Jultid, julefrid, betänketid.

Jul, jul, strålande jul hemma i Norrland. Ingen snö fick vi. Och lite snuva och ont i halsen kom efter julhelgen. Men det är världsliga ting i ett hus fyllt till bredden med så mycket kärlek – och tre stora preggomagar. Som sig bör har jag mest tossat omkring i röd flanell med vita får på (det är sant, den finns). Jag har säkerligen lagt på mig tre, fyra kilo i form av socker, men har faktiskt tvättat håret flera gånger. Här finns ju bastu, vetdu.

Öppnade snabbt jobbmailen för någon timme sedan och tog fram ett dokument jag lovat uppdatera (på semestern). Kändes genast helt omöjligt. Alldeles för tidigt. Så jag bara raderade all skräppost, lät dokumentet vara och läste lite bloggar i stället. Jag gör det alldeles för sällan numera.

Det är mycket saker jag gör för sällan. Det slår mig när jag är här uppe. När jag får tid att tänka. Jag tänker mycket på sådant som jag tycker om att göra och som jag vet gör mig glad. Jag tänker på sådana som jag vill träffa oftare. Sådana jag vill träffa igen. Jag tänker att jag nog ska skriva ner vad jag tänker, så jag inte glömmer bort.

Så onödigt om man skulle gå miste om en massa glädjekällor, bara för att man inte skrev ner dem när man hade tid. I julefrid. Det är bra med lite betänketid.

Helst önskar jag att julen aldrig tog slut.

Katastrofskallen.

Jag undrar om det är en viss typ av människor som får migrän. Ibland kan jag tycka att hela den här hemska huvudvärksgrejen hänger så väl ihop med min personlighet. Man måste göra allt rätt. Slarva inte med mat, sov inte dåligt, stressa inte. Allt måste vara perfekt – annars blir det katastrof. Lite av ett krig i huvudet.

Och lite så är hela min personlighet. Kort och gott, jag gillar inte när var sak inte är på sin plats. Dålig struktur och en rörig tillvaro gör att allt känns katastrofalt. Kanske leder det ena till det andra, jag vet inte.

Men så biter man ihop ändå, för vad ska man annars göra? Det känns alltid lika svårt att "sjukskriva" sig själv för något som man inte riktigt kan förklara för någon annan. Men i dag gick jag faktiskt hem från jobbet. Jag såg dubbelt och kunde knappt prata sammanhängande. Då gör man inte mycket nytta.

Nu har jag sovit i ett kolsvart rum och faktiskt vaknat upp något lättare än för några timmar sedan. Det blir ingen julfest för mig, inte. Jag tar igen lite av det jag missade under arbetsdagen och skålar med mig själv för att det är lite mindre kaos i huvudet. Man blir så tacksam efter en migränattack. Och hoppas att det aldrig mer händer igen.

Det är gasen i botten som gäller. Och jag vill bara köra på.

Med en stadig diet av chokladtryfflar och glögg sitter jag och knapprar in ord för brinnande livet. Det är en klurig utmaning och en kamp mot klockan, men jag har bestämt mig för att det ska gå och springer så fort jag bara kan med fingrar över tangenter och ögon på skärmen.

Och när jag nu tar en paus vill jag ändå bara sitta och skriva. Så är det ju. "Kreativitet är inte en förbrukningsvara, ju mer av den man använder, desto mer av den får man". Så stod det på ett kort jag fick av en fantastisk lärare på skolavslutningen i nionde klass. Han hade så rätt. Och han hade verkligen fattat mig.

Jag är på väg in i ett läge där jag tror att jag skulle kunna köra på utan stopp, men förstår ju att jag nog behöver pausa och få ett avbrott för att inte säcka ihop och börja slarva. Det är mörkt och kallt ute, men lite luft och en tur runt kvarteret kanske vore en bra idé ändå.

Om en månad.

Klockan tickar snabbt under mina arbetsdagar. Lite snabbare än vad jag tycker känns rimligt ibland. När det nu och då slår mig hur snabbt det går höjs pulsen några steg och det tickar på fort även där. Men ändå känns det helt okej. Och på något sätt rätt behagligt. 

Jag är ingen höstperson, mörker har väl ingen strålande effekt på mig (hur skulle det kunna?) och jag gillar att ta god tid på mig att prestera och leverera. Det är inte riktigt många rätt just nu, men ändå känns allt så bra.

Det bor en höstmysig känsla i min kropp och jag smyger runt en stark längtan till jul och allt det fina det har med sig. Jag längtar efter syskon och särskilt deras barn. Om bara en månad sitter vi alla där tillsammans och har det som bäst. 

Jag vill att tiden ska gå fort, men samtidigt skulle jag önska att klockan tickade något långsammare, några veckor nu framöver. Jag vill ta vara på känslan (och hinna prestera och leverera). 

Ge mig snö. Gärna snart.

I kväll gick jag ner i källaren för att hänga in lite vår- och sommarjackor i förrådet, och samtidigt hämta upp lite tjockare varianter för att vara rustad inför vintern. Men så kändes det hela plötsligt så otroligt långt borta. Det finns inte en snöflinga i sikte. Jag har knappt sett eller ens känt på frosten.

Det gjorde mig faktiskt lite uppgiven. Nästan lite ledsen. När ska det bli vinter här? Ska det ens bli vinter här? Det måste snöa innan jul!

Jag har väl aldrig sett mig själv som en vinterälskare, men ju fler vintrar jag är borta från Norrland, desto tydligare blir det att det är snön som gör november och december och alla månader som sedan följer fram till påsk. Det finns inget som får mig att längta hem så mycket som längtan efter "december, mörker och kyla, med korta dagar och rimfrostnätter." Regn och blåst och gråa skyar är bara ett onödigt ont. Jag vill ha riktigt vinter och snö. Gärna ganska snart.

Yogagrejen – som en liten present.

Att gå på ett yogapass är ungefär som att ge sig själv ett litet paket. Att unna sig något så där mitt i veckan, eller efter en lång jobbdag, eller som en helglyx. När man sedan sitter i bastun efteråt känner man sig rent utav bortskämd. Då kan livet inte vara så mycket bättre. På bastulaven, efter yogamattan, finns verkligen inga problem. I alla fall inte några som är värda att slösa energi på just då.

Många tror att yoga inte är deras grej. De är ju stela och osmidiga och inte alls särskilt intresserade av att stretcha och flumma runt. Men då har man nog inte riktigt hängt med på grejen. Det är inte en förutsättning att vara vig och spänstig för att få sätta sig på en yogamatta. Det är inte heller det man tränar. 

