Till vår pappa på dagen för pappor

En hälsning till min pappa. Till vår pappa. Som vi alla delar och som generöst delar med sig till oss. Av allt han har, är, kan och vet.

Tack för allt du hjälpt mig med. Med läxor, med pjäxor, med mannagrynsgröt efter träning, skjuts till gymnastiktävlingar, hämtning från tjejkvällar, att hantera avsked, att stå ut på jobbet.

Tack för att du tvingat mig göra sådant jag inte tror att jag kan, för att du vet att jag kan lära mig. Tack för att du sagt åt mig på skarpen när jag haft dåligt självförtroende, för att du är övertygad om att jag klarar vad som helst. Tack för att du visat mig att den som är lojal och ärlig kan gå hur långt som helst.

Tack för att du lärt mig att ta i, men att du också berättat att jag får be om hjälp. Tack och lov att du också har lärt dig att be om hjälp. Jag lyfter gärna bryggor med dig. Jag vet att du tror att jag fortfarande är ungefär i den storleken som på bilden, men jag har faktiskt växt några centimeter. Och jag har fått ganska starka armar, för jag har nog ärvt mycket av din fysik.

Tack för att du har gjort mig stark.

Om vi hade en relation

Om jag och Göteborg hade haft en relation på Facebook hade vår gemensamma status varit "It's complicated". Jag tror att det är från båda håll. Eller så är det inte du, det är bara jag. Jag vet inte riktigt.

Redan när jag flyttade hit en kall och snöig januari 2010 var det på något sätt lite avigt. Jag hade lämnat Umeå för en termin på Franska rivieran och en del av mig ville gärna bo kvar vid Medelhavet. Den andra delen var praktisk och lite velig, men ändå vann den och Göteborg blev det.

Jag har blivit vansinnig på den här stan. Jag har avskytt spårvagnarna. Jag har tyckt att stadskärnan varit idiotisk. Att folk inte kan bete sig. Att det är orimligt långt till havet, det riktiga havet.

Men så har jag också älskat den här stan. Jag har gillat kanalen. Jag har inspirerats av gränder. Jag har trivts med människorna. Jag har tyckt att havet är rätt nära ändå.

Det har varit komplicerat.

På det stora hela är jag ändå så otroligt glad att jag har bott här i nästan sju år (ja, minus det där året när jag stack till Washington DC). Tänk alla söndagsbruncher jag ätit, alla träningspass jag tränat alla promenader jag promenerat, skogar jag sprungit i, museer jag besökt och klippor jag legat på. Gymnastikföreningen som tog in mig med öppna armar och den underbara gymnastikhallen som blev ett andra hem. Jag och Göteborg har haft stunder av lyckorus och tider av en lång och utdragen mardröm. Jag har njutit av att vara här, haft hemlängtan och gråtit på golvet. Hittat mina rutiner och älskat kvarteren som känts som mina.

Sen det viktigaste av allt. Tänk alla briljanta personer jag träffat som lärt mig så mycket. Stöttat, skrattat, dansat, ätit, pratat, lyssnat, varit, funnits. De skulle inte ha funnits i mitt liv om inte jag hade valt Göteborg. Om inte jag hade stannat. Kära Göteborg, jag är så tacksam att du stått ut med mig och så glad att jag fått vara här för att få perspektiv på min vardag.

Livet går dit livet ska. Och nu ska jag gå ut till en av mina favoritplatser i den här faktiskt fantastiskt fina staden. Njut av lördagen. Njut av livet!

En egenskap som underlättar livet.

Så här i jobbsökartider går mycket tid åt att tänka på mig själv. Jag blir liksom tvungen att reflektera över sådant som vem är jag, hur är jag, vad kan jag.

Jag har ingen master i något viktigt (än, det är inte helt struket från min bucket list) och inte heller betyg från någon flashig kurs från Berghs. Annan utbildning, givetvis, men det jag tänkt på i dag är en personlig egenskap som jag faktiskt är väldigt stolt över. Och i ärlighetens namn lite beroende av.

