TACK gymnastiken

Tupp-DM 1995. Vi vann. Jag lovar, jag var väldigt mycket gladare än vad jag ser ut på bilden nedan. På den tiden körde man först sitt fristående (det var Whitney Houston "I wanna dance with somebody" på denna tävling) och sedan sprang man direkt och körde alla redskapsvarv i ett svep: matta, plint, trampett. (Ni som minns och fattar ni minns och fattar.)

Tänk om lilla 9-åriga jag hade vetat att jag 24 år senare skulle sitta på en gymnastiktävling och se andra 9-åriga tjejer och killar tävla och av deras glädje och alla ledares engagemang bli rörd till tårar och klump i halsen.

Så var det i går. Precis så. På vårens hittills varmaste dag kröp jag in i en gymnastikhall för att titta när vår regions allra yngsta gymnaster tävlade. Jag var en stolt Holmsundsgymnast på läktaren och otroligt imponerad av såväl laget som kammade hem en guldmedalj, som de stjärnor som gick ut på ett tävlingsgolv för första gången.

Samtidigt i Göteborg tävlade mina gamla ABGS-tjejer rikstävling och var retsamt nära en finalplats. Kollade så klart streamingen i efterhand och imponerades över deras raketutveckling. Wow.

Hela jag hade en känsla av wow i kroppen hela dagen. Wow till gymnastiken och vad den gjort, gör och förmodligen alltid kommer att fortsätta göra för mig.

När jag lämnade Umeå 2009 var en av de jobbigaste stunderna den stunden då jag skulle säga hejdå till min gympafamilj. Barnen jag tränat i 10 år. Lagkompisarna, ledarna och styrelsemedlemmarna jag hängt med ännu längre. Vem skulle jag vara utan dem?

När livet var som allra rörigast och jag satt på bussen vid Kungsportsplatsen utan att veta vart jag var på väg (till jobbet, kom jag ofta på till slut), hittade jag ändå alltid vägen till Lindåshallen. Där var allting glasklart och bara energifyllt. Jag vet inte hur allt hade blivit utan den livbojen just där och då.

Jag vet bara att gymnastiken är en stor del av vem jag är.

TACK till gymnastiken. Tack till min syster som knappast gav mig något annat val än att vara gymnast i den grupp småttingar hon tränade. Tack till alla gymnaster jag har fått äran att träna genom åren. Tack till alla ledarkolleger. Tack till alla som tränat mig. Tack till alla lagkompisar. Tack till hallarna, de sunkiga och de fina. Tack till alla engagerade personer jag suttit i styrelser med. Tack till mina två fina föreningar. Tack och tack och tack.

Jag hoppas att lillen här hemma vill träna gymnastik i några år i alla fall. Ja alltså, att han ska med på familjegympa och ett år i barngymnastik är inte förhandlingsbart. Jag är av den åsikten att ALLA barn bör få börja med denna rörelserika träningsform, oavsett vad de vill hålla på med sedan. Nåja, det är en annan historia.

Nu är gymnastiken slut för denna vårtermin, men jag längtar redan till höstterminen.

Sa jag tack förresten? TACK GYMNASTIKEN.

Det goda med det onda.

Ungefär en gång i månaden paralyseras jag av en migränliknande huvudvärk som slår ut mig totalt. Jag blir illamående och varken vill, kan eller orkar annat än att sova. Men att sova gör mig mer illamående, samtidigt som sömn är det enda som hjälper. Jag går och lägger mig på kvällen och hoppas så innerligt att huvudvärken ska vara borta till dagen efter. Men det är den inte.

Sådana dagar var det i veckan. Måndag, tisdag och halva onsdag. En bit in på onsdagsförmiddagen vände det och jag började känna mig helt som en människa igen. Orkade med en lugn träning med crosstrainer och lite kroppsviktsövningar. Sedan en låååång bastu. Och efter den ritualen kände jag mig som en helt ny människa.

Det fina med de fula huvudvärksdagarna är att när det väl släpper så minns jag knappt att det hänt och jag blir som hög på livet. I går gick jag med en lätt euforisk känsla ut från gymmet och i lyckoruset sprang jag rätt in i Holmsundsgymnasternas årsmöte.

Det var nog tur att huvudvärken hade släppt, för mötet blev lite längre än jag hade trott. På ett trevligt sätt. Och nu är jag officiellt tillbaka i min moderklubb som suppleant i styrelsen. Jag har tvekat och velat kring huruvida jag ska ta på mig något eller inte. Tänk om det bara blir för mycket i den lite stökiga tillvaron vi är i just nu (jobb? boende? vad gör vi? hur gör vi?).

Men vet du vad, efter att ha upplevt situationer som gör mig ont så har jag också lärt mig vad som gör mig gott. Gymnastik gör mig gott. Föreningsliv gör mig gott. Samarbete och engagemang kring något jag tror på gör mig gott.