Man tränar på att ta hand om sig själv och sitt inre. Man lär sig andas, ta kontroll över något som enkelt som att dra in syre och energi – och blåsa ut mörker och sådant som skräpar. Man lär sig ta ett grepp om sina tankar och styr med dem in kroppen i positioner som frigör stress och smärta. Att vara vig är inget krav, det är ett resultat och ett kvitto på att man hittat något inom sig. 

Man blir mjuk i hjärta, själ och leder. Det tycker jag är en fin present att ge sig själv lite nu och då. Mitt i veckan, i stressiga tider, under en helg – eller helst jämt och ständigt.

Det ordnar sig. För det gör det alltid.

Det fanns ett jag som kunde sitta uppe länge på nätterna och pyssla, skriva och fixa. Kunde producera massvis med ord och text, utan vidare ansträngning. Jättemånga ord per dag. Texter av olika slag. Och ändå ha massor med energi över till annat. Hinna med viktigheter och njuta. Defaultläge var pepp och positiva tankar. Och så är jag faktiskt för det mesta programmerad.

Nu står jag dock i en vardag då detta verkligen måste plockas fram. Lättheten och kreativiteten har lite grann hamnat i en gömma någonstans. Klockan tickar och jag hinner inte riktigt med som jag skulle önska för att njuta till fullo.

MEN! Som jag och min bästis sagt sedan vi kastade oss ut i världen tillsammans – utan jobb, plan eller vidare koll – det ordnar sig.

Just nu kan jag inte tänka annat än att det ordnar sig. Och när det väl har ordnat sig kommer det bli så himla, himla bra.

Nu kör vi. In i kaklet. Kötta. Maxa. Whatnot. Bara ånga på!

För att det här ger mig pepp!

From Milon, with love.

Ibland är det svårt att komma ihåg det som är viktigt. Det är så lätt att bara springa med och gå åt samma håll som alla andra. Haka på och göra samma. När man tycker sig se på helheten på ett annat sätt än många andra är det ännu lättare att glömma bort och kanske till och med börja tvivla.

Efter varje yogapass jag avslutar kommer jag ihåg igen. Jag hittar gnistan, meningen och hjärtat. Jag vet hur jag ska tänka, hur jag alltid egentligen tänker och vad som är bäst för mig. Det är så befriande och så fint att bli påmind om hur det ska vara. Och om jag bara lyckas ta med en liten bit av känslan utanför mattan kan det bli så himla bra.

I morse satt jag redo 07:15 och yogade en timme med en helt fantastisk instruktör. Det var, precis som hon utlovade, ett mysigt pass och det var något som klickade efteråt. Jag kom ihåg grejen. Jag gör saker med hjärtat. Det spelar ingen roll vad, men det är så jag måste göra dem, annars blir det bara platt fall. Jag går min egen väg, jag.

"Wherever you go, go with all your heart."

Reminder: gör det som gör gott.

I kväll har jag pysslat. Det gör jag alldeles för sällan. Spenderade Sunday Funday på IKEA, tillsammans med barnfamiljerna (märk väl: jag – inte del av den kategorin), och kom hem med en gigantisk ram som jag så länge tänkt att jag ska köpa.

Den där ramen alltså. Den var halvfestlig att bära hem. Först på kollektivtrafik. Sedan efter en skön promenad i regnet, upp på berget. Papperskassen som jag valt med omsorg till alla andra varor  – bland annat doftljus, of course – gav vika för regnet redan innan jag hann på pendeln. Tur min vän inte tänkt som jag, och kunde låna mig en stadig påse i plast. Och tur ändå att det bara var regn och inget särskilt dödligt som föll på mig. (Men nog kändes det störigt och jag kände mig lite less när jag kånkade.)

Tanken med ramen var att göra ett enda stort insta moment, men eftersom jag inte framkallat några bilder än och är en människa av kategorin otålig, kunde jag inte hålla mig från att göra något provisoriskt. Det blev en gigantisk tavla med minnen från DC.

Det fick mig att tänka på det ena och det andra. Som vanligt. Och det viktigaste var nog att jag verkligen måste göra mer av det som gör mig lycklig. Som att pyssla, till exempel. Eller ta långa promenader fastän det regnar. Det finns så otroligt mycket bra grejer man kan sysselsätta sig med.

Det är aldrig läge att kompromissa.

Åh, jag kommer ihåg den där gången jag gick till gymmet och ångrade mig så himla mycket efteråt. Eh. Nej! Den gången hände aldrig. Och den kommer aldrig hända. För jag vet i själ och hjärta att det är livets bästa, som alltid gör tricket.

I alla lägen, trötta eller ledsna, behöver jag alltid bara påminna mig själv om detta. På mitt gym blir jag pigg och glad. Det spelar ingen roll riktigt vad jag gör där eller hur jag gör det. Jag blir nöjd bara av miljön. Behöver inte gå därifrån efter årets prestation, näe, det kanske är det enda ställe där jag faktiskt inte riktigt bryr mig om att prestera. Jag bara gör och kör och och njuter av att bli mör.

Det är faktiskt aldrig läge att kompromissa med träningen. Det händer att jag glömmer bort det. Och de gångerna ångrar jag mig så sjukt mycket.

Smärttröskeln. Hur funkar den?

Jag funderar ofta på en sak, som jag inte riktigt har något svar på. Just det faktum att jag inte har något svar gör nog att jag tar idiotiska beslut ibland. Så får jag i alla fall höra från bättre vetande, typ min mor.

Jag undrar lite hur man egentligen definierar smärta och vad man sen gör av den definitionen. Jag tror aldrig jag förstått när det är okej att säga aj och säga ifrån. Och jag tror inte att jag någonsin kommer förstå hur man slutar fastän det gör ont. Lite smärta är ju inte så farligt.

Nu har jag haft stört ont i en axel i nästan två veckor. Men så kan det ju vara, tänker jag. Jag får bara se till att inte röra armen så det gör ont. Det kan man väl leva med? Erkänner, det var ett mindre genomtänkt beslut att träna Bodycombat i kväll, men ganska bra gick det ju ändå.

Det känns så töntigt att ha ont någonstans. Ja, jag är 27 år gammal och så sjukt omogen att tänka att det bara är att bita ihop. Alltid. Jag har aldrig fattat den här grejen med smärttröskeln.

Jag ser inte hösten.

Perspektivet, perspektivet! Jag har glömt det från i går till i dag. Jag har glömt att jag inte sitter ute på en kartongbit utanför Willys och känner lycka i livet över att en sliten kvinna (varför ser hon så uppgiven ut?) ger bort pantburkar. Jag har glömt bort att njuta av hösten. Till exempel.

Det är så jävla (ursäkta språket, men det är ett jävla-moment) vackert ute nu. Så här vackert har det aldrig varit i Göteborg så länge jag bott här. Träden verkligen brinner av passionerat röda toner. Men jag är grå.

Jag stressar på och ser inget.

