Lillasyster och storebror.

Jag befann mig på ett fullt tåg mellan Katrineholm och Göteborg. Bredvid mig satt ett syskonpar. Hon i åttaårsåldern. Han kanske tolv. Han berättade för henne att hon inte skulle titta ut genom fönstret. Det skulle göra henne illamående eftersom de åkte baklänges. Han frågade hur hon mådde. Hon undrade om han hade sovit gott, lät honom vila i hennes knä bara han lovade att inte somna. De bläddrade i en tidning och hon imponerades över hur snabbt han kunde läsa. Han förklarade saker hon inte förstod. De skrattade åt bilder i tidningen och hittade på sånger. När hon sjöng lite för högt och lite för opassande sa han vänligt, men bestämt, att hon skulle vara lite tystare. De fnissade ikapp. De ene såg till att den andre hade det bra.

Att bevittna denna fina syskonrelation fick mig att färdas femton år bakåt i tiden. Det hade kunnat vara jag och det av mina syskon som är mig närmast i ålder. Vi har spenderat många timmar i baksätet på bilen tillsammans. För det mesta hållit sams.

Jag imponerades alltid över allt min bror kunde. Han berättade anekdoter om hur Magnus Uggla hade skrivit sina låtar. Han visste varför en regnbåge uppstod och förklarade vad ett prisma var. Han lärde mig varför Kiss sjöng "I was made for loving you baby" men "you were made for loving me". Jag trodde att han kunde allt och trodde nog också på allt han sa. Jag lät honom vila i mitt knä när han blev åksjuk och strök hans hår så han skulle känna sig bättre. Jag lät honom ta den sista Rollon. Vi läste tidningar ihop. Hittade på sånger.

Jag ser fortfarande upp till min bror. Jag beundrar honom och allt han kan, även om jag genom åren lärt mig att ibland vara lite kritisk till hans så kallade fakta. Men ett som är säkert, är att han likt ett prisma hjälper mig att se världens alla vackra färger, de gånger då jag själv bara ser allt i svartvitt.

När man ska spendera många timmar på resande fot med sin bror, är det bra att han är en sådan väldigt bra en.