Jag har ett ordningssinne som heter duga. Ibland kan det nästan kännas som ett handikapp i en värld och vardag där allt ska gå snabbt, men det är mest en övergående känsla. Gång på gång på gång får jag ändå bevisat att bra ordning gör livet lättare.

När var sak är på sin plats hittar jag det jag letar när jag behöver det. När förarbetet är noggrant utfört går huvudarbetet snabbt. Länge leve ordning. Om du som läser råkar söka en kollega med koll på läget kan du höra av dig till mig.

När jag var liten hade jag en namnkopp, ni minns dem säkert från tidigt 90-tal. Jag tyckte det redan då och jag tänker så än i dag: jag är verkligen mitt namn. Förutom att jag är från skärgården i Norrland stämmer namnbeskrivningen in rätt bra på mig. Kanske ska jag bara skicka med den här lappen som personligt brev när jag söker jobb. Hiss eller diss?

Dagens tulpan. För alla gånger.

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i varje dag. Typ så.

Ännu finare är att det finns någon bra varje dag. Någon som gör det bättre genom att bara vara. Även om det inte alltid verkar så. Dagens ros, eller tulpan, och dagens bra vill jag ge till den som gör mina dagar bra, även när de inte är det.

För alla gånger du väntar på gymmet och låter mig ta stunden i bastun som jag uppskattar så. För alla gånger du lagar mat till mig (det vill säga typ alla dagar i veckan). För alla gånger du plockar ut det bästa ur maträtten och säger åt mig att smaka. För alla gånger du svävar ut i långa resonemang om allt och inget som får mig att glömma allt som tynger. För alla gånger du står ut med mina migrändagar när jag går omkring som en zombie. För alla gånger du fickparkerar åt mig när jag får panik. För alla gånger du ser till att jag får stå på huvudet när jag som mest behöver. För alla gånger du kommer med roliga och kreativa idéer. För alla gånger du påminner mig om hur man andas när jag inte får luft. För alla gånger du gett mig den hela peanutbuttercup du hittat i glassen (det har ju faktiskt hänt mer än en gång!). För alla gånger du säger stopp när jag säger kör.

För att du är någon bra varje dag. Tack för det.

Trevlig helg, vänner. Ta hand om varandra och era några.

Tre dagars tre bra.

God lördag.

För att fortsätta på förra inläggets tema tänker jag dela med mig av de tre senaste dagarnas BRA. Och bara det. Det andra får för mycket fokus ändå. Here it goes.

Torsdag: morgonyoga. Eftersom jag visste att jag skulle missa kvällsyogan kompenserade jag med ett morgonpass. Jag tror det är så man ska balansera. De stackars springande benen fick så fin massage och jag fick en harmonisk start på dagen. Hurra.

Fredag: lunchyoga. Svettigt och meditativt. Det kändes som om jag tog hand om mig själv. Sedan sprang jag på bra sällskap. Vi åt glass i solen. Så rimligt och så värt.

Lördag (alltså i dag): fyllde ett påskägg med tablettaskar och guldpengar inför moster-Milon-häng på måndag. Det kändes mysigt. Jag längtar efter att få pyssla med vildarna. Och sedan drygt 6 rätt snabba kilometer. Uppe i nästan 19 kilometer totalt denna veckan. Det känns väldigt fint. Att springa ute är magiskt.

Fokus: bra.

Slut med skit ut.

Hur ska man kunna vara inspirerande när man är allt annat än inspirerad? Hur ska man trolla fram tid som inte finns när tid i allmänhet inte riktigt finns? Skit in – skit ut. Det är en av livets enklaste formler som kan appliceras på i princip vilken situation som helst. Men hur kul är det att vara där då?

Ibland får man helt enkelt vända på det och börja från andra hållet, med det som kommer ut. Det som mer konkret går att styra över. Jag kan inte alltid riktigt styra över det som pumpas in i mig, de känslor som fastnar i mitt magnetiska fält. Jag får helt enkelt bara ignorera det som trycks in, och forcera något fint att i stället komma ut.