I morgon ska jag träffa min bästis, min prins. Han brukar vara bra på att påminna mig om vad som är viktigt. Barn gör sånt. De fattar sånt som vi vuxna, stressade, pressade människor glömt bort. Jag behöver påminnas varje dag. Just nu är jag för orkeslös och glömmer bara bort.

Målet för i morgon är att titta lite mer. Öppna ögonen och njuta. Trots allt.

Stressen och perspektivet.

Det har varit en minst sagt hetsig vecka. Lite maratonkänlsa över det hela. Världens längsta to-do-list på jobbet, föreningsmöte, en vattenläcka och allt vad det innebär med försäkringsbolag and whatnot, klubbmästerskap med gymnastiken och bara det vanliga vill-vara-på-topp. Men jag har känt mig ganska mycket på botten. Lite som om jag ligger under högen av all stress. Det är inte njutbart.

Huvud sprängde efter gårdagens klubbmästerskap och tävlingsmänniska som man är lyckades jag göra illa axeln när vi under ledarleken skulle gå skottkärra (satan, ursäkta språket). Somnade som om jag blivit klubbad i huvudet av något tungt och hårt.

Vaknade likaså.

Det var länge sedan jag bara låg på min soffa. I dag blev det dock så. Jag kunde inte ta mig upp. Men, nöden har som bekant ingen lag och jag drog mig upp för att gå på toa (vilket jag för övrigt gör nere i källaren just nu, på grund av ovan nämnda vattenläcka).

Och sen började jag göra lite nytta. Städade mitt källarförråd. Skickade iväg kläder till välgörenhet. Sopsorterade. Tog med mig pantburkar till Willys. Utanför affären satt en man som såg mina burkar. "Är de till mig?!" sa han med ett stort leende.

Jag tänkte inte ens ens sekund. Klart de var till honom. Och sen fick jag lite perspektiv på min egen tunga känsla. Stressen kändes så onödig. Det är svårt att bara låtsas som om den inte finns. Men man kan ju försöka påminna sig själv om att det kunde varit värre.

Varför längtar du?

I kväll var jag och två kolleger inbjudna till smygpremiär av Magnus Den Store. Säga vad man vill om Mr Uggla, men vissa saker kan han och han kan dem jävligt bra. Det här med att slå huvudet på spiken är en sådan grej han är riktigt bra på.

När jag var blott, sju, åtta år bilade familjen Bergström ner till Italien. Det är en ganska lång bilresa från min hemstad. På vägen hem kände nog min far att han gärna ville komma fram, så han sträckkörde ända från Tyskland, genom hela Sverige, upp till vår norrländska skärgård. Det var ingen, förutom fadern tillika föraren, som orkade hålla sig vaken. Eller jo, faktiskt en liten en. Det var en liten lillasyster som satt med sin freestyle och storebrors kassettband med Magnus Uggla och tittade ut över landskapet. Och sjöng med i varenda ord i varenda låt från albumet "Alla får påsar". Jånni Balle, 4 sekunder, Trubaduren – 1:a gången. Jag kunde alla texter, men förstod inte så mycket vad de egentligen handlade om.

Men nu förstår jag. Jag förstår precis vad han menar. Och jag undrar varför jag längtade. Varför jag fortfarande längtar. Varför jag söker och söker och inte bara kan finna mig i det som är. Det går ju faktiskt så fort ändå.

SkrivPuff: Om lukt.

Det har många gånger slagit mig att jag är känslig för dofter. Jag blir åksjuk av äppeldoft i en varm bil. Uh, för att inte tala om sådana här äckliga granar som osar sött och slisk. Däremot älskar jag doftljus och kan sniffa så länge på en blomma att det kan liknas vid något slags knarkbeteende. Jag får panik när jag öppnar kylskåpet och känner lukter av mat som förmodligen borde kastats för länge sedan.

Och så finns de där där konstiga lukterna som korsar gränser och är lika äckliga som de är magiska. En sådan är lukten av gympasal. Ni som vet, ni vet.

Unket omklädningsrum som fått en odör präglad av svettiga gympadojjor, gamla bandtshirts, kanske en vattenskada och eventuellt lite mögel. Gamla redskap har dragit åt sig damm och när man fäller ner dem på golvet sveper en frän lukt över rummet som en dimma.

Lite stört att jag gillar detta, men det framkallar mina allra bästa barndomsminnen. Att vara i gymnastikhallen och få göra det jag gillade allra mest.

Och när det var tävlingsdag, då toppades lukten med tjocka moln av hårspray.

Människor man önskar var kvar.

Förra veckan var jag på ett yogapass och måste erkänna att jag hade lite dåligt fokus. Jag började tänka på annat och kom att tänka på Linda. Jag tror i alla fall att det var så hon hette. Vi kallar henne Linda nu.

Linda jobbade som yogainstruktör på mitt gym när jag hittade yogan första gången. Den där gången i livet när livet blev kaos. Torsdagsmorgnar blev min räddning och Linda med sin yoga blev lite som en bästa vän för mig, men det visste aldrig hon. När hon pratade lyssnade jag. När hon guidade mig genom andning och kroppsrörelse följde jag med och hittade ett lugn.

Jag tyckte om att lyssna på hennes utsvävningar om resor hon gjort. Jag gillade när hon kom med feedback och rättade till ett ben eller en arm för att maxa en position. I avslappningen kom hon med stöttande ord och pressade ibland ut axlar från nacke och lät oss alla falla djupt bort från vardagen.

Mina dagar hängdes liksom upp kring dessa tidiga torsdagar. Och just den här Linda har stannat kvar i mitt minne. Om jag någon gång skulle träffa henne, skulle jag vilja tacka henne. Och kanske säga att jag gärna skulle vilja gå på hennes yogapass igen. För att glömma stressen. För att hitta lugnet.

Dubbeltempo på jobbet kräver dubbelpass med träning.

Det här med träningsglädje igen!

Hela eftermiddagen på jobbet gick åt till ett väldigt givande och intressant möte. Tankar och idéer och pepp och en känsla av att jag vet mer än vad jag tror om det ena och det andra. Spännande, spännande. Men möten betyder ju också alltid att det vanliga kontorsgörat stannar upp lite, så det blev en rätt sen kväll för att komma ikapp.

Så sen så jag blev trött och helst ville avboka de träningspass jag hade bokat. Eller i alla fall hoppa över det första, för det skulle jag inte hinna till. Jag cyklade hem i lagom tempo och väl hemma såg jag att jag visst kunde hinna utan att stressa. Jag tänkte inte mer på det – bytte snabbt om till favoriten träningstights. He ä ba å åk.