I morse när jag gick från bussen till jobbet fnissade jag lite. Hoppade till av ett lyckorus. Jag är lycklig över att huvudvärken har släppt och över att jag släppt på spärren till mitt engagemang. Nu kör vi. Så himla kul det ska bli!

Änt-LIGEN har vi vårt hus.

Jag kommer ihåg mitt första ledaruppdrag. Det var genom Skol-IF och jag tror att jag gick i sexan, var 12 år gammal. Vi hade fått det ärofyllda uppdraget att hålla i gymnastiken för de elever som ville testa trampett och plint och att stå på händer. Kan det ha varit varje fredag eftermiddag? Ja, något sådant.

Jag hade blivit betrodd med en nyckel till redskapsrummen och så hade jag fått en närvarolista. Ni vet en sådan man fyllde i för att få aktivitetsstöd. Det gör man ju fortfarande, men på den här tiden var allt på papper. Jag hade lånat en pärm från pappas kontor där jag satt in mitt papper. Allt blir så mycket viktigare med en pärm.

Det var stort att få ett ledaruppdrag. Jag hade ett par år drömt om att få bli ledare i min gymnastikförening, men inte riktigt vågat fråga. Nu fick jag äntligen känna på hur det var att få göra en planering, rita en redskapsskiss, lära någon att hoppa jämfota i en trampett och ha samling i ring. Alltså, det var magiskt!

När jag väl vågade fråga om att få vara ledare i min gymnastikförening var jag så klart ENORMT välkommen. Och sedan släppte jag inte taget förrän jag lämnade stan, ett decennium senare. Ja, ni som känner mig vet ju det här. Och ni vet att gymnastikhallen alltid har varit min energikälla. Inte så konstigt att jag inte kunde hålla mig från att hitta en ny förening några år efter att jag flyttat. Än en gång blev jag välkomnad med öppna armar. Tack ABGS för det (ett särskilt tack till min vapendragare Pauline).

Ett stor tack nu till Umeå kommun för tjuvtitten på Gymnastikens hus. I lördags var jag där med min kära moderklubb som en bonustränare för de nyfikna gymnasterna som var inbjudna till hallen. Jag kände mig hemma från sekund ett, bland gamla vänner, nya kids och i en sprillans ny hall. Det faller sig så naturligt för mig att stå framför en grupp barn och försöka instruera, inspirera, engagera och motivera.

Att vara ledare i en ideell förening är den bästa skolan jag någonsin fått och i dag är jag så glad för allt som hänt på redskaps- och lokalfronten. Från plintar, tunna blåmattor och en röd Rantzow-trampett med Skol-IF gänget till fasttrack, trampoliner, höj- och sänkbara mjuklandningar, skumgummigropar och en 36-fjädrad Dorado. Vi som varit med ett tag har längtat och längtat och även om det för många av oss kanske känns lite bitterljuvt att det tagit sådan tid tror jag ändå att vi alla håller med om att det är bättre sent än aldrig. ÄNTLIGEN finns det ett Gymnastikens hus i Umeå.

Tack till hallgruppen som jobbat och slitit för vårt nya hus. När jag fått lite ordning och reda på min nya vardag ska jag försöka hänga där så mycket jag bara kan. Det är ju ändå i just den ledarrollen som jag känner mig som absolut mest hemma.

Funktion före form

Jag tänkte på en sak på gymmet förra veckan. På alla tjejer som var där och tog plats och såg grymma och starka ut. Så himla kul med ert sällskap!

Jag har alltid tränat. Jag menar alltid. Jag är mina föräldrar evigt tacksam att de uppmuntrat fysiskt aktivitet. Pappa har bra fysik från vad han själv bara kallar arbete i skog och på åker. Mamma var simmare som ung och har gått på motionsgymnastik och sprungit i elljusspår så länge jag kan minnas. På senare år har hon även hittat yogan, det är jag så himla glad över.

Så, jag har alltid rört på mig. Jag var rätt tekniskt duktig på att stå på händer och spänna vrister i hjulningar när jag var liten. Någon världsbra gymnast efter basövningarna var jag inte riktigt, men jag var bra på att slita och skulle aldrig fuska på styrkan. 

När jag gick i gymnasiet började jag även gå till gymmet. Det kändes lika hemma som i hallen. Men på den tiden var det inte alls lika många tjejer som köttade på med fria vikter och egna program.

Att gå i tighta kläder och svettas har aldrig varit obekvämt för mig. För det vill jag tacka gymnastiken. Det är en sport med utseendefixering, tycker vissa. Och visst, så kan det tyvärr bli ibland (i många mer sammanhang än bara gymnastik, skulle jag dock vilja påpeka). Men för mig har det alltid bara handlat om funktion. Om alla grymma grejer min kropp klarar av. 

Den har lärt mig stå på händer, hjula, göra handvolter, flickisar och saltos. Till och med några få dubbelvolter har den snurrat (men ungefär där såg jag min begränsning när psyket var för vekt och jag bara tyckte det var läskigt).