Så jag tänker så här: i dag vill jag bara tänka på allt som varit bra. Att jag vaknade bredvid världens finaste person och även världens gulligaste katt som nosade mig i ansiktet och gav mig massage med sina tassar. Att det var ljuvligt väder på lunchen. Att det fortfarande var ljust när jag gick hem efter klockan 18. Att jag hunnit säga hej till min pappa. Att jag nu ska dra på mig springskor och ta en tur på löpbandet.

Det är ju ändå ganska många bra saker. Dessutom är det snart påsk och helt legitimt att pynta. Hurra för det.

Det svåra är inte att förstå, utan att acceptera.

Jag hade en plan för dagen. Den var nedskriven på papper och allt. Med lite peppande ord också. Men så kom den här dagen och efter morgonens pass i gymnastikhallen kändes planen inte alls aktuell.

Tanken var att jag skulle sitta supermegafokuserat och göra satslösningar, ta ut nominalfraser och analysera bisatser. Grammatiktenta alltså. Men efter en vecka med två dagar migrän i kombination med supertight deadline på skrivprojekt så har hjärnan bara tagit ledigt.

De säger, de som vet, att det är viktigt med återhämtning. Det är när vi vilar från träning som vi blir starkare. Det är när vi läser skönlitteratur i stället för kurslitteratur som vi blir smartare. När kroppen och huvudet får koppla av bygger vi upp allt vi bryter ner när vi sliter och jobbar hårt. Ja, så säger de.

Jag har lärt mig att lyssna på dem. Men det är inte det svåra. Utmaningen är att acceptera. Att tycka att det är okej att inte orka, att inte känna mig misslyckad när jag behöver vila. Det är nog fortfarande det jag brottas med som mest, ungefär hela tiden.

Dagen blev inte alls som jag tänkt mig, men jag försöker att inte slå mig själv för hårt för det. För varför gör jag allt jag gör egentligen? Jo, för min egen skull. För att jag tycker det är roligt. Det måste få vara okej att ta tid för återhämtning. Som tidigare vill jag återvända till katten som exempel. Hon är så smart. Hon fattar att man ibland behöver lägga sig ner och bara liksom vara – säga mjau till livet och inte tänka så mycket mer på det.

Mjau. Och trevlig helg.

Om folk som inte är folk. Till er och till dig.

Ni vet, det finns folk och så finns det folk. Sådana som bara snackar och sådana som faktiskt gör. Sedan finns det sådana som man undrar om de verkligen är människor, eller om de egentligen är superhjältar. Låt mig berätta.

Jag har lyckan i livet att ha många fina vänner runt omkring mig som är sådana som inte bara snackar, utan som också ser till att göra. Ett gäng som har en alldeles särskild plats är den älskade gymnastikfamiljen. Tillsammans har vi krigat oss igenom, inte bara blod, svett och tårar, utan även brutna ben, stukade fötter och oändligt mycket skratt.

Men som ni vet så är livet inte konstant. Tillvaro, förutsättningar och händelser förändrar läget. Och Larret (kortform för Laget, så klart) som det en gång var blev något annat. Inte längre måndag, torsdag, söndag i Storsjöhallen. Men ni vet, det fina med de finaste är att de alltid finns kvar.

Och så en dag förra hösten tyckte en av medlemmarna att det var dags att ses igen. Allihop, så många som vi bara kunde få ihop. Familjen har bestått av lite olika personer under olika perioder, men en gång med, alltid med. Ett datum blev satt och någon poängterade att det råkade ju vara en gymnastiktävling, precis just då.

Det är här jag menar att man ser skillnad på folk och folk. För Larret blev det inget snack om saken, klart att vi skulle vara med och tävla. De flesta av oss har kastat dräkterna på hyllan för sisådär åtta år sedan, men när är det för sent? Aldrig!