Passet Bodycombat var så sjukt intensivt och hela jag var en svettpöl efter 60 minuter. Hur tänkte jag med Yoga sen då? Det var ju lite överdrivet kanske. Men efter 60 minuter svett och pump var jag så pepp så jag gled in på det passet på ren energikick. Och efter ytterligare 60 minuter träning, och nu så här i skrivandets stund också lite riktigt varm bastu, kan livet typ inte bli bättre.

Jag är mör i hela kroppen och lycklig över att jag fattade att det enda jag verkligen ville och behövde i den där megatrötta stunden var 120 minuter ös. Projekt Biff är alltid igång.

"It doesn't matter where you go, just go!"

I veckan har vi haft fint besök på kontoret. Australien, Nya Zeeland och USA. Och jag måste erkänna att det kliar i hela kroppen. Jag vill åka till alla dessa spännande platser och uppleva precis allt som våra långväga gäster har pratat om. Och då slår det mig att jag är så lyckligt lottad som faktiskt får jobba med just detta. Att jag får hålla lite av min utlandsvistelse vid liv genom att dagligen ha kontakt med liv utanför landets gränser – mer eller mindre direkt. 

Måndagar som är extra måndagiga. Stress innan deadlines. Övermäktiga to-do-lists. Sånt går ändå att leva med, när det kommer till de arbetsdagarna då jag får träffa intressanta människor från skolor världen över, och nyfikna, blivande studenter, som har världen framför sina fötter. Jag tänker att jag fortfarande inkluderar mig själv lite i den sista skalan. Skolböckerna ligger aldrig helt på hyllan. Man vet ju aldrig. Och man blir aldrig för gammal för att utforska världen och lära sig nytt.

Det man vet är att man är så otroligt glad att man gjorde det. Att jag inte tvekade en sekund den där dagen jag bestämde mig för att åka till USA och plugga ett år. Jag kan inte riktigt tänka hur min vardag i dag hade sett ut om jag inte hade åkt. För det första hade jag inte haft de där allra bästa vännerna som är bland de roligaste jag känner. Bara det är ju något att vara överlycklig över.

Jag kan rabbla i all evighet. Läs bloggen jag skrev over seas, så får du en känsla för vad jag var med om under mitt år i USA:s magiska huvudstad. Och precis som alla våra långväga gäster i kväll sa till gruppen nyfikna, ressugna, äventyrslystna människor: det spelar ingen roll vart du åker, hur du åker, när du åker – men åk!

Jag säger bara det: ÅK!

Kan man omskolas till morgonmänniska?

Åh, vad jag älskar mitt gym!

Det blev någon timme extra på jobbet i dag för att få skrivro. Det är så skönt att sitta där när lugnet lagt sig, inga telefoner ringer och mailboxen står relativt stilla. Sedan var jag glad att jag skulle cykla hem, då halva Avenyn stod stilla på grund av vägarbete och även något slags demonstrationståg ("NEJ TILL NATO!" skreks det). Hade inte riktigt bråttom, så jag cyklade förbi min vackra balett och sa hej och fick en fin stund med fint folk.

Sedan tog jag mig i kragen och tog mig iväg till gymmet. Jag har halkat efter senaste veckan. Men i kväll var jag igång. Rätt kort och halvintensivt, men ändå – bara att kliva in på mitt gym gör mig lycklig i själen. 

Tänk om jag en dag skulle kunna bli en sån där morgonpigg person som skulle kunna morgonträna. Svettas och kötta lite innan jobbet. Så mycket gladare jag skulle vara resten av dagen då. Men jag vet liksom inte hur det skulle gå till, när jag varje morgon vaknar med känslan av att bara vilja kväva mig själv med kudden. 

Klurar lite på den. Dricker upp mitt te. Och om några minuter somnar jag nog riktigt, riktigt bra.

Team Green. Kvällens tema?

Dream on. Och en dag står du där.

Vissa dagar är mitt jobb extra trevligt. Det har hänt att jag gått på gatorna i Florens och fotat, bland annat – det är ju en väldigt trevlig aktivitet. Men något som gör mig ännu mer upprymd är när jag får träffa folket. Folket som jag vill nå ut till. Och det folket är många gånger ungdomar, snart på väg ut i livet.

I dag var en sådan dag på jobbet. Vi hade bjudit in ett gäng gymnasieelever och höll tillsammans med Ung Företagsamhet en liten workshop och inspirationsföreläsning om alla möjligheter och spännande äventyr som faktiskt kan vänta dem om de bara vågar ta första steget. 

Det var härligt att se kreativiteten flöda och få lyssna lite till deras drömmar. Sådant gör mig inspirerad. Och om jag bara så mycket som lyckats så ett litet, litet tankefrö om vad dessa talangfulla ungdomar kan ta sig an i världen är jag nöjd.

Jag är så nöjd att jag tagit för mig av världen, tagit för mig i världen. Det har egentligen aldrig varit någon tvekan för mig. Att ge sig ut på egna ben är den bästa skolan man kan tänka sig. Och man ska aldrig sluta drömma om magiska platser. För en vacker dag står man där. Det är sant. Jag har gjort det själv.

Vet inte riktigt var jag tänkte knyta ihop den här säcken. Ville nog bara påminna mig själv om att jag i dag har haft en riktigt rolig dag på jobbet.

Sunday Funday – Moaning Monday.

Det här med söndagsångest upplever jag inte särskilt ofta. Värre är det med måndagsdeppen. Låt mig förklara.

När jag bodde in Nice för några år sedan skapade jag mig en fin tradition tillsammans med en fin person: Sunday Funday kallade vi det. Jag har försökt hålla i det där, även om min Sunday Funday partner och jag inte på länge kunnat, och troligen aldrig igen kommer kunna, spendera söndagarna ihop. Men det är helt enkelt en alldeles för bra grej för att bara slänga bort.

Sunday Funday går, precis som det låter, ut på att göra något kul om söndagarna. Det kan vara stort som smått. En utflykt till en närliggande by, en picknick på ett berg, ett besök på ett museum. Vad som helst. Det enda kriteriet är nog egentligen bara att man ska ta sig ut från sitt hem och göra söndagen till en kul dag.

Det funkar bra. Söndagsångest är inget jag lever med. Men den där måndagsdeppen alltså. Den slår till som den jävligaste jävliga och vill bara inte ge med sig. På senaste har det yppat sig lite som så att jag bara vill dra täcket över huvudet och också gör det i flera snoozomgångar. Kommer stressad in på kontoret, lagom till 9-mötet, utan kaffe i kroppen efter en apatisk cykeltur då jag kanske nästan gråtit lite och tänkt att jag bara vill sitta på en brygga i Norrland.

Man hör ju. Utmärkta förutsättningar för en opeppad dag. Och jag undrar, är det så att min Sunday Funday bara skjuter på den där söndagsångesten? Måste den komma ut någon dag i veckan? Det blir någon slags Moaning Monday. Jag får fundera på hur jag ska gå vidare med detta. Jag tycker jag är rätt ofestlig om måndagarna.