Våra kroppar är så himla mäktiga. Och det jag vill säga är väl att jag blir så glad av att se andra människor träna. Jag hoppas att de fattar att formen är sekundär. Det är funktionen som är det viktiga. Det är den som vi ska hålla kär.

Få saker får mitt hjärta så varmt...

I helgen var mina tjejer, ja jag vill nästan fortfarande kalla dem för mina tjejer, och tävlade i gymnastik. Jag har tränat dessa tjejer i ungefär tre år. Just den här terminen valde jag att ta en paus från föreningslivet för att försöka styra upp en del andra projekt i livet. Som att säga upp mig från jobbet och förberedda en flytt.

Men ändå. Jag har ändå kvar hjärtat hos de här härliga tjejerna. Det måste jag säga. Lyckligt nog kunde jag se dem tävla via Youtube-sändning (tack, Gymnastikförbundet). Det var av nyfikenhet, så klart, för att se hur de utvecklats och hur det skulle gå. Men jag reagerade så mycket starkare än vad jag trodde att jag skulle göra.

För det första, tjejerna utförde nog sin bästa tävling någonsin. De klättrade flera placeringar jämfört med förra årets tävling och ställde sånär som på varenda volt. Jag kunde inte vara mer stolt. Men ändå var det inte prestationen som fick mitt hjärta att bli alldeles varmt.

Ni vet, när man känner ett gäng 11-, 12-åringar kan man se på deras kroppsspråk hur de känner sig. De 19 tjejer jag kollade på i går utstrålade ett sånt självförtroende och sådan glädje. Jag blev alldeles varm i hjärtat och började nästan gråta (det där var en underdrift, jag fällde faktiskt tårar).

Få saker får mitt hjärta så varmt som när någon som kämpat för något verkligen får utdelning och får känna sig riktigt stolt. Ni förstår ju känslostormen som fyller kroppen när denna någon är en hel grupp med tjejer som man jobbat med i tre års tid. Som man peppat och stöttat för att man vill att de ska få uppleva den där glädjen. Den där glädjen som finns i gymnastiken.

Egentligen kan det vara vilken sport som helst, men för mig är det gymnastiken som är allra finast. Min poäng är att jag är så stolt att få vara en del av föreningslivet och jag tycker att det är så himla viktigt. Få saker får mitt hjärta så varmt som när jag ser ett helt gäng tjejer sträcka på sig, vara stolta, nöjda och lyckliga. Det vill jag att alla ska få vara med om.

Här kan ni se film från tävlingen jag pratar om. Slå på ljudet och lyssna på jublet från läktaren så förstår ni kanske varför jag älskar gymnastiken så. Den här gympabubblan vi går in i under en tävlingshelg rymmer så mycket kärlek och glädje.

Tre dagars tre bra.

God lördag.

För att fortsätta på förra inläggets tema tänker jag dela med mig av de tre senaste dagarnas BRA. Och bara det. Det andra får för mycket fokus ändå. Here it goes.

Torsdag: morgonyoga. Eftersom jag visste att jag skulle missa kvällsyogan kompenserade jag med ett morgonpass. Jag tror det är så man ska balansera. De stackars springande benen fick så fin massage och jag fick en harmonisk start på dagen. Hurra.

Fredag: lunchyoga. Svettigt och meditativt. Det kändes som om jag tog hand om mig själv. Sedan sprang jag på bra sällskap. Vi åt glass i solen. Så rimligt och så värt.

Lördag (alltså i dag): fyllde ett påskägg med tablettaskar och guldpengar inför moster-Milon-häng på måndag. Det kändes mysigt. Jag längtar efter att få pyssla med vildarna. Och sedan drygt 6 rätt snabba kilometer. Uppe i nästan 19 kilometer totalt denna veckan. Det känns väldigt fint. Att springa ute är magiskt.

Fokus: bra.

Virriga veckan? Dags att vända.

Vad är det för dag i dag? Vad ska jag göra? Vem är jag? Det känns lite som en virrig variant av vecka, den här veckan. Och jag vet inte riktigt varför. Skulle jag veta skulle det väl vara glasklart, så klart.

Det blir lätt upp-och-ner när jag gör mycket av sådant som gör mig ont och lite av sådant som gör mig gott. Jag är en sådan person som mår dåligt både fysiskt och psykiskt när jag inte tränar som jag brukar och att stå över ett pass på grund av sjukdom gör ofta att jag bara känner mig ännu mer sjuk.

I går inledde jag något slags migränmaraton vid lunchtid och någon träning blev det inte, mer än att coacha gymnastik. Så här 24 timmar plus efter första känningen och illamåendet är jag nu helt ur balans. Väldigt mycket mer mänsklig, illamåendet har försvunnit nästan helt, men det känns som om veckan bara blivit fel.