Tack vare vår obotliga optimist Emma blev vi anmälda till tävlingen. Hon skrapade ihop dräkter, gjorde ett fristående (en koreografi till musik, för den oinsatte), bestämde övningar och bokade in en träningstid för genrep. Vi samlades för ett tretimmarspass kvällen innan tävling, peppade och köttade. 

Sedan gick vi in på tävlingsgolvet och hade roligt som aldrig förr. Så roligt så vi faktiskt krigade till oss en bronsmedalj. Kan ni förstå vilken bragd? Och låt mig nu berätta om en person som jag inte riktigt vet hur man ska kategorisera. Vi tror nog alla att hon egentligen är en superhjälte. Att hon har magiska krafter är det ingen tvekan om.

Förra året blev en av våra älskade medlemmar i Larret sjuk. Jättesjuk. Fick cancer. Fucking jävla cancer. Fy fan vad vi hatar dig. Men Mallan, fy fan vad vi älskar dig. Och fy fan vad vi är stolta över din magiska insats under tävlingsdagen.

Med ett helvetesår i ryggsäcken kliver du in på tävlingsgolvet, snygg som få och stabil på redskapen. Du spikar varje landning och sätter varje övning. Operationer och cellgiftsbehandlingar är inget som stoppar. Vem kan tro att de ligger med i ditt bagage? Vi är så stolta över dig. Och så lyckliga över att du var med och gav oss en medalj.

Det här är en kärleksförklaring till alla Sveriges ideella idrottsföreningar. Till Gymnastikförbundet. Till min sport. Till min hall. Till min gymnastikfamilj. Till alla er som varit med under alla år. Till alla er som var med den 20 februari 2016. Och till dig Malin. För att jag hoppas att vår kärlek ger dig styrka att kriga vidare. Som den superhjälte du är.

Det som räknas.

Rent instinktivt vet jag alltid vad livet egentligen handlar om. Det handlar om att yoga på lunchen, att basta på gymmet, att blunda en extra sekund mot solen, att alltid ha tulpaner på köksbordet, att se möjligheter i stället för problem, att andas och le, att ta sig tid att ge någon en puss på kinden innan man springer i väg för att passa en spårvagn.

Om någon frågar mig kan jag egentligen alltid svara på frågan om vad som verkligen betyder något. Jag vet vad som är viktigt och jag vet hur det ska vara och kännas. Varför känns det då ibland så svårt att komma ihåg allt det där?

När livets konstruerade måsten flyger som orosmoln runt kroppen och hjärnan får kortslutning och bara vill sova tappar jag lätt förmågan att prioritera. Jag tror att det som alla andra vill är det jag måste göra, för så säger pliktkänslan. Men vet du vad, jag har lärt mig att den inte alltid har rätt.

Jag har lärt mig backa till startlinjen och tänker lite som en katt skulle göra. Vad vill, behöver och orkar jag precis nu? Vill jag bli klappad på huvudet? Vill jag äta något? Behöver jag hoppa runt lite eller vill jag bara sitta i fönstret och titta ut?

Det krävs lite träning och jag behöver öva varje dag. Just den här veckan har jag lyckats ganska bra. Andetagen känns lugna och hjärtat känns harmoniskt. Önskar dig en trevlig helg. Om du inte vet vad du ska hitta på, tänk så här: vad skulle katten göra?

När du inte når mig på mobilen.

Jag gillar digitala kanaler. Tycker det är spännande med sociala medier. Jag gillar att läsa sådant andra publicerar, jag gillar att jag kan publicera själv utan filter (och med, så klart). Jag gillar att titta på andras bilder. Jag gillar att visa mina bilder. Jag tycker om att klicka och dela. Jag är en rätt digital, social person helt enkelt. Men ibland slår det över.

Vissa dagar blir jag störd av att det trillar in snaps. Jag blir irriterad över notifikationen att någon retweetat mig. Jag blir stressad och till och med arg över att vänner och bekanta skickar meddelanden med frågor de uppenbarligen vill att jag ska svara på. För att inte tala om mail. HÅLL KÄFT, vill jag typ skrika. Och då fattar man ju att det inte riktigt står rätt till.