Typ här vill jag vara varje måndag när jag vaknar.

Lite berusad.

Dags att skriva dagbok igen. Ja, jag tycker det.

I helgen har jag haft en magisk vistelse i Bohuslän med en bästa vän. Med allt från 3000 år gamla hällristningar till kvällsdopp till tre timmar skogshajk till en öl i solen och en sån där kväll som man trodde att man slutade ha efter man gått ut skolan.

Man kan inte bli annat än berusad.

Kärleken till mitt Norrland har blivit allt starkare det senaste året, det vet de runtomkring mig. Men jag är ju inte den som inte kan erkänna att det finns andra väldigt vackra platser här i världen.

Fram till i går var Lysekil inte mer än en plats i en julkalender för mig. Men så råkar man ha en riktig fullträff och helt plötsligt blir det en festlig plats på jorden. Det är spännande det där. Och alltid lika trevligt att hitta guldkorn och hitta energi. Jag har svårt att inte gilla havet, när det bara kommer emot en med sin prakt och sin frihetskänsla. Tummen upp för Bohuslän och Lysekil, helt enkelt.

Man kan inte bli annat än berusad.

Vem blir man till slut?

"Le persone non fanno i viaggi. I viaggi fanno le persone."

Människor gör inte resor. Resor gör människor. 

Jag hittade orden i en liten butik i Bergamo Città Alta. Tanken har etsats sig fast och jag kan inte annat än tänka att det är så jag lever. Det är så jag kommer till liv. Jag växer när jag ser annat. Bestämmer vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, när jag får uppleva och prova på nytt. Jag blir inspirerad av nya miljöer och nyfiken av gator, hus, torg, parker, byggnader, monument.

Det finns inget som fyller på energiförrådet som en flykt från vardagen. Långväga, eller nästgårds. Det spelar inte så stor roll. Det är lite så där klyshigt att det är resan som är målet, inte själva destinationen. 

Men ibland undrar jag om det verkligen är hållbart att hålla på så. Man blir intresserad av så mycket, lär sig tycka om så många och förälskar sig överallt, när man är en sådan person som aldrig har hemlängtan, utan snarare bortlängtan. Hur ska man pussla ihop det hela, i slutändan? 

Vem ska man bli av alla resor man gör? 

Räkna dagarna i Göteborg också.

Varför får dagarna i Göteborg inte lika mycket uppmärksamhet som de i Washington, DC? Räknas det inte lika mycket när det händer på svensk mark?

Jag talar inte om världsnyheter eller något som skulle vara av intresse för resten av världen. Jag talar om mina egna dagar och min egen inställning till vad som räknas. Vad som känns viktigt att komma ihåg.

Varenda steg, varenda tanke, varenda med- och motgång kändes relevant att dokumentera när jag var overseas. Här är det som om det inte riktigt spelar någon roll. Och så är det ju egentligen inte. Allt är en konstruktion i mitt huvud, och kanske kommer det någonstans från hjärtat. Jag vet inte.

Jag tror alltid att jag en dag ska landa i ett bekvämlighetstillstånd där allt faller på plats. Men exakt hur det skulle gå till har jag egentligen ingen aning om. Vad som skulle falla och vad platsen skulle vara vet jag inte heller. Och när jag för en enda sekund tänker på äventyret får jag panik och vill bara iväg.

Men Göteborg är bra. Så himla bra. Nästan DC-bra. Jag ska inte glömma bort det. Jag lovar och svär. Och jag ska bli bättre på att räkna dagarna här också. För min egen skull. För att det mesta faktiskt betyder något hela tiden.

Hurra för födelsedag!

Jag hade turen att få fylla år i år igen. I söndags klev jag in på 27. Det känns som en bra siffra. Det blir bara bättre med åren, och eftersom 26 var bra, ser jag positivt på det som komma skall.

Det finaste med att fylla år är att många vänner världen över skickar en liten extra tanke just då. Det är trevligt. Givetvis för att det egna egot gillar att få uppskattning, men också för att hjärtat förstår hur stort det kan vara och hur många fina människor som får plats däri. När någon för fram ett grattis kan det slå mig att just den personen är ju faktiskt briljant – vilken lyx att få ett grattis därifrån.

Och så får man ordna kalas. Bara det är värt att hurra för. Tidigare i sommar, när min bror fyllde 40, stod jag och hans yngste son, snart 7, och dekorerade tårtan (more is more körde vi efter, om någon undrar). Medan vi noga placerade de 40 tårtljusen och sprinklade på så mycket strössel vi bara kunde, sa brorsonen till mig att han verkligen gillar när någon i familjen fyller år. Det är till och med bättre än julafton, konstaterade han. Han kunde inte riktigt förklara varför, men mycket hade nog att göra med att man får pyssla och fixa för någon annan, kom han fram till efter lite funderande.

Och det är nog just det som är så magiskt med en födelsedag. Just den dagen riktar man all sin kärlek åt en speciell person. Man får fixa och pyssla och överraska. Och har man turen att få fylla år på en söndag, kan man lyckas få bjuda hem några riktigt fina vänner och dricka mimosa till en sockerchockad Sunday brunch. Det gjorde i alla fall jag på min 27-årsdag.

En 27-årsdag som var så där helt perfekt. Så, så att jag tänkte: nu är det precis som det ska vara.

SkrivPuff: Om att spara.

Det var snäckor från Cypernresorna, biljetter från biobesök med kompisarna, stickers från Gallerix, ChupaChups från Finlandsfärjan, badkulor från The Body Shop, luktsudd från Lekbiten. Det var till och med små skrynkliga papperslappar med meningslös korrespondens med en klasskompis från lektionerna.

Jag lät det mesta få vara kvar. Hade det lite som sport. I små burkar, lådor, kartonger.

Och vad hände sen? Sen slängde jag det mesta. Började spara på känslor i hjärtat. Och ibland undrar jag om det ändå inte var trevligare att spara på de där små papperslapparna som samlade damm och bara såg ut som skräp. Många minnen i hjärtat känns ibland bara som skräp, och det är bra mycket svårare att elda upp dem eller riva sönder dem, än vad det var att bara hiva luktsudden i en stor svart sopsäck.

Det är svårt att kasta dem i sjön. Jag vet inte ens om de skulle sjunka. Jag sparar nog ett tag till. Tills jag hittat en bättre lösning.

Det här med sport...

Sport. Det är ungefär samma sak som idrott. Ja, det lärde jag mig en gång av en mycket kompetent och pedagogisk lärare, när jag läste på Handels i Göteborg. Fast ja, det är ju en annan historia.

