Tick, tack, tick, tack...

Tick, tack, tick, tack. Alltså, tiden går. Utropstecken.

Senaste veckan har jag roat mig med att titta på bilder jag tog förra året denna tidpunkt, nostalgisk som jag är. Bilden nedan är tagen på dagen för ett år sedan. Jag hade passerat kulans due date med nio dagar och var ganska nära explosion. Tick, tack, tick, tack.

Att se detta får mig att tänka på att jag har glömt det mesta som var jobbigt med att vara gravid. Jag har glömt 15 veckor av illamående och en lindrig livskris där jag undrade hur i hela världen jag skulle kunna ta hand om ett barn när jag knappt kommit ur barnstadiet själv.

Jag har glömt hulkandet och frustrationen över att inte kunna kräkas, fastän det kändes som enda lösningen på det som retade upp till öronen. Det där gav sig, tack och lov, och majoriteten av alla 42 veckor jag bar på kulan mådde jag faktiskt riktigt fint.

Men jag har glömt att sista veckan av att vara gravid var ganska tung. Det spände och klämde och jag trodde verkligen att jag skulle sprängas. Kvällen det verkligen hände (alltså, jag sprängdes inte, men bebisen kom ut), tänkte jag i sista stund att det nog var bäst att inte gå på gymnastiken. Jag skickade i väg sambon, men han fick komma hem efter 10 minuter och efter ytterligare en timme satt vi i bilen på väg till förlossningen. Det var tre dagar efter denna bilden togs.

Därifrån och framåt midnatt kommer jag faktiskt ihåg det mesta. Tror jag i alla fall. Jag var klar i huvudet och med i stunden. Det är jag glad över. Jag är glad över att jag minns allt häftigt som hände och hoppas och tror att det kommer finnas med mig alltid. Hur snabbt tiden än går.

Tick, tack, tick, tack. Snart ska vi ha 1-årskalas. Utropstecken.

Min apelsinätarkompis

Under graviditeten hade jag väldigt märkliga matpreferenser. Inte märkliga på så sätt att jag ville äta murbruk eller bara surströmmingsspad, men ovanliga för att vara jag. Jag var sällan sugen på godis och om jag var det ville jag bara ha färgglatt och syrligt, möjligen lakrits, men sällan choklad. Dessutom blev jag illamående bara av tanken på kaffe. Du ser, du som känner mig, märkligt.

Däremot var jag konstant sugen på citrusfrukt och knäckebröd. Jag åt Sportknäcke med bara smör så snart jag kom åt, vilket också är märkligt för en som annars knappt äter smör alls. Under senare delen av graviditeten åt jag nog minst två apelsiner om dagen. Ibland tre. Kanske även fyra någon gång.

Trist att det där lite mer hälsosamma suget var som bortblåst efter förlossningen. Eller bara trevligt, jag vet inte. Ordningen är i alla fall återställd och jag skulle gärna äta choklad till frukost, lunch och middag.

Kanske hade jag liksom fyllt på mitt citrusbehov så det skulle räcka över tiden med ett spädbarn. För ärligt, det är ganska jobbigt att skala en apelsin med en bebis på armen, annars också för den delen. Men så läste jag en artikel om att hålla sig frisk i februari och kände genast att nu får jag sluta vara lat. Det är dags att äta apelsin.

Nu får jag dock inte ha mina apelsiner i fred. Har jag tur får jag halva. Helt plötsligt sitter jag vid köksbordet med min apelsinätarkompis och han plockar i sig sina bitar så det står härliga till. Kan han känna igen att han är byggd av denna frukt? Jag vet inte. Jag förstår inte alls hur det hela går till. Det är ju bara så märkligt!

Alltså amningen

Okej, låt mig skriva av mig lite om det här med amning alltså. Kan jag bara få släppa ut känslan jag har att det inte alltid är så himla mysigt och magiskt och makalöst bra. Amningen har gäckat mig sedan start och ändå håller vi fortfarande på. Det trodde jag nog inte.

Jag och bebisen hade en knackig amningsstart. Den intresserade kan mejla mig för detaljer och mina personliga tips och tricks.

Jag vet egentligen inte varför jag så bestämt skulle fortsätta, men det kändes som om det var det rätta. Någon slags osynlig tyckarpanel sa åt mig att en bra mamma ska amma.