Det som är bra med fel är att man i alla fall får en chans att vända allt rätt. Just i dag går det nog inte på annat sätt än i ett par tights och med lite svett. Jag får acceptera att jag inte blir klar med min grammatiktenta i dag, att jag ibland också blir sjuk och att jag ibland också behöver vila.

Snart börjar mitt danspass. Det känns som en befrielse från obehag och huvudvärk. Tänk så lyckligt lottad jag är som ändå för det mesta har en frisk kropp som håller mig upprätt. Eller upp-och-ner, när det så behövs.

Om folk som inte är folk. Till er och till dig.

Ni vet, det finns folk och så finns det folk. Sådana som bara snackar och sådana som faktiskt gör. Sedan finns det sådana som man undrar om de verkligen är människor, eller om de egentligen är superhjältar. Låt mig berätta.

Jag har lyckan i livet att ha många fina vänner runt omkring mig som är sådana som inte bara snackar, utan som också ser till att göra. Ett gäng som har en alldeles särskild plats är den älskade gymnastikfamiljen. Tillsammans har vi krigat oss igenom, inte bara blod, svett och tårar, utan även brutna ben, stukade fötter och oändligt mycket skratt.

Men som ni vet så är livet inte konstant. Tillvaro, förutsättningar och händelser förändrar läget. Och Larret (kortform för Laget, så klart) som det en gång var blev något annat. Inte längre måndag, torsdag, söndag i Storsjöhallen. Men ni vet, det fina med de finaste är att de alltid finns kvar.

Och så en dag förra hösten tyckte en av medlemmarna att det var dags att ses igen. Allihop, så många som vi bara kunde få ihop. Familjen har bestått av lite olika personer under olika perioder, men en gång med, alltid med. Ett datum blev satt och någon poängterade att det råkade ju vara en gymnastiktävling, precis just då.

Det är här jag menar att man ser skillnad på folk och folk. För Larret blev det inget snack om saken, klart att vi skulle vara med och tävla. De flesta av oss har kastat dräkterna på hyllan för sisådär åtta år sedan, men när är det för sent? Aldrig!

Tack vare vår obotliga optimist Emma blev vi anmälda till tävlingen. Hon skrapade ihop dräkter, gjorde ett fristående (en koreografi till musik, för den oinsatte), bestämde övningar och bokade in en träningstid för genrep. Vi samlades för ett tretimmarspass kvällen innan tävling, peppade och köttade. 

Sedan gick vi in på tävlingsgolvet och hade roligt som aldrig förr. Så roligt så vi faktiskt krigade till oss en bronsmedalj. Kan ni förstå vilken bragd? Och låt mig nu berätta om en person som jag inte riktigt vet hur man ska kategorisera. Vi tror nog alla att hon egentligen är en superhjälte. Att hon har magiska krafter är det ingen tvekan om.

Förra året blev en av våra älskade medlemmar i Larret sjuk. Jättesjuk. Fick cancer. Fucking jävla cancer. Fy fan vad vi hatar dig. Men Mallan, fy fan vad vi älskar dig. Och fy fan vad vi är stolta över din magiska insats under tävlingsdagen.

Med ett helvetesår i ryggsäcken kliver du in på tävlingsgolvet, snygg som få och stabil på redskapen. Du spikar varje landning och sätter varje övning. Operationer och cellgiftsbehandlingar är inget som stoppar. Vem kan tro att de ligger med i ditt bagage? Vi är så stolta över dig. Och så lyckliga över att du var med och gav oss en medalj.

Det här är en kärleksförklaring till alla Sveriges ideella idrottsföreningar. Till Gymnastikförbundet. Till min sport. Till min hall. Till min gymnastikfamilj. Till alla er som varit med under alla år. Till alla er som var med den 20 februari 2016. Och till dig Malin. För att jag hoppas att vår kärlek ger dig styrka att kriga vidare. Som den superhjälte du är.

Dokumenterat bra peppmetod.

Känslan tidigare under dagen var kanske inte den bästa. Men som jag sa vet jag i alla fall några saker jag kan göra för att vända den rätt. I 99 fall av 100 är ett träningspass lösningen som får kroppen i harmoni. "Du är aldrig mer än ett träningspass ifrån ett bättre humör", har jag skrivit på förstasidan i den lilla skrivbok där alla mina träningstankar får plats. Så rätt jag kan ha.

Jag försöker hålla träningen som ett rum utan prestation. Av många olika anledningar, men mest för att bara låta det vara en plats där jag kan bryta dåliga mönster. Jag låter det styras av lust, som min terapeut skulle ha sagt, och sa många gånger. Med det inte sagt att jag aldrig någonsin tävlar mot mig själv, eller mot alla andra i en sal.

När jag är på ett pass Tabata (intervallträning) och instruktören inför rond 8 av 8 säger att det är tävling, ja, då kan jag inte annat än att gå all in. Som av en händelse var det precis det som hände i kväll. Och jag hoppade fram som en apa för brinnande livet och, helt ärligt, det var ingen annan som hade en susning.

