Från hall till hall. Och i hallen mår jag bra.

Jag har alltid haft en hall att fly till. Så länge jag kan minnas (för hur mycket minns man egentligen från tiden innan fyra år?) har mitt happy place och mitt andra hem varit diverse mer och ibland mindre sunkiga gymnastikhallar.

Låt mig bara nämna några. I Centralskolans gympahall fanns grå mattor som luktade grevéost. Det var häftigt när flipperdynan kom och absolut ett nödvändigt komplement till den jättekonstigt kvadratiska tjockmattan som var mossgrön och stenhård.

I Hörnefors gympahall var det alltid problem med mögel och i omklädningsrummen luktade det spya. Ja, detta var rätt tidigt 90-tal. På senare år byggde de om hallen och fick ett airtrack och då blev det roligare att åka dit och samträna. Bräntis och Östra var ungefär samma skrot och korn. Skolhallar med dålig luft.

När vi behövde grop fick vi åka till Sundsvall och Birstahov. Där var det iskallt på nätterna och det var en fröjd när man uppgraderade till tränare och fick sova i våningssängarna uppe på loftet. Vi lekte gladiatorerna i den långa gropen ovanför barren och ringarna, snurrade dubblar ner från långsidan och körde salto från hästen på kortsidan.

Och så hade vi vår hemmaplan. Vår Storsjöhall. Då med parkettgolv som efter en något misslyckad lackering hade sprickor där man rev upp tårna när man sprang till trampetten, på den tiden utan anloppsmatta. Min älskade Storsjöhall. Jag fick en universalnyckel av Tompa som tog mig in i alla förråd och jag hade stenkoll på exakt hur man skulle pussla för att få plats med alla redskap.

Jag minns hur vi gick där i hallen och önskade att den skulle vara vår egen. Att vi skulle slippa sitta på möten med Coasters och innebandyn och kämpa för att få behålla de bästa tiderna. Att vi skulle kunna bo där med vår lilla gympafamilj. Mysa omkring i tjocksockar och känna gemenskap.

Såg tog livet mig bort från Storsjöhallen, hit till västkusten, och efter ett tag här insåg jag att jag behövde en hall. Men för att kunna få det, först och främst en förening. I dag är jag så himla glad att jag valde den förening jag valde. Och att det blev just så var mycket för att föreningen faktiskt skulle få en egen hall.

Min hall, där min förening verkar och bor, är mitt happy place och mitt andra hem. Där går jag och myser i tjocksockar, planerar, tränar, passar, skrattar, njuter och har styrelsemöten. Innanför de väggarna kan inga andra tankar pocka på. Där är det bara fokus på det roliga. Där känner jag inget gråt i halsen. De enda tårar som vill rinna är de av glädje, när gymnasterna gör framsteg och vi har roligt tillsammans. Ja du, i Lindåshallen mår jag bra.