Det var smidigt att alltid ha med mat, särskilt under sommaren när vi ofta var på vift, men min bebis har alltid varit ganska krånglig att amma. Lite stökig och bökig och jag var ganska säker på att han skulle tappa intresset när han började äta mat. Så blev det inte.

Han är nog inte så intresserad av matupplevelsen längre, men mitt bröst är helt klart hans bästa napp. Really? Efter allt stök och bök och när jag börjar känna att det är nog, vill han köra på ända in i kaklet. Så nu passar det? Kom igen. Det är ju helt orimligt.

Jag satt och tänkte på detta för någon dag sedan när jag ammade min envisa bebis efter en lång kamp om att få honom att ta en liten eftermiddagslur. Han vann kampen och jag drog upp amningskortet. Suck. Igen. Som alla nätter. Så som man inte ska göra, säger de som vet. En bebis på 10 månader ska inte behöva ammas för att somna eller somna om. Han är stor nog att lösa det på annat sätt. Tyckarpanelen (den osynliga) skakar på sina huvuden åt mig och jag känner mig som en hopplös mamma.

Men så kände jag en gosig, bebislen hand stryka över min rygg. Som om den lille ville säga att det kommer att lösa sig. Snart. Mina mammakänslor svämmade över. Okej, du får väl bestämma ett tag till. Vem är jag att ta ifrån dig denna mysiga stund? Du är ändå bara 10 månader. Faktiskt inte ens ett helt år.

Det löser sig väl. Till dess har jag skapat ett mantra som jag upprepar varenda natt: "Jag är en bra mamma och du kommer att kunna sluta amma." Så småningom blir det en sanning. Det är så det funkar med ett mantra, har jag hört.

Vår bästa tid är nu

Vår lille mini har äntligen kommit på hur han förflyttar sig framåt. Ibland glömmer han bort, men det finns ändå där. Jag har länge tänkt ”vad kul för hans skull när han kommer kunna ta sig dit han vill.” Nu när han börjar vara där tänker jag också lite ”vad jobbigt för min skull när han kan ta sig dit jag inte vill.”

Jag tänker ofta på allt som den här lilla människan ska lära sig. Jag brukar säga att jag ser fram emot olika moment, inte att jag längtar, det skulle på något sätt betyda att jag inte trivs med det som är nu.

Men som jag trivs nu. Mänskligt trött och less precis som vem som helst kan vara, givetvis, men också så nöjd. Tillvaron är så trivsam. Trots dålig sömn och ibland dåligt tålamod. Jag försöker påminna mig själv om att det enda som är viktigt är nu. Alla små nu som är.

Barn tenderar att lära en att vara i nuet. Men ett litet barn kräver också framförhållning och planering för att vardagen ska gå ihop smidigt. Ja du vet, en plan för att undvika tröttgråt och hungerskrik.

En som är snäppet bättre på att vara i nuet är så klart katten. I går hamnade vi på soffan bredvid varandra. Jag klappade. Hon spann. Det kändes som att det bara var vi som fanns. Som kvällarna innan bebis. Och då slogs jag av tanken att just precis där och då, i det nuet, var det faktiskt bara jag och katten som fanns. Jag njöt av stunden, innan hon tassade ner från mig och jag gick vidare och tittade till lillen som sov så sött.

Den där lillen. Som jag ser fram emot att få lära känna och upptäcka världen med på nytt. Men det är ingen brådska. För vår bästa tid är nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu.

Ps. Bilden är så klart från januari förra året. Riktigt så mycket kola åt jag inte under julen. 

Den där julen alltså

Nu är glada julen slut, slut, slut... När blir man vuxen nog att inte bli ledsen av att plocka bort julen? Näe, precis, aldrig va? Jag blir alltid lite deppig just i stunden, men när jag fått smälta det ett par dagar och väl städat undan och gått vidare känns allt alltid bättre. 

När jag var yngre ville jag dra ut på det så länge som möjligt, till Tjugondag Knut alltså, men på senare år har det känts lagom att stänga julkapitlet runt Trettondagen. Så var det i år. Det enda som är kvar nu är utebelysningen. Här inne känns det ljust och piggt. Det saknas bara ett knippe tulpaner.

Men julen då. Inte konstigt att det känns tungt att den tar slut när den varit så himla fin. Förutom ett ryggskott i familjen (inte jag, inte heller bebis...) var julafton 2018 något alldeles extra. Jag har förvisso firat jul med barn i 14 år, men det här var första gången jag verkligen upplevde allt genom ett barns ögon. Vi är ju lite en och samma, jag och min minimänniska (förutom att han till utseendet är en klon av sin far).