Kanske var det inte någon annan som gick in så mycket för att tävla som jag, vad vet jag, men det viktiga är ju att jag vann. Inte bara att jag hann flest gånger fram och tillbaka i salen, utan att jag vann över mitt eget humör. Man ska återgå till de dokumenterat bra peppmetoderna när man behöver dem som mest.

Nu kan jag sova gott.

Jag ska outa en sak.

TGIF. Skål! Eller?

Jag har i omgångar i mitt liv experimenterat med alkohol på olika sätt och vis. För många år sedan mest på det viset att jag, troligen väldigt omedvetet, försökte undersöka gränsen för hur mycket jag kunde dricka. Ganska mycket kunde det ändå vara i vissa perioder i livet. Nu på senare år har testerna mest varit de motsatta. Hur lite och hur sällan kan jag dricka alkohol?

För något år sedan bestämde jag mig för att inte dricka en droppe på en månad. Jag var inne i ett bra träningsflow och snubblade över någon artikel om hur dåligt minsta lilla alkoholintag påverkade kroppen. Värt att testa, tänkte jag.

En månad blev två blev tre blev nästan fyra tror jag. Jag vill inte minnas att jag blev någon superatlet på kuppen (jamen det förstår väl jag också, att det är andra saker som spelar roll för fysiken), men jag vill minnas att jag mådde väldigt bra psykiskt av att avstå.

Ibland behöver man hjälpa sig själv på traven på olika plan i livet. Göra mer av sådant som är bra, mindre av sådant som är dåligt. Jag har redan så många laster i livet. Jag dricker alldeles för mycket kaffe, varje dag och ofta. Jag sover för lite och jag älskar socker, vete, fett, mjölkprodukter. Allt sådant som folk dieatar omkring. Men jag vill inte det. Jag kan bara tänka mig att släppa på en sak.

Sagt och gjort, i går bestämde jag mig för att jag inte har lust att dricka någon alkohol fram till Göteborgsvarvet, när nu det är. Slutet på maj någon gång. Jag var till och med så formell så jag skakade hand på det. Och det kändes finfint.

Så. TGIF. Skål! I typ kaffe. Eller min nya favorit: råsaft.

Så är ju bästa fredagskänslan. Svettig efter träning. Tror jag just här hade boxats.

Energipåfyllning, tack.

Jag vill så gärna träna. Jag behöver det för att väcka min hjärna. Jag behöver få svettas ut all mosighet och vässa muskler och tankar. Men det gör jag inte.

Vad jag gör? Hostar och pendlar mellan lite ont i halsen och sjukt mycket ont i halsen. Det är inga svettiga feberattacker, men sover gör jag inte ändå. 2016 har inte direkt börjat som hälsoåret, om man säger så.

I kväll drog vi igång gymnastikterminen för tjejerna. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska fortsätta träna själv, men efter en kväll i hallen lutar det åt ett ja. När man väl börjat att volta igen vill man gärna fortsätta göra det. Det är lite som en drog. Som träning är i största allmänhet för mig. Att pumpa ur kroppen för allt vad den orkar är precis det som gör att den orkar.

Energipåfyllning, tack. Jag yogar lite försiktigt och försöker skicka fina tankar till min kropp så den ska förstå att den är välkommen att bli pigg. Det blir ju som en ond cirkel det där: sjuk, ingen träning, ingen energi, ingen ork, tränar ändå, mer sjuk, ingen energi, försöker träna lite till, blir less och sur.

Tips på dunderkur mottages tacksamt. Tills vidare fortsätter jag intala mig själv att i morgon är en bättre dag.

Sånt som jag lärt mig: fel är också okej.

Måndag.

Måndag. Måndag. Måndag. Mången måndag ska man då måsta genomlida. Det är något med veckans första dag som känns så motigt, så ofta. Så också i dag. Började morgonen med att krama mamma och pappa hej då. Efter ett besök här som i vanlig ordning kändes för kort. Blä. Jag tycker inte om några avsked. Även detta följde med gråt i halsen hela dagen.

En sak som jag försökt lära mig, och har lärt mig lite grann, är att enstaka situationer inte behöver definiera hela min tillvaro. På samma sätt är det med känslor, tankar, tillstånd. Det gäller även för mer konkreta händelser och prestationer.

En dålig dag på jobbet där jag inte tycker att jag levererat betyder inte att jag är på gränsen till intelligensbefriad och inte borde fått gå ut grundskolan. En ledsen dag betyder inte att jag gått ner mig i en depression. En konflikt betyder inte att jag är en dålig människa.

En måndag som är som en måndag kan dessutom faktiskt vända. Som vanligt var det i träningskläder, med egna kroppen som verktyg, som jag motade bort gråt i halsen och vände upp-och-ner på känslorna i kväll.