Det jag tänkte på nu, var det här med sport och idrott och hur det så enormt mycket spelar på mina känslosträngar. Alltid. På alla sätt. Jag slog alldeles nyss på Sommar i P1 med Lars Lagerbäck, ja, ni vet han som sägs vara så sjukt tråkig och går i joggingoverall när alla andra har kostym.

Lasse är kanske inte Sveriges festligaste, men intressant ändå. Just för att han håller på med idrott. Hans Sommarprogram var stundom lite torrt, men när han berättade om starka matchminnen och redogjorde kring sin ledarfilosofi var då inte mina ögon torra längre.

Jag kan tycka att mycket är bra och roligt och festligt och kul, men inget berör så djupt i själen som ett idrottsevenemang – av vilket slag som helst egentligen. Gymnastiken är sedan bäbisålder alltid närmast hjärtat, och jag gråter så jag hulkar varje gång jag ser klippet när USA:s damer tar lagguld i OS 2012, men även friidrott, fotboll och diverse andra bollsporter gör mig blödig.

Det är något med lagkänslan, kämparandan, envisheten och det där med segerns sötma. Man kanske inte vinner alla matcher, tar medalj i alla tävlingar, men man klättrar garanterat på sin egen stege. Och på vägen hoppar man över hinder, lär känna sina medtävlare på djupet och lära känna sig själv i både med- och motgång. Det är något magiskt över det. Jag vet inte om man måste vara eller ha varit utövare för att förstå, men jag är i alla fall glad att jag alltid fått vara en del av ett lag.

Snart drar terminen igång för mitt nya lag. 30 stjärnor som har hittat rakt in i mitt hjärta. Tänk om man kunde hålla på med sin sport hela dagarna. För det är ju ingen hemlighet att jag älskar att gå omkring i joggingoverall.

Aperitivo i Milano.

Så, jag har alltså varit ute på äventyr. Denna gången gick resan till Milano. Innan jag åkte fick jag lite blandade bud om staden. Fin och vacker sa någon, inte alls särskilt imponerande sa andra. FANTASTISK, säger jag!

Jag tänkte lite grått, många kostymer, höga klackar, blanka bilar och intetsägande hus. Ack, så fel. Eller, inte helt ute cyklade, det var jag inte. Det fanns både klackar och kostymer, men också mycket annat. Bland Gucci, Prada och Louis Vitton trängs mäktiga kyrkor, vacker arkitektur, gröna parker och min personliga favorit: m a t s t ä l l e n.

Ett måste i Milano är att ta sig till Navigli Grande, en av floderna som rinner genom stadens södra delar. Här ligger restauranger på rad och det du absolut, absolut måste göra är att stanna till på någon av dem och ta en aperitivo. Köp något att dricka och buffén är din. Ett utmärkt – och utsökt – sätt att umgås. Italienarna kan sin mat och Milano är inget undantag. Aperitivon är även plånboksvänlig, då detta samkväm helt klart kan ersätta middagen om du vill. Strosa sedan vidare och köp en gelato. Det är du alla gånger värd.

Kaffet skulle jag säga att du sparar till morgonen efter. Det avnjuts nämligen som bäst direkt vid baren på ett café eller i en Tabaccheria. Och jag lovar, du behöver inte leta, dessa uppenbarar sig för varje steg du tar. Njut av den starka smaken och passa på att lyssna på the locals, i locali. Italienska är ju bara ett för vackert språk. Skulle dock tipsa om att hålla dig en bit ifrån Il Duomo. En kaffe ska inte kosta mer än €1 till €2. Kom ihåg det!

Åk till Milano, vetja! Det finns massor att se och göra – och äta!

SkrivPuff: Om att överväga.

"When in doubt – leave it out." Så sa min bästa lärare när vi skrev pressreleaser, nyhetsingresser och whatnot.

I text blir det oftast bäst när man bara struntar i det överflödiga, lämnar bort det där tveksamma och skiter i att skriva det irrelevanta.

Men i livet.

När livet frågar "ska du?" är det allt som oftast läge att svara ja. Bara göra, testa vingar och se hur det går. Sluta tveka, undra och tänka att det ändå inte funkar. För ibland går det. Och när det klickar undrar man hur man ens kunde överväga tanken på att låta bli.

Ciao Milano! Piacere!

Så har jag varit iväg och blivit kär i livet igen. Det blir ju så varenda resa. Många är de som talar om "borta bra, men hemma bäst". Jag vet inte jag om jag kan hålla med om det. Jag blir alltid tom i hjärtat och lite ledsen när jag kommer hem igen.

Förra lördagen åkte jag till Italien för att semestra och plugga italienska. Ett av de absolut bättre besluten jag tagit detta året. Jag kan inte förstå varför man skulle stå och tveka på att någon gång i livet läsa en språkkurs i ett annat land. Det är magiskt. På många vis.

Helt plötsligt kan man prata kommunicera på ett språk man inte riktigt trodde att man kunde. Man föses ihop med spännande människor från hela världen och får bo med främlingar som går från att bara vara folk till att bli vänner – supersnabbt eftersom hela situationen är så speciell och intensiv. Jag ska definitivt aldrig sluta ta språkkurser världen över. Det är världens bästa typ av semester!

Det tog inte mer än några timmar så var jag så avslappnad som jag inte varit på länge. Jag har promenerat och tittat på vackra byggnader, fotat cyklar och annat fint som fallit på, druckit ordentligt kaffe och gått ut med vänner – sådana sprillans nya – för aperitivo och pratat om livet i stort och smått. Jag har joggat i nya parker, letat mig fram med karta och kompass (sant), sovit ordentligt och läst skönlitteratur.

Jag har brustit ut hur mycket jag gillar tillvaron så många gånger så min roomie kanske nästan började tröttna lite. I alla fall så flinade han gott varje gång jag sa det. Men så var det. Jag har haft en oförskämt bra vecka i vackra Milano och nu känns det inte alls på något sätt bättre att vara hemma, som de säger att det ska vara.

Post Travel Depression. Det går ju över det med. Så småningom.

Sökes: man som kan skruva upp brandvarnare och laga cykel.

Mina vänner – och nu tydligen även vissa familjemedlemmar – tycker att jag borde testa det här med nätdejting. Och ja, egentligen vore det väl inga konstigheter att jag gjorde det. Jag gör ju allt annat på internet. Lägger ut mitt liv bara så där för alla att följa. Delar bilder på min mat på Instagram och twittrar när jag blir berörd av mina favoritradioprogram. Men ändå. Jag vet inte om dejtande på nätet är något för mig.

Hur gör man det liksom? Vad skriver man på sin nätdejtingprofil? Utifrån mina behov för tillfället skulle min kontaktannons kanske kunna lyda ungefär:

"Söker lång man för montering av brandvarnare i taket. Önskar att du är lite händig och kan laga min hackande cykelkedja samt orädd för de insekter som ibland letar sig in i lägenheten så här på sommarhalvåret."

