När du inte når mig på mobilen.

Jag gillar digitala kanaler. Tycker det är spännande med sociala medier. Jag gillar att läsa sådant andra publicerar, jag gillar att jag kan publicera själv utan filter (och med, så klart). Jag gillar att titta på andras bilder. Jag gillar att visa mina bilder. Jag tycker om att klicka och dela. Jag är en rätt digital, social person helt enkelt. Men ibland slår det över.

Vissa dagar blir jag störd av att det trillar in snaps. Jag blir irriterad över notifikationen att någon retweetat mig. Jag blir stressad och till och med arg över att vänner och bekanta skickar meddelanden med frågor de uppenbarligen vill att jag ska svara på. För att inte tala om mail. HÅLL KÄFT, vill jag typ skrika. Och då fattar man ju att det inte riktigt står rätt till.

Man kan väl säga att jag inte har världens bästa track record av att hantera stress och för mycket press. Livet ute i köttvärlden i kombination med min egen hjärnas hetsiga aktivitet är påfrestande nog ibland. Att då den digitala världen också pockar på gör att jag exploderar. Kan alla bara sluta höra av sig!? Borde jag lägga ner?

Det kanske man kan tycka, men som med allt annat tycker jag att lagom är bäst. När jag inte vill se era snaps, läsa era tweets, svara på era mail – ja, då gör jag inte det.

Ibland slår jag på mute och låtsas inte höra. Det betyder inte att jag inte gillar er, eller att jag inte gillar det digitala. Det betyder bara att jag lärt mig att inte låta stress ta över mitt liv. Och vill du absolut nå mig just precis då kan du säkert hitta mig på gymmet.