Man kan väl säga att jag inte har världens bästa track record av att hantera stress och för mycket press. Livet ute i köttvärlden i kombination med min egen hjärnas hetsiga aktivitet är påfrestande nog ibland. Att då den digitala världen också pockar på gör att jag exploderar. Kan alla bara sluta höra av sig!? Borde jag lägga ner?

Det kanske man kan tycka, men som med allt annat tycker jag att lagom är bäst. När jag inte vill se era snaps, läsa era tweets, svara på era mail – ja, då gör jag inte det.

Ibland slår jag på mute och låtsas inte höra. Det betyder inte att jag inte gillar er, eller att jag inte gillar det digitala. Det betyder bara att jag lärt mig att inte låta stress ta över mitt liv. Och vill du absolut nå mig just precis då kan du säkert hitta mig på gymmet.

Den kritiska kritan.

När man upplever något som vänder livet upp-och-ner tror jag att det är lätt att fortsätta se tiden som ett före och ett efter "det-där-som-hände-eller-var". Lite så har i alla fall jag målat in mig själv. Jag var en typ av person som orkade x antal saker. Sedan blev x antal saker till x antal saker för mycket och det brakade samman. Nu, efteråt, orkar jag inte i närheten lika mycket som innan. Jag har blivit ett före och ett efter. Något som känns så otroligt orättvist.

En del av mig vill bli gamla jag. En annan del förstår att det vore dumt, eftersom den personen bevisligen inte egentligen hade koll på läget. En del av mig kommer alltid att vara gamla jag och en annan del av mig försöker efter bästa förmåga hitta en balanserad variant av den personen. Vi är alltså många som jobbar ihop på mitt hjärnkontor, kan man säga.

Konflikter kring prestation, pliktkänsla och passion har ältats upp och ner och in och ut. Jag har pratat om det. Jag har skrivit ner det. Jag har sprungit bort det. Jag har gråtit ut det. Efter månader av ihärdigt jobb hamnade jag till slut i en slags peak. I ett läge där allt bara kändes bra. Men nu kommer den stora utmaningen.

Nu känns det som om det kommer till den där berömda kritan. Den där kritiska kritan. Den där punkten när jag ska agera på vad jag har lärt mig. När jag ska bevisa för mig själv att jag har gått framåt. Jag är inte ett före och ett efter, jag är bara en förändrad version, kanske till och med en förfinad version.

Det kan tyckas lätt att bara dra en sammanfattning av alla lektioner och sedan ånga på, men det funkar inte riktigt så. Jag behöver få tid på mig att fokusera blicken igen för att minnas det viktiga. Något jag börjar med är att backa till sådant som ger en bra känsla tillbaka. Senaste dagarna har det varit att 1: städa och rensa och 2: springa och svettas.

Ett steg i taget så ska det nog bli fint. Något som jag i alla fall minns är att inte vara så rädd för allt det fula, det fyller ju också en funktion i våra liv. På något kantigt vis.

Jag ska outa en sak.

TGIF. Skål! Eller?

Jag har i omgångar i mitt liv experimenterat med alkohol på olika sätt och vis. För många år sedan mest på det viset att jag, troligen väldigt omedvetet, försökte undersöka gränsen för hur mycket jag kunde dricka. Ganska mycket kunde det ändå vara i vissa perioder i livet. Nu på senare år har testerna mest varit de motsatta. Hur lite och hur sällan kan jag dricka alkohol?

För något år sedan bestämde jag mig för att inte dricka en droppe på en månad. Jag var inne i ett bra träningsflow och snubblade över någon artikel om hur dåligt minsta lilla alkoholintag påverkade kroppen. Värt att testa, tänkte jag.

En månad blev två blev tre blev nästan fyra tror jag. Jag vill inte minnas att jag blev någon superatlet på kuppen (jamen det förstår väl jag också, att det är andra saker som spelar roll för fysiken), men jag vill minnas att jag mådde väldigt bra psykiskt av att avstå.