Funkar?

Eller så köper jag bara en stege och skruvar upp den där brandvarnaren själv, lär mig använda något passande verktyg till cykeln och slutar vara så himla mesig när det kommer till småkryp.

Funkar det också.

Och jag då? Jag tycker om att träna, men tycker det är tråkigt att tvätta håret. 

Halvtidscheck – vad kan jag bocka av från want-to-do-listan?

När jag var yngre jobbade jag mycket med nyårslöften. En gång höll jag mig ett helt år utan godis (otroligt!). Nu på senaste brukar jag mest se det nya året som en tid att reflektera över min vardag. Vad vill jag göra mer av, vad borde jag göra mindre av.

I år, efter raketer och skumpa, tog jag upp min fina, gröna skrivbok och fyllde en sida med massor med sånt jag vill göra, se, uppleva, klara av. Nu är vi ju liksom i halvtid, så jag tänkte det var läge att stämma av lite. Vissa saker har jag fortfarande inte riktigt fått rutin på, som att gå på Språkcafé, blogga, läsa skönlitteratur och se till att få mycket sömn.

Men jag blev rätt nöjd när jag kunde bocka för att jag har sprungit Göteborgsvarvet (21 kilometer!), att jag åkt till Paris med en kär vän, att jag roddat kring en jobbresa till Florens och att jag ser till att dricka minst lika mycket vatten som kaffe under en arbetsdag. Sedan stod "språkkurs" med också. Och vet du vad, förra veckan bara bestämde jag mig för att åka. Min kära kollega fixade med min bokning och vips så var det bestämt.

Det är så lätt att snacka, säga, tänka, planera. Men det som egentligen räknas, det är ju faktiskt att göra. Om drygt en vecka sitter jag på ett plan till Milano. Jag gillar mig själv när jag är handlingskraftig. Jag gillar mig själv med en resväska. Och det är även i de stunderna som jag får inspiration att skriva, tid att läsa – kanske kan jag då börja jobba mot de målen jag inte uppnått ännu.

Saknar och längtar, men orkar inte fler farväl.

Nu är det över ett år sedan jag lämnade Washington, DC. Flyttade hem. Flyttade bort. Vad vet jag. Det är så diffust det där med hemma och borta när man varit lite av en vilsen, kringflygande fågel.

För varje dag som går trivs jag lite bättre i Göteborg. För varje dag som går saknar jag Umeå lite mer, längtar lite mer tillbaka till DC, tänker lite mer på tiden i Nice och på helgerna i Italien – Gardasjön framför allt. På senaste tiden har jag till och med blivit lite mer nostalgisk över Cypern.

Alla dessa hemma. 

Sedan jag flyttade hemifrån, till det första sunkiga (men ack så trevliga!) kollektivet med skinnsoffor i tre nyanser av grått har jag levt mitt liv i stötar, kan man säga. Gjort lite det, varit lite där, bytt och testat på. Året i DC var det längsta projekt jag hoppat på. Kanske är det därför som just den saknaden sitter i så pass länge. Och riktigt ordentligt också.

Det var en hemsk dag, den där dagen när vi packade ner våra liv i resväskor. Alla våra minnen, alla våra känslor. Jag var så vilsen så jag till och med packade ner mig själv. Vad nu det skulle hjälpa. Kanske ville jag bara slippa det där jobbiga steget – att lämna, säga farväl.

I kväll, när jag gick hem från mitt gym, hem till mitt kvarter, undrade jag hur det kommer bli sen. Kommer jag stå där en dag och gråta och packa ner mig själv i en flyttkartong för att försöka slippa lämna det jag har nu? Det vet man inte så noga. Och tanken på att göra det gör mig just nu alldeles matt. Visst, jag saknar och längtar, men jag orkar verkligen inte säga hej då igen. 

Nu får det vara så här ett tag. Och jag har det, som tur är, väldigt bra.

Sånt som får mig att älska livet.

Vid några tillfällen de senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att spontant tänka eller faktiskt säga, nästan lite ropa "åh, jag älskar livet"!

Jag åkte till Paris över påsk med en kär vän och så fort jag landade på fransk mark var jag förälskad. I färgerna, formerna, funktionerna. Själva resandet. Att se något annat, att uppleva något nytt. Jag hackade mig fram på franska och blev upprymd av glädje så fort folk runtomkring mig pratade. Franska. Ah. Så vackert.

Och Paris är vackert. Vi vandrade gata upp och gata ner. Gick vilse och hamnade på bakgator som innehöll världens alla hörn i ett och samma kvarter. Ingen klocka. Inga måsten. Bara vi två, bästa vänner i magiska Paris. Vilket paradis.

Sedan är det gymmet. Andra hemmet. I träningskläder. Svettig, med smutsigt hår och rödblommiga kinder. Jag är rätt ful, men precis så är livet så himla fint. Jag älskar allt och mig själv. Springer på löpband och yogar för sinnet. Det är så skönt. Det är så jävla skönt.

Och så kommer sådana tillfällen när jag bara vill dra täcket över huvudet och inte fortsätta. När jag är så redo att ge upp, ge in och bara skita i det hela. Då påminner jag mig själv om hur fint allt faktiskt kan vara. Då tänker jag på vackra byggnader i Paris och hur det känns att bygga muskler med hantlar. Då tänker jag på sånt som får mig att älska livet. Och så gör jag det igen. Svårare än så är det faktiskt inte.

Konflikter och kritiska lägen som ställer allt till rätta.

Något jag lärt mig och reflekterat lite kring den senaste tiden är hur bra det kan vara med konflikter, kritiska lägen och jobbiga situationer. Det är då allt ställs på sin spets. Det är då man trycks upp mot väggen och måste göra ett val eller två.

Det är under konflikter och meningsskiljaktigheter som jag inser vem jag är, vad jag står för och vad jag har för värderingar. Inget får mig att lära känna mig själv så väl som när jag hamnar i en argumentation med någon annan. Och det gör mig stolt, att jag vet vad som är jag och vad jag tycker är okej.

På samma sätt kan jag också analysera läget när livet ibland känns avigt. När något i tillvaron brister kan jag hitta sprickan och veta hur jag ska laga den. Med det inte sagt att jag alltid kan laga läget, men jag vet i teorin hur det ska gå till.

För mig brister det ofta i det faktum att jag gärna vill vara alla till lags. Och utöver det gärna prestera lite grann utöver min egen förmåga, vilket för det mesta bara landar i att jag hamnar i en zon där jag släpar mig omkring på sparlåga.