Det är så skönt att veta att det går att göra om och göra rätt. På så sätt blir veckans första dag bra efter ett tag. Nog kan det bli fint ändå, även om man har lite att jobba på. En fin omgivning hjälper till exempel alltid.

Tisdagarna i livet. #livetsbästa

Tisdagarna i livet alltså. De är precis så som livet ska vara. Det är inte mycket som saknas för att pricka av i princip allt jag gillar mest i världen.

Först jobbar jag några timmar, sedan är jag studieledig. Får grotta ner mig i grammatik och bli en del av den underbara universitetsvärlden igen. På eftermiddagen tränar jag tjejerna, hänger kvar i hallen med middag och språkböckerna tills jag får träna själv. Då kommer magin verkligen.

Det gäspas lite vid 20, men klockan 21 är det bara att kötta på. Och som det köttas. Grupptrycket är, som bekant, den bästa vägen till framgång och i kväll körde jag tack vare detta medel mina första flickisar på flera, flera år. Det var så roligt så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. (För den oinvigde: en flickis är alltså som en handvolt, fast bakåt, kan man säga.)

Passet avslutas alltid med en rejäl omgång fys. Och finns det någon roligare variant än gympafys med egna kroppen? Svar: nej. Det som alla moderna träningsmänniskor kallar CrossFit har vi gymnaster i alla år bara kallat – styrka.

Efter en så speedad eftermiddag och kväll är det svårt att varva ner och sova. Nästintill omöjligt faktiskt. Kanske borde jag ta för vana att yoga ner mig lite i varv innan läggdags. Och då verkligen få med allt livets finaste på en och samma dag.

Tisdagarna i livet alltså. Potentiellt veckans bästa dag. Vem hade kunnat ana? En blyg liten tisdag bara.

Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.

Det är mer än bara ett Varv.

Jag är ingen löpare, men – ibland händer det att jag anmäler mig till lopp. Det har hänt tre gånger nu att jag anmält mig till GöteborgsVarvet, världens största halvmaraton. Så stort i antal anmälda för att så många hobbylöpare tar sig an utmaningen. Undertecknad en av dem.

Tre gånger har jag anmält mig i tron om att en startplats ska ge mig motivation att bli en seriös löpare. En sådan som tränar intervaller och springer med pulsklocka. Det har hänt – ingen gång. Tre gånger har jag nu svettats lite inombords så här dagen innan loppet, för att jag insett att jag egentligen inte är i form för att springa 21 kilometer.

Första gången hade jag ett svullet och ömmande knä. Men jag sprang ändå. Andra gången lyckades jag skära upp ett jack i fotleden dagen innan Varvet. Men jag sprang ändå. Nu, tredje gången, har jag under cirka ett års tid burit på någon slags livskris i min ryggsäck. Inte något som direkt hjälpt peppen i vardagen eller gett motivation att köpa en pulsklocka. Men vet du vad, i morgon ska jag springa ändå.

Jag ska visa för mig själv att om än mycket annat har fallit ifrån mig, så sitter den där envisheten kvar. Det ska du minsann få se. Har man anmält sig till ett GöteborgsVarv, då springer man ett GöteborgsVarv. Just i år valde jag att åka till Rom en vecka innan Varvet och satsade på seriös kolhydratladdning i fyra dagar. I kväll har jag druckit vatten (det är viktigt med vätskebalansen) och ätit chips (det är lika viktigt med saltbalansen).

Kommer jag runt på 2 timmar och 30 minuter i morgon får jag nog känna mig nöjd. Man kan ju vara lite snäll mot sig själv. Annars är som bekant smärta bara feghet som lämnar kroppen. Jag kommer garanterat att känna mig som en modigare och bättre version av mig själv i morgon vid denna tiden. Jag längtar så himla mycket efter att få sätta tänderna i den där Kexchokladen och hänga medaljen runt min hals. Den här gången känns det som något mer än bara ett Varv av löpning. Det är viktigt att jag vinner nu. Det är viktigt att envisheten får bestämma.

Springeling, vi ses runt Göteborg!

Som det var 2013.

Som det var 2014.

Som jag laddat i kväll.

Mindfulness? Nä, vet du vad. Det här gör jag...

De pratar om att koppla av med en bok eller en kopp te. De pratar om mindfulness. De säger att man ska meditera. Men de fattar inte riktigt att det enda som riktigt, riktigt hjälper är att kliva in i en gymnastikhall. Mindfulness? Ja, är jag inte där och då precis i stunden skenar det i väg och blir kaos. När man har peppade gymnaster som vågar kasta sig ut i nya övningar behöver man finnas i nuet.

I kväll hade jag en fartfylld träning med tjejerna. Vi byggde en så kallad raketbana och jäklar vilken fart de fick. De bara öste och jag bara lät dem kötta rondat-flickis-flickis och frivolt-rondat-flickis. Två timmar går alldeles för fort när man har roligt. Det är fortfarande så att gymnastikhallen är ett av de få ställen där jag är helt uppslukad av det jag gör, och inte tänker störiga tankar om annat jävligt.