Ibland behöver man hjälpa sig själv på traven på olika plan i livet. Göra mer av sådant som är bra, mindre av sådant som är dåligt. Jag har redan så många laster i livet. Jag dricker alldeles för mycket kaffe, varje dag och ofta. Jag sover för lite och jag älskar socker, vete, fett, mjölkprodukter. Allt sådant som folk dieatar omkring. Men jag vill inte det. Jag kan bara tänka mig att släppa på en sak.

Sagt och gjort, i går bestämde jag mig för att jag inte har lust att dricka någon alkohol fram till Göteborgsvarvet, när nu det är. Slutet på maj någon gång. Jag var till och med så formell så jag skakade hand på det. Och det kändes finfint.

Så. TGIF. Skål! I typ kaffe. Eller min nya favorit: råsaft.

Så är ju bästa fredagskänslan. Svettig efter träning. Tror jag just här hade boxats.

Bästa botemedlet just nu.

Jag blir alltid lite ledsen den här tiden på året. När julen är över och allt mys liksom försvinner. Jag ser mig omkring i lägenheten och tittar på allt julpynt som spred magi och förväntan när det kom upp och förgyllde decembermörkret. Den intensiva längtan som tar plats i kroppen inför att få resa hem och fira jul gör sig påmind och jag blir så vemodig när jag slås tillbaka till verkligheten att allt är förbi.

Decembermyset är myst. Norrlandsjulen är firad. Familjehänget är hängt. Och så har jag lämnat mitt hemma-hemma för mitt andra hem. Det är inte utan att jag känner mig lite modfälld. Men genom åren har jag lärt mig hur saknaden återigen byts ut mot förväntan och pepp.

Bästa botemedlet mot Post Ume Depression är att köpa en ny flygbiljett hem. Det gjorde jag precis. Tummen upp för Malmö Aviations direktflyg, snabbast och billigast, det var liksom ett klipp jag inte kunde motstå. Och nu kan jag börja räkna ner igen. Den känslan är långt mycket bättre än den som saknar ett besök som precis har varit.

Minus utmattande förkylning och råjobbig hosta fick jag nu en ganska fin känsla i kroppen. Jag är så evinnerligt glad att jag faktiskt har förstått att det inte är så långt hem ändå. Vi ses om några veckor.

Decembers bästa dag är här.

Decembers bästa dag är här. Dagen jag längtar till från stunden första ljuset tänds och stjärnan hängs i fönstret. Dagen full av förväntan och längtan. Dagen för hemresa, mot julfirande i norr.

Nu åker jag hem. Nu, äntligen. Hem till huset. Hem till hyacintdoft. Till en tall, till rutiga köksgardiner, till alla de människor som är mer värda än guld. Hem till det som är vad allt verkligen handlar om.

Det är något med den här dagen, vilken dag den än infaller. Nästan bättre än själva julafton, för allt finns framför mig, allt är kvar att få uppleva. Alla kramar att se fram emot, alla tindrande ögon och glada barn. Visst mått av kaos. För visst måste det bli så när barnen snart övermannat oss vuxna i antal. Men visst är det också det som är så ljuvligt, så levande och livsviktigt.

Väskan är packad och jag är lyckligt långt in i själen, men i vanlig ordning tar även ett släng av vemod ett grep om hjärtat. Det påminner mig om att allt är så skört, det mesta är så kort – så njut. Släng bort all oro och ta vara på det som väntar. Alla väntar där hemma nu.

Och snart är jag också där. Decembers bästa dag är här.

Utan snö, men det går ändå.

Andra advent. Det är svårt att tro det ibland. Medan jag vissa stunder sköljs över av ett lyckorus av att det är jul i luften. Som i morse, när "Nu tändas tusen juleljus" med Helen Sjöholm strömmade ur högtalarna, när det doftade nytänt ljus och jag åt pannkakor pepprade med pepparkakskryddor. Det lockar fram minnesbilder av familj, hyacint och värme som bara finns på ett visst sätt, en viss tid på året. Fastän det är kallt.