Och helt ärligt, just nu har det blivit avigt och sparlågan är på upploppet. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska hitta tiden att hitta tillbaka till min favoritplats på jorden. Jag behöver mitt gym och jag behöver min träning. Sedan ska nog allt ställas till rätta igen. För det är så det är, de kritiska lägena gör att man inser en sak eller två. Vad är viktigt för mig? Vad är viktigt för dig?

Vi blir starka snart igen – jag och MacBook Pro.

Jag skäms lite nu och då när jag tänker på det. Tycker det är pinsamt att ha en sån där blogg som bara är. Som aldrig uppdateras. För digitala kanaler är sådana som bör underhållas och vårdas ömt.

Det fanns en tid när allt var bloggmaterial. Jag tänkte i blogginlägg och att skriva en rad eller två om något mer eller mindre vettigt var ett naturligt inslag i vareviga dag. Men det var precis just så att det fanns en tid med tid. Nu ska jag inte skylla på att tiden egentligen tagits ifrån mig, den finns givetvis kvar, men är bara fylld till bredden med en massa andra saker att göra. Sånt som heter jobb och så.

Jag saknar ofta min tid med min Mac. Vi ses lite för sällan numera. Som tur är har jag i alla fall en okej ersättare i fickan var jag än går. Inte riktigt samma, men definitivt också en stor kärlek. Man kan älska många, det kan man.

Men man kan inte ersätta relationen till en Mac bara hur som helst utan att det känns. Och utan att det syns. För det blir ju helt klart märkbart att bloggen som en gång var så livlig står och ekar tom och säger "ho ho". Jag skäms lite, men tänker att jag har hört att varje relation genomgår liknande faser. Småbarnsåren ska vara svåra, har jag hört. Vi lägger vårt fokus på lilla iPhone ett tag och sedan är vi starka tillbaka som en tvåsamhet – jag och MacBook Pro.

Grattis isä.

I dag fyller min pappa år. Jag ringde givetvis och grattade honom tidigare under dagen. Han tyckte han kan det här med födelsedagar rätt bra efter att ha firat 62 stycken.

"Och jag har sagt till alla att inte oroa sig över att bli äldre. Det är bara att se på mig och se hur bra det går!"

Det kändes liksom betryggande. Han är vis, den där Fadern. Godhjärtad och klok och världens bästa pappa, farfar och morfar. Grattis, än en gång. Och efter att ha pratat med min fina far fick jag faktiskt lite hemlängtan. Till mitt hemma-hemma. Han accepterar inte under några omständigheter att jag kallar något annat än Norrland för hemma. Och så är det väl kanske lite, innerst inne.

Tjejerna som ger energi.

Jag upplever att det ibland finns en uppfattning om att tjejer inte kan umgås i grupp. Men jag vet inte jag. Detta är i alla fall inte något som gäller för den grupp tjejer jag umgås med otaliga timmar i veckan.

I höstas spenderade vi mer eller mindre varenda kväll tillsammans. Vi repade dans och försökte få ihop shownummer vi alla kunde vara stolta över. Alla var stressade, trötta, nervösa, slitna. Men också peppande, stöttande, motiverade och positiva. Lika snabbt som vi kunde ryka ihop, kunde vi också få ihop en helt ny dans med ös utöver det vanliga.

Den 24 november hade vi två underbara föreställningar med vår orkester som firade 50 år i gemet och just där och då slog det mig hur mycket kärlek och energi jag får av dessa människor. Det här är en grupp tjejer som är så himla bra på att ge beröm åt höger och vänster. "Du är så otroligt vacker." "Vilken härlig personlighet du har." "Åh, vad jag gillar dina roliga berättelser." "Vad fint den där klänningen sitter på dig." "Det är helt magiskt att titta på dig när du dansar." "Wow, vad du får ut en känsla i alla rörelser du gör." "Jag blir så himla glad av din positiva energi."

Och så vidare och så vidare. Sällan har jag fått höra så mycket fint om mig själv, inifrån och ut, som från dessa trevliga, roliga, intelligenta och sjukt vackra tjejer. Eloge till Patriciabaletten – det tar en väldans massa tid, men ni ger mig så sjukt mycket energi!

Trivsamt jobb och fredagsmys.

Första arbetsdagarna efter julledigheten var sannerligen tålamodsprövande. Leveranser som fastnat i norska tullen, enorma paket som levererats fel, dator som inte samarbetar med skrivare, dator som stänger av sig själv utan förvarning, dokument som inte hittas, anteckningar som är halvskrivna – och lite till.

Då får tålamodet sättas på prov och problemlösaren hoppa in. Och mitt i röran och det stundom djupa suckandet känner jag ändå att jag gillar det. Jag är på rätt plats när jag måste ta reda på saker som jag inte kan något om. Jag trivs med att lösa problem, fixa och hålla koll på saker och ting.

Och efter sådana arbetsdagar känns det så otroligt rättfärdigat att köpa sushi, dela på en flaska riktig Champagne och prata igenom livets alla upp och ner med en bästa vän.

Jag är en lycklig en som har ett jobb jag trivs med och fina vänner för fredagsmys. Trevlig helg!

Vad gör du 2013? Själv satsar jag på 21KM.

Förra året, år 2012, sprang jag mitt livs två första lopp. Ja, om man inte räknar kilometerrundan under skolmästerskapen i Obbola, sent 90-tal, så klart. Det kan man ju göra, så låt oss säga att jag förra året sprang mina två första milslopp.

Nummer ett var i sällskap av två bästa vänner. När vi kom på tanken att vi skulle anmäla oss till Midnattsloppet i Göteborg tyckte vi att det skulle vara festligt att ta tillfället i akt att återanvända våra Halloween-kostymer från föregående år. Eftersom vi tillhör kategorin som inte bara snackar, utan spelar hockeyn också, anmälde vi oss till maskeradklassen och dansade oss sedan igenom milen i glitterklänningar och afroperuker.

Nummer två var i sällskap av en syster och två svägerskor. Kvartettanmälan var en födelsedagspresent och vi hade laddat hela sommaren. Då detta lopp inföll prick en vecka efter det briljanta afroperuksloppet var jag taggad och riktigt sugen på att prestera. Dagen innan blev jag sjuk. Och inte lite heller. Fast det erkände jag aldrig till läkaren i gänget, utan trotsade regnet och spurtade sista två så jag halkade och rev hål i byxorna. Sjukt nöjd väl i mål. Sjuk två veckor efteråt.

Där jag låg i min sjukstuga kände jag mig ändå rätt kaxig, så jag anmälde mig till Göteborgsvarvet 2013. Tjugoen kilometer har jag alltså gått med på att springa. Och det är bara dryga fyra månader kvar. Det är lika bra att outa projektet, så jag får lite piska och prestationsångest.

Jag snackar inte bara, jag spelar hockeyn också, och 21KM ska jag minsann springa den 18 maj!