Jag tror att han fattade att det var något speciellt som hände. Han satt häpen hela julaftonen och tittade på allt och alla. Han åt andäktigt på sitt julklappspapper och pusslet i tre bitar som pappret omslöt. Han tittade storögt på storkusinerna som öppnade paket och blev inte ens rädd för tomten (otippat för killen som i början av december grät hysteriskt när han träffade sin morbror i teatersmink, de blev vänner nu under jullovet för övrigt). 

Badkaninerna han fick invigde vi redan innan Kalle, de var toppen. Elefanten med en elektrisk pump som gör att snabeln blir en dusch var dock inte lika uppskattad. Gullig tyckte vi, asläskig tyckte han och började i panik leta flyktvägar ur badbaljan när vattnet började strila ur snabeln. Annars var det idel glada miner från vår lilla solstråle. 

Bäst av allt var att julen ångade på ända in i kaklet, det vill säga Trettondagen, med så mycket familjehäng att vi nu måste ha radion på hela tiden för att inte känna oss ensamma här hos oss när det bara är vi, och katten. 

Livets första jullov för lillen var kort och gott bäst. Så kan vi sammanfatta det. Han har fått så mycket kärlek från kusinerna och jag har fått så mycket gullkrupp så jag till och med blev lite förkyld på kuppen.

Julen 2018. Tack för allt. Förutom ryggskottet.

Dagen då katten var on fire

Glad tredje advent!

Vår sköna söndag började med sovmorgon. En av tre fick mutas med frukost i sängen vid sex-tiden, men sedan sov vi alla till klockan nio. Skönt. Och så lite rörigt. Rutinerna blir ju helt ruckade när vi knappt har klivit upp då det en vanlig dag är dags för promenad. Ah.

Men, helt ärligt, vad gör väl det? Det var så där nästan ont-i-själen-mysigt med frukost ihop och efter det fick vi sällskap på en promenad i nysnö. Med nya skor. Jag köpte mig ett par Icebugs i går och känner mig nu helt oövervinnerlig inför vintersäsongens promenader. Heja funktionella skor.

Vi hade sedan planerat att gå på julmarknad här i byn. Promenerade dit i snö som föll mjukt och fnissade lite åt det idylliska i hela situationen. Tills vi kom fram. Jag hade glömt att klockan 14 inte betyder fyra, utan två. Marknaden var nerplockad sedan en timme och vi fick traska hem.

Det var ingen större sorg, utan vi bestämde oss för att skapa eget julmys hemma. Det blev ASMYSIGT. Hela nedervåningen doftade glögg och stämningen var god. Tills katten hoppade upp i ett ljus och brände av en liten tuss på svansen. Nu luktar hela nedervåningen bränd päls.

Sen blev lillen superarg, ledsen, övertrött och allt på en gång. Mat-och-sov-klockan ballade ur och inget blev riktigt bra. Sova på tom mage var uteslutet, men att mata vår lille vän övertrött är inte jättelätt. Vi fick muta honom med rejäla klickar pesto på maten och ståendes i min famn skulle han prompt vara. Köksgolvet är fullt av ägg. Min kind är lite kletig av potatis och så har jag den sedvanliga kladd-axeln. Ja ni vet, när man plockar upp sin bebis från en matstund för att torka honom om munnen och det första han gör är att torka av sig på din tröja.

Puh.

En omgång sagoböcker räckte och sedan somnade mitt lilla gull. Det här med att få in en bra sovrutin blev visst inte i dag. Men så kan man ju inte göra allt på en och samma gång. I dag var helt enkelt dedikerat till dagen vi satte eld på katten (OBS, hon tog alltså ingen skada mer än att hon tappade några hårstrån och blev lite sotig). Livet, vänner. Livet.

Glad tredje advent!

Avdelning: äckligt kaffe

OBS! Känsliga läsare varnas.

Under min graviditet tappade jag totalt mitt kaffesug. Märkligt för en sån som jag, som normalt dricker flera koppar om dagen. Men, när de 40+2 veckorna var avklarade kom suget tillbaka.

Det händer om dagarna att jag inte hinner dricka kaffet medan det är varmt. Eller kanske snarare färskt. Någon gång innan lunch hittar jag ofta koppen som jag hällt upp vid frukost och det är väl onödigt att slänga bort, tänker jag. Jag har därför micrat min beskärda del kaffe och genom detta kunna skapa följande lista på topp tre äckligaste återuppvärmda kaffe.

