i ålder. Vi har spenderat många timmar i baksätet på bilen tillsammans. För det mesta hållit sams.

Jag imponerades alltid över allt min bror kunde. Han berättade anekdoter om hur Magnus Uggla hade skrivit sina låtar. Han visste varför en regnbåge uppstod och förklarade vad ett prisma var. Han lärde mig varför Kiss sjöng "I was made for loving you baby" men "you were made for loving me". Jag trodde att han kunde allt och trodde nog också på allt han sa. Jag lät honom vila i mitt knä när han blev åksjuk och strök hans hår så han skulle känna sig bättre. Jag lät honom ta den sista Rollon. Vi läste tidningar ihop. Hittade på sånger.

Jag ser fortfarande upp till min bror. Jag beundrar honom och allt han kan, även om jag genom åren lärt mig att ibland vara lite kritisk till hans så kallade fakta. Men ett som är säkert, är att han likt ett prisma hjälper mig att se världens alla vackra färger, de gånger då jag själv bara ser allt i svartvitt.

När man ska spendera många timmar på resande fot med sin bror, är det bra att han är en sådan väldigt bra en.

Vårt fortsatta ansvar.

Våld och ondska 
skapar 
sorg,
skräck 
och saknad

Frågor
Ilska
Hjälplöshet

Men också sammanhållning

På frågorna svarar vi att vi håller ihop
Ilskan omvandlar vi till gemensam kamp
I hjälplösheten finner vi varandras stöd

Sorg
Skräck
Saknad

Men också sammanhållning
Varsitt strå till stacken

För demokrati
För öppenhet
För värme

Grattis Miksi. Önskar Milon.

I dag fyller min kära syster år. Detta är min present till henne:

Jag behöver inte säga något – jag vet att du alltid förstår

Jag behöver inte gråta – jag vet att du får mig att le

Jag behöver inte vara rädd – jag vet att du håller min hand

Jag behöver dig inte här – jag vet att du alltid är där för mig

Ändå, behöver jag dig i mitt liv

Som en syster

Som en vän

Som den luft vi båda andas

Det är vad du är för mig

Och vad jag alltid kommer vara för dig

Min allra käraste syster

Jag älskar dig

Bilden: För att vi är vi och inte riktigt som alla andra. 

Och även för att lätta upp det lite känslosamma.

Språket: För att vi kommer vara vi för all framtid. 

Och i framtiden ska vi öppna vårt lilla bageri i Italien.

Alla de som lider.

Vi går förbi dem varje dag. Ser dem. Kanske i vårt kvarter. Kanske till och med vid frukostbordet. De utstötta. De som har det svårt. De som aldrig mer får se dagens ljus. De som kallblodigt mördas. De som får lida offer för någon annans hat. De som för oss är främlingar.

Vi vet att de finns. De ligger bredvid skålen med frukostgröt. Men en främlings ansikte uttrycker aldrig lika mycket lidelse som ett ansikte vi känner väl.

Jag visste vem han var. Jag kände en som kände henne. Vi var släkt. Vi var grannar. Vi talade samma språk. Det var min syster. Det var min bror. Det är klart att det blir mer påtagligt. Det är klart att bombdåd och hatbrott i Oslo trycker på fler känsloknappar hos en svensk än vad en självmordsbombare i Afghanistan gör. Det är klart att en ledare i en av Sveriges största dagstidningar uttrycker att Norges smärta är vår.

Det är klart att vi reagerar när det lidande ansiktet på frukostbordet tillhör vår syster, tillhör vår bror. Men jag tänker att det kanske ändå är något som kan få oss att reflektera över vad som ligger bakom. Inte göra främling till fiende. Göra människor till människor och känna en vilja att göra något för människors lika rätt till liv. Utan lidelse.

Plingelingelinge tåget går!

Jag har en sådan romantisk bild av hur det ska vara att åka tåg. Sitta med bra med benutrymme med en bra bok, lite tidningar, kanske ett korsord, om man haft tid innan lite matsäck. Jag ska titta ut på landskapet jag svischar förbi och inspireras av vidderna, förundras av den skönhet naturen bär på. Kanske lyssna på musik som blir ett soundtrack till min alldeles speciella resa, dit den bär just där och då. Kanske hamna bredvid en främling som blir en vän. Kanske själv berätta för någon om mina äventyr.

Men mina tågäventyr blir väldigt sällan så. Mina tågäventyr försvinner för det mesta i en sovande dimma. Jag slår upp boken jag har med mig, som jag sett fram emot att läsa. Jag myser ner i sätet, gör mig bekväm och tar en klunk vatten. Slänger ett öga ut genom fönstret och tänker att jag bara ska läsa några kapitel innan jag byter till att lyssna på musik och skåda det vackra landskapet. Vänder blicken mot min färdlektyr - och sedan somnar jag.

Det vaggande tåget vaggar mig alltid till sömns och min motståndskraft är lika med noll. Bara minuter in på resan sitter jag som en hösäck, med ett huvud som spelar pingpong och med öppen mun som troligen också dreglar lite ur ena mungipan.

Så är det med mina tågresor. De är väl mysiga på sitt vis. Men inte riktigt så som jag alltid tänker.

Någonstans mellan Modena och Rimini, juni 2010.

Återvinn och återanvänd. Win-win.

Jag har den senaste tiden nästan blivit lite konsumtionsallergisk. Jag gillar inte att köpa saker. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av att köpa elektroniksaker, men när Lilla Rosa häromveckan tog ett bad, insåg jag att det nog skulle vara dags att köpa en ny telefon.

Men! Det behövde jag inte. Passande nog kunde jag överta min kära mammas gamla telefon, samma modell som Lilla Rosa, fast vit. En vit pärla som fungerar alldeles utmärkt, inte alls lika sliten, fastän den är tvilling med Lilla Rosa. Och det var inte bara jag som vann på denna affär. Lilla Rosa får leva vidare hos lilla Trollet. Han har alltid gillat att fingra på den och trycka på knapparna och en gång lovade jag honom "När den här går sönder, då kan du få den av mig."

Ja, Lilla Rosa har ju fungerat så när som på bra, men det var ändå läge att gå vidare. Så numera tjänstgör den hos ett litet Troll, som verkar gilla den lika mycket nu, som förr. Det känns ändå bra. Det blir liksom lättare att gå vidare och alla är glada och nöjda. Att återvinna och återanvända är för det mesta en win-win situation. 

Lilla Rosa i händerna på sin nye ägare.

Det är inte Nobels Fredspristagare som gör världen bättre. Det är DU!

Om du är ute och springer och en promenerande människa i spåret framför dig stannar för att ge dig plats så du kan fortsätta i ditt tempo, tittar du då denna personen i ögonen, ler och säger "tack"? Det gör jag. Och det är sådant jag tror på.

Det behöver inte vara blödiga kärleksdikter, storartade demonstrationer, maffiga torgmöten, djupa samtal eller lagar bestämda av något EU-organ. Det behöver inte leda till Nobels Fredspris. Ibland räcker det med ett leende och ett "tack". Det är i alla fall där det börjar.

Helt ärligt. Jag tror faktiskt på sådant. 

Milon publicerad!

I går gick jag förbi Pressbyrån. Plockade upp senaste MåBra och bläddrade fram till månadens gäst. Det jag fann är något jag verkligen kan vänja mig vid! Kanske inte att se mig själv på en så stor bild, men att veta att det jag skrivit är något som kan läsas av fler än bara en handfull känns sannerligen väldigt festligt.

Detta vill jag göra. Skriva för mig. Skriva för andra. Skriva för livet!