Jag lyssnade på Greg Poehler när han gästade Värvet och han pratade om hur mycket han idrottat när han var ung, och hur mycket han ångrade det. Han fattade inte varför han lagt så många timmar på att träna och spela basket, det var ju inget han hade nytta av nu. Han skulle ha pluggat mer juridik eller något. Jag kan för mitt liv inte förstå det resonemanget.

Jag blev aldrig någon elitgymnast själv. Jag har aldrig tränat tjejer som vunnit SM-guld. Men det handlar inte om titlar, medaljer eller nyttan jag har av att kunna stå på händer i dag. Det är en passion och en identitet. Jag ångrar inte en endaste sekund jag varit i en gymnastikhall. Jag skulle vara där det dubbla om jag kunde. En gymnastiktimme är aldrig en bortkastad timme. De timmar jag spenderade på Handels i Göteborg när jag läste Turismgeografi, det var bortkastade timmar (förutom när vi läste "Välkommen till Paradiset" av Jennie Dieleman, tips, läs den!).

Jag behöver inte meditera mera. Jag behöver bara få en rejäl dos av gymnastik. Ofta. Helst jämt.

Bättre humör bara en timme bort.

Terapi, vitaminer och mineraler, solljus och natur, läsa böcker, träffa vänner, bara vila, åka hem. Jag har fått och får många kärleksfulla tips på vad jag ska göra för att må bra. Men det finns ett som vinner över allt, alltid. Ett tips jag alltid kommer tillbaka till att ge till mig själv: träna.

Bättre humör är sällan mer än en timme bort. En timme av styrka, svett och spänst. Så vet jag att mitt normaljag funkar, därför har jag kört på med denna filosofi fastän det ibland tagit emot.

Jag har gått på mina pass under alla dessa tunga veckor som varit, men med ett motstånd jag inte är van vid. Nu börjar det vända. Äntligen. I tisdags valde jag den tyngre vikten av de två rekommenderade på passet jag var på. I kväll stod jag på huvud på yogan, med visst stöd av instruktören, ska dock tilläggas. Nästa vecka ska jag börja hänga på Göteborgsvarvets löparkvällar.

I kväll gick jag från gymmet och kände så mycket kärlek. Hela den här veckan har jag faktiskt för första gången på länge gått omkring med känslan av att jag verkligen, verkligen tyckt om och gillat. Till och med älskat. Jag älskar min sport, min förening och min hall. Jag älskar mitt gym och mina standardpass. Jag älskar att jag kan gå in i en annan värld, lämna vanliga hjärnan utanför och låta kroppen jobba. Jag kan mässa om fysisk aktivitet i all evig tid. Jag bara älskar det.

Jag älskar känslan av bra träning. Och jag älskar att jag kan känna kärlek för saker igen. För det är precis vad det är: kärlek. Jag blir inte kär i personer. Jag blir kär i min egen kropp när den får hoppa, lyfta, springa, stretcha.

Om lånebarn och föreningsliv.

Är du engagerad i en idrottsförening för barn och unga? Inte? Nej, jag tänkte nästan det. Jag lär känna ganska få utanför min egen föreningssfär som coachar kids. Och ni vet bara inte vad ni missar.

UR har gjort den helt fantastiska programserien "Idrottens himmel och helvete", som behandlar precis det som namnet antyder, bra och dålig sidor i föreningslivet. När jag slog på ett avsnitt nu för en halvtimme sedan kom jag in mitt i ett samtal som handlade om hur idrotten skriker efter ledare som engagerar sig i alla barn som vill idrotta. Har man en unge som håller på kan man hänga i hallen. När barnet lägger av slutar föräldern också. Hur tänker man då att det ska gå runt?

Jag har ett flertal gånger fått frågan "har du egna barn i föreningen?" och inget konstigt med det egentligen. En person i min ålder kan absolut ha barn i föreningsredo ålder. Men nej, jag har inga egna barn och det är inte därför jag engagerar mig. Däremot har jag massor med lånebarn. Det blir lite så när man är tränare. Jag må vara utan biologiska barn, men jag har haft gympakids sedan jag var 13 år gammal.

Kärleken till sporten är drivkraft nummer ett, men den kärleken skulle inte finnas alls om det inte vore för att det finns så underbara ungar som vill lära sig sporten och ha kul tillsammans. Om du inte varit engagerad i en idrottsförening någon gång i ditt liv kan du säkert inte förstå. Stackars dig. Föreningslivet är det som gett mig mest lycka genom alla jobbiga tider. Alltid.

Får jag någon gång egna barn kommer jag följa dem genom träningen. Väljer de innebandy kanske jag tar på mig rollen som speaker på hemmaplan, blir det fotboll får jag väl bli materialare eller något. Men jag hoppas ju att det blir gymnastik, så vi kan matcha våra träningstider, för det är tveksamt om jag någonsin kommer att lämna hallen.