Men nu är det inte ens kallt. Det är därför jag ibland har svårt att tro att det är andra advent. Jag ser inte tecknen ute. Kan det verkligen stämma?

Jag minns när jag var liten och det någon gång då och då kom en julkalender där det inte var snö i december. Jag kan inte minnas specifikt vilken jag tänker på, men det var ju så ibland att julen skildrades i en miljö där det var gröna gräsmattor och gråtunga moln. Eh, overkligt!

Långt fram i ganska vuxen ålder har det inte varit december för mig om det inte varit snö. När jag var 19 var jag hela december på Cypern och jag lovade mig själv att så kunde det inte fortsätta bli. Tomtar och ljumma vindar går inte riktigt ihop. Sedan flyttade jag ändå söderut, men inte lika långt. Det här är ändå hanterbart.

Jag får leva med det faktum att jag bosatt mig i en stad där december inte är lika med snö. Och vad göra? Det är bara att kompensera på annat sätt. Som att maxa med julpynt, låta jullistan på Spotify gå på repeat, koka kola tills sockret svämmar över och försöka hitta lugnet och bara njuta.

Snälla mörker, stör mig inte nu. Jag vill inte missa ännu en jul. Jag tänder mina ljus och gräver fram den stämning jag längtat efter sedan förra året. Det går ganska bra ändå. Trots regntunga skyar i stället för dalande flingor.

Det självklara skrivandet.

Hej min vän. Så tänker jag ofta när jag slår mig ner vid min Mac eller med penna och skrivbok. Att få skriva ner tankar som blir till ord i en text är som att anförtro sig åt en god vän. Jag är så glad att jag har den här vännen. Om jag förstått det rätt är det inte alla som har det.

Jag läste en artikel nyligen som beskrev det helande skrivandet. Allt som skribenten tog upp var sådana självklarheter för mig. Summan av artikeln var väl ungefär att skrivande är bra för själen på många sätt och vis. Amen. Man mår dåligt, man skriver av sig. Man tänker och grubblar, man skriver ur sig. Man har upplevt något roligt, man skriver ner det. Man = jag. Men jag tänker nog ofta att det är allmängiltigt och att alla gör så.

Även om artikeln inte kom med något nytt för mig, var det en bra påminnelse om vad jag borde prioritera. Det blev en kom-ihåg-lapp som singlade ner på mitt skrivbord.

Tidigare i veckan var jag med om två känslostormar, varav den ena fick mig ur balans och den andra var mer av en lättad suck. Som alla ni känslomänniskor vet kan det lätt bli stökigt när en sådan grej händer. Då tryckte mitt undermedvetna upp kom-ihåg-lappen i min panna och jag gjorde som den sa. Jag skrev.

Ibland är mobilen det enda verktyg jag har, och då får det funka. Jag ska säga dig att det funkar alldeles utmärkt. Efter 15 minuters knappande hade i alla fall hälften av alla känslor ramlat ner i ord och mitt känslorum kändes som storstädat. Det är bara en skrivprocess som kan göra sådan magi.

Testa, om du inte redan är en av oss, en av oss som skriver saker. Saker som kan vara vad som helst. Bara vi får skriva ner dem.

Känn in ögonblicket.

Om det är något jag lärt mig efter min utdragna kraschperiod i livet så är det vikten av att ibland dra i nödbromsen.

Det kanske inte verkar så alla gånger. Jag hann bara gå upp till heltid en knapp månad innan jag utökade till 125 % med jobb och studier, plus alla timmar i och kring gymnastikhallen, men jag har faktiskt blivit bättre. Även om det på papper ser ut som om det inte går ihop (och det gör det inte heller alla gånger), har jag blivit väldigt mycket bättre på att balansera tillvaron.