På tredje plats hittar vi uppvärmt snabbkaffe. Inte asäckligt, men inte heller asläckert. Rätt smaklöst och egentligen mest dumsnålt på något vis. Jag menar, går det verkligen snabbare att micra gammalt snabbkaffe än att bara göra nytt? Det kan ha hänt att jag gjort detta några gånger, det går liksom ner helt okej ändå.

På andra plats har vi däremot något som inte gick ner någon annanstans än i slasken: micrat bryggkaffe från en kanna som bryggdes dagen innan. Det hade alltså stått i bryggaren i, ja inte vet jag hur många timmar, men över en natt i alla fall. Det räckte för att bli riktigt äckligt. Ni vet den där brända smaken av bryggkaffe som uppstår när kaffet stått i pannan kanske en timme för länge. Ja, den smaken gånger jättemycket äckligt. Det var inte mer än testklunken som gick ner där.

På första plats i äckligt-uppvärmt-kaffe-VM har vi nog ändå påtår på sump i presskanna. Ja, jag tänkte alltså att det kanske skulle funka att bara hälla på lite varmt vatten på sumpen som var kvar i presskannan och på så vis köra lite återvinningstänk, ni vet. Vet ni? Det funkade inte. Det var så otroligt äckligt och när jag tänker på det känns det ju ändå helt orimligt. Vem dricker kaffesump? Nej, inte ens en föräldraledig som försöker hushålla med tid och resurser. Någonstans får man ändå dra en gräns. Och där gick min.

Trevlig helg, vänner. Må ert kaffe vara starkt, varmt och färskt.

En knuff i rätt riktning

Okej, jag har tänkt på det här rätt länge. Jag saknar att skriva. Det är fler saker jag saknar i vardagen just nu, yoga och springa och läsa böcker till exempel, men jag har funderat och kommit fram till att en återgång till skrivandet nog har allra lägst tröskel. Jag skriver ibland i mitt huvud, men det försvinner fort.

Sedan min totala krasch, för nu rätt många år sedan, har mitt minne blivit sämre. Så är det bara. Fråga min sambo hur många av våra vardagskonversationer jag kommer ihåg senare under veckan. Eller samma dag. Hackig sömn och det mesta av min energi till vår bebis gör nog också sitt till att jag helt enkelt glömmer bort.

Och detta är lite av en sorg för mig. Eftersom jag är nostalgiskt lagd gillar jag att gå tillbaka i tiden och vältra mig i minnen. Numera, när de inte finns i text eller bild, är det svårare att hitta dit. Jag måste helt enkelt hitta tillbaka till skrivandet.

Det händer så många saker och jag tänker så många tankar som jag vill komma ihåg. Inte alltid särskilt revolutionerande, men ni vet, sådant som är vardagligt och vanligt. Sådant som ju egentligen är det som gör livet.

Som i dag, den 11 december 2018. Vi (i alla fall jag) tog sovmorgon till 09:10. Rimligt när någon ville vara vaken mellan 04:30 och 06:00. Katten rev ner en adventsljusstake och en orkidé och låtsades sedan som om hon inte alls varit i rummet utan också precis hörde en duns och var tvungen att springa dit och kolla.

Det här var också dagen då jag och vagnen fick hjälp av en god granne att bli puttade in på uppfarten, eftersom det var så halt och min springskor bara gled omkring på underlaget i den lilla sluttning som leder in på vår uppfart. "Nej, det här går ju inte" sa hon och gav mig en liten knuff i ryggen medan jag tog fart in på gruset.

Tack för det, grannen. En knuff i rätt riktning. En sådan sak vill man ju inte glömma bort, så jag tänkte att det var lika bra att skriva ner.

Vad ska mer hända i dag? Kanske ploppar de där tänderna fram på lillen. Kanske leker vi ännu en gång kurragömma med katten som hoppat ner i en ryggsäck (eller så var det bara något för gårdagen). Kanske lagar jag någon ytterst tveksam middag för att jag tänker att "det här går nog bra att mosa med lite smör" (lärdom: allt går inte att mosa med smör).

Föräldraledigheten är full av överraskningar och lärdomar. Och nu lovar jag att jag ska bli bättre på att skriva ner dem så jag minns.