När man får feeling. Och när det känns så jävla bra.

Tighta tights. Svettig svett. Köttigt kött. Inte sånt kött som man äter, utan kött som i att ta i och inte ge upp. Ni vet den känslan när man har bokat två träningspass. Som man går på. Och sen stannar på ett tredje, bara för att man får feeling. Den känslan. DEN KÄNSLAN!

Jag håller i den känslan, hårt så in i helvete (jag får alltid lite dåligt samvete när jag svär, min mamma tycker det är fult, men ibland behövs ett kraftuttryck).

Jag hade bokat in mig på två pass i kväll. Det första har jag kört förut, det andra var ett nytt som jag tänkte kunde vara värt att prova. Under första passets avslappning undrade jag om jag ändå inte bara skulle gå hem. Men det gjorde jag inte. Jag stannade. Och jag hade roligt. Jag skrattade och kände mig lätt, fastän jag var ganska klumpig på pilatesbollen.

Och när pass två var klart flaggade instruktören för ett tredje pass. "Nej, någon måtta får det vara", tänkte jag och gick till mitt skåp. Men sen slogs jag av den där känslan. Jag fick feeling och gick tillbaka till salen. Varför inte, liksom?

Efter två och en halv timmes träning gick jag från gymmet med en underbar känsla i kroppen. Och det var inte bara känslan av att vara genomtränad. Det var nog framför allt med den underbara känslan av kontroll och förmågan att ta rätt beslut.

Precis just där och då kände jag mig som mig själv. Som en person som köttar, inte ger upp, tar kontroll över sig själv och ser till att ta rätt beslut. Det ska nog bli folk av mig igen också.

Mamma, i kväll kände jag mig glad. Så att jag nästan vill använda en svordom för att förklara.

I tighta tights och svettig svett har jag alltid mått bra. Det ska jag komma ihåg.

Bilder från favoritgymmet i Washington. Många, långa svettiga timmar där.

Från hall till hall. Och i hallen mår jag bra.

Jag har alltid haft en hall att fly till. Så länge jag kan minnas (för hur mycket minns man egentligen från tiden innan fyra år?) har mitt happy place och mitt andra hem varit diverse mer och ibland mindre sunkiga gymnastikhallar.

Låt mig bara nämna några. I Centralskolans gympahall fanns grå mattor som luktade grevéost. Det var häftigt när flipperdynan kom och absolut ett nödvändigt komplement till den jättekonstigt kvadratiska tjockmattan som var mossgrön och stenhård.

I Hörnefors gympahall var det alltid problem med mögel och i omklädningsrummen luktade det spya. Ja, detta var rätt tidigt 90-tal. På senare år byggde de om hallen och fick ett airtrack och då blev det roligare att åka dit och samträna. Bräntis och Östra var ungefär samma skrot och korn. Skolhallar med dålig luft.

När vi behövde grop fick vi åka till Sundsvall och Birstahov. Där var det iskallt på nätterna och det var en fröjd när man uppgraderade till tränare och fick sova i våningssängarna uppe på loftet. Vi lekte gladiatorerna i den långa gropen ovanför barren och ringarna, snurrade dubblar ner från långsidan och körde salto från hästen på kortsidan.

Och så hade vi vår hemmaplan. Vår Storsjöhall. Då med parkettgolv som efter en något misslyckad lackering hade sprickor där man rev upp tårna när man sprang till trampetten, på den tiden utan anloppsmatta. Min älskade Storsjöhall. Jag fick en universalnyckel av Tompa som tog mig in i alla förråd och jag hade stenkoll på exakt hur man skulle pussla för att få plats med alla redskap.

Jag minns hur vi gick där i hallen och önskade att den skulle vara vår egen. Att vi skulle slippa sitta på möten med Coasters och innebandyn och kämpa för att få behålla de bästa tiderna. Att vi skulle kunna bo där med vår lilla gympafamilj. Mysa omkring i tjocksockar och känna gemenskap.

Såg tog livet mig bort från Storsjöhallen, hit till västkusten, och efter ett tag här insåg jag att jag behövde en hall. Men för att kunna få det, först och främst en förening. I dag är jag så himla glad att jag valde den förening jag valde. Och att det blev just så var mycket för att föreningen faktiskt skulle få en egen hall.

Min hall, där min förening verkar och bor, är mitt happy place och mitt andra hem. Där går jag och myser i tjocksockar, planerar, tränar, passar, skrattar, njuter och har styrelsemöten. Innanför de väggarna kan inga andra tankar pocka på. Där är det bara fokus på det roliga. Där känner jag inget gråt i halsen. De enda tårar som vill rinna är de av glädje, när gymnasterna gör framsteg och vi har roligt tillsammans. Ja du, i Lindåshallen mår jag bra.