Det som räknas.

Rent instinktivt vet jag alltid vad livet egentligen handlar om. Det handlar om att yoga på lunchen, att basta på gymmet, att blunda en extra sekund mot solen, att alltid ha tulpaner på köksbordet, att se möjligheter i stället för problem, att andas och le, att ta sig tid att ge någon en puss på kinden innan man springer i väg för att passa en spårvagn.

Om någon frågar mig kan jag egentligen alltid svara på frågan om vad som verkligen betyder något. Jag vet vad som är viktigt och jag vet hur det ska vara och kännas. Varför känns det då ibland så svårt att komma ihåg allt det där?

När livets konstruerade måsten flyger som orosmoln runt kroppen och hjärnan får kortslutning och bara vill sova tappar jag lätt förmågan att prioritera. Jag tror att det som alla andra vill är det jag måste göra, för så säger pliktkänslan. Men vet du vad, jag har lärt mig att den inte alltid har rätt.

Jag har lärt mig backa till startlinjen och tänker lite som en katt skulle göra. Vad vill, behöver och orkar jag precis nu? Vill jag bli klappad på huvudet? Vill jag äta något? Behöver jag hoppa runt lite eller vill jag bara sitta i fönstret och titta ut?

Det krävs lite träning och jag behöver öva varje dag. Just den här veckan har jag lyckats ganska bra. Andetagen känns lugna och hjärtat känns harmoniskt. Önskar dig en trevlig helg. Om du inte vet vad du ska hitta på, tänk så här: vad skulle katten göra?

När du inte når mig på mobilen.

Jag gillar digitala kanaler. Tycker det är spännande med sociala medier. Jag gillar att läsa sådant andra publicerar, jag gillar att jag kan publicera själv utan filter (och med, så klart). Jag gillar att titta på andras bilder. Jag gillar att visa mina bilder. Jag tycker om att klicka och dela. Jag är en rätt digital, social person helt enkelt. Men ibland slår det över.

Vissa dagar blir jag störd av att det trillar in snaps. Jag blir irriterad över notifikationen att någon retweetat mig. Jag blir stressad och till och med arg över att vänner och bekanta skickar meddelanden med frågor de uppenbarligen vill att jag ska svara på. För att inte tala om mail. HÅLL KÄFT, vill jag typ skrika. Och då fattar man ju att det inte riktigt står rätt till.

Man kan väl säga att jag inte har världens bästa track record av att hantera stress och för mycket press. Livet ute i köttvärlden i kombination med min egen hjärnas hetsiga aktivitet är påfrestande nog ibland. Att då den digitala världen också pockar på gör att jag exploderar. Kan alla bara sluta höra av sig!? Borde jag lägga ner?

Det kanske man kan tycka, men som med allt annat tycker jag att lagom är bäst. När jag inte vill se era snaps, läsa era tweets, svara på era mail – ja, då gör jag inte det.

Ibland slår jag på mute och låtsas inte höra. Det betyder inte att jag inte gillar er, eller att jag inte gillar det digitala. Det betyder bara att jag lärt mig att inte låta stress ta över mitt liv. Och vill du absolut nå mig just precis då kan du säkert hitta mig på gymmet.

Dokumenterat bra peppmetod.

Känslan tidigare under dagen var kanske inte den bästa. Men som jag sa vet jag i alla fall några saker jag kan göra för att vända den rätt. I 99 fall av 100 är ett träningspass lösningen som får kroppen i harmoni. "Du är aldrig mer än ett träningspass ifrån ett bättre humör", har jag skrivit på förstasidan i den lilla skrivbok där alla mina träningstankar får plats. Så rätt jag kan ha.

Jag försöker hålla träningen som ett rum utan prestation. Av många olika anledningar, men mest för att bara låta det vara en plats där jag kan bryta dåliga mönster. Jag låter det styras av lust, som min terapeut skulle ha sagt, och sa många gånger. Med det inte sagt att jag aldrig någonsin tävlar mot mig själv, eller mot alla andra i en sal.

När jag är på ett pass Tabata (intervallträning) och instruktören inför rond 8 av 8 säger att det är tävling, ja, då kan jag inte annat än att gå all in. Som av en händelse var det precis det som hände i kväll. Och jag hoppade fram som en apa för brinnande livet och, helt ärligt, det var ingen annan som hade en susning.

Kanske var det inte någon annan som gick in så mycket för att tävla som jag, vad vet jag, men det viktiga är ju att jag vann. Inte bara att jag hann flest gånger fram och tillbaka i salen, utan att jag vann över mitt eget humör. Man ska återgå till de dokumenterat bra peppmetoderna när man behöver dem som mest.

Nu kan jag sova gott.

Den kritiska kritan.

När man upplever något som vänder livet upp-och-ner tror jag att det är lätt att fortsätta se tiden som ett före och ett efter "det-där-som-hände-eller-var". Lite så har i alla fall jag målat in mig själv. Jag var en typ av person som orkade x antal saker. Sedan blev x antal saker till x antal saker för mycket och det brakade samman. Nu, efteråt, orkar jag inte i närheten lika mycket som innan. Jag har blivit ett före och ett efter. Något som känns så otroligt orättvist.

En del av mig vill bli gamla jag. En annan del förstår att det vore dumt, eftersom den personen bevisligen inte egentligen hade koll på läget. En del av mig kommer alltid att vara gamla jag och en annan del av mig försöker efter bästa förmåga hitta en balanserad variant av den personen. Vi är alltså många som jobbar ihop på mitt hjärnkontor, kan man säga.

Konflikter kring prestation, pliktkänsla och passion har ältats upp och ner och in och ut. Jag har pratat om det. Jag har skrivit ner det. Jag har sprungit bort det. Jag har gråtit ut det. Efter månader av ihärdigt jobb hamnade jag till slut i en slags peak. I ett läge där allt bara kändes bra. Men nu kommer den stora utmaningen.

Nu känns det som om det kommer till den där berömda kritan. Den där kritiska kritan. Den där punkten när jag ska agera på vad jag har lärt mig. När jag ska bevisa för mig själv att jag har gått framåt. Jag är inte ett före och ett efter, jag är bara en förändrad version, kanske till och med en förfinad version.

Det kan tyckas lätt att bara dra en sammanfattning av alla lektioner och sedan ånga på, men det funkar inte riktigt så. Jag behöver få tid på mig att fokusera blicken igen för att minnas det viktiga. Något jag börjar med är att backa till sådant som ger en bra känsla tillbaka. Senaste dagarna har det varit att 1: städa och rensa och 2: springa och svettas.

Ett steg i taget så ska det nog bli fint. Något som jag i alla fall minns är att inte vara så rädd för allt det fula, det fyller ju också en funktion i våra liv. På något kantigt vis.