Jag har lärt mig att säga stopp och begära omstart när det svämmar över. Den insikt jag bär med mig är att ingen annan vet något om tempot, därför måste jag ta ansvar över det själv.

Det är ingen som vet att min flextid slagit i taket för länge sedan. Ingen vet att jag snittar 5-6 timmar sömn per natt och inte äter min D-vitamin. Ingen har koll på min träningskalender och ser att det inte får plats med vilodagar. Ingen kan se eller ens föreställa sig min prestationsångest inför både jobb och skola.

Den enda som kan bromsa och sätta stopp är jag själv. Hela den här hösten har sprungit fram i ett rasande tempo och jag har älskat varje sekund. Men senaste veckorna har konstiga tecken dykt upp och då är det bara att säga ifrån.

Därför gör jag precis just nu bara det allra viktigaste. Jag ligger på min soffa och här tänker jag ligga en stund och bara starta om mig själv. Innan kvällen är slut ska jag göra lite gympafix. Kanske blir det allt. Får se om jag orkar träna. Får se om jag orkar plugga.

Jag tänker ligga här en stund och titta på denna bild som min storebror skickade till mig. "Tycker den är mycket du. Passar på att fånga ögonblicket på bild när ögonblicket finns där." Alla ögonblick är olika, men alla ögonblick är lika värda. Det gäller att känna in stunden och göra det som behövs. Ibland är det att ta en bild. Ibland är det att dra i nödbromsen.

Kom, kom, komma!

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i alla dagar. Som en torsdag som denna, när man snoozar lite för länge, är stressad redan innan dagen har börjat och egentligen lite för hungrig för att cykla till jobbet med frukostmackan i packningen i stället för i magen. Hur ska en sådan dag bli?

Det är lätt att tänka att det kommer bli en dålig dag, tills en kollega studsar upp till ens skrivbord och upplyser om att det är skiljetecknets dag. Entusiastisk och omtänksam. "Jag tänkte jag måste ju säga det till dig!"

Det tänkte han rätt i, för det gjorde mig glad. Och påminde mig om att det faktiskt alltid finns någon slags anledning att fira.

Resten av dagen flöt kanske inte riktigt på i en yra av festligheter, så som man skulle vilja fira världens alla skiljetecken, men så är det vissa dagar – och det är ju okej. Jag fick i alla fall en väldans massa text skriven och det är väl kanske någon slags hyllning i alla fall.

Anyways, hatten av. För både skiljetecken och något bra i alla icke-bra dagar.

Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.

Skillnader och likheter.

När man har varit med om något mindre trevligt vill man helst undvika att vara med om det igen. Det är inte alltid exakt samma situation, men närliggande hot. Ni vet, har man ätit en dålig skaldjurspasta är räkfrossa inte särskilt lockande. Har man brytit armen när man åkt snowboard är det lite läskigt att ställa sig på en bräda igen.

Har man smakat på livets mörkaste sidor är det obehagligt så fort det börjar skymma minsta lilla. Och det ska du veta, ibland blir jag livrädd och tror att jag ramlat igen. Känslor och tankar kan komma så snabbt och så nära inpå. Allt känns likadant. Lika hopplöst. Lika håglöst.

Men. Det finns ett men. För det finns så otroligt många skillnader. Och när jag börjar räkna dem förstår jag att det inte alls är på väg att bli konstant beckmörkt, det är bara tillfälligt. För det är så mycket som ändå går.

Det kan vara svårt att förklara, och säkert låta löjligt och litet, men det är en seger att orka läsa hela tidningen, måla naglarna och dricka en kopp te på kvällen. Det är en vinst att packa upp dagens väska och förbereda morgondagens, göra i ordning matlådor, vattna blommor, öppna ett brev. Varenda steg jag tar utan motstånd känner jag skillnaden. Nu jämfört med då. Före jämfört med efter.

Jag skräms av likheterna som ibland smyger på, men använder skillnaderna som skydd och sköld. Nu orkar jag det. Och jag firar så många små segrar varje dag. Du skulle bara veta vilken fest det är.