Min apelsinätarkompis

Under graviditeten hade jag väldigt märkliga matpreferenser. Inte märkliga på så sätt att jag ville äta murbruk eller bara surströmmingsspad, men ovanliga för att vara jag. Jag var sällan sugen på godis och om jag var det ville jag bara ha färgglatt och syrligt, möjligen lakrits, men sällan choklad. Dessutom blev jag illamående bara av tanken på kaffe. Du ser, du som känner mig, märkligt.

Däremot var jag konstant sugen på citrusfrukt och knäckebröd. Jag åt Sportknäcke med bara smör så snart jag kom åt, vilket också är märkligt för en som annars knappt äter smör alls. Under senare delen av graviditeten åt jag nog minst två apelsiner om dagen. Ibland tre. Kanske även fyra någon gång.

Trist att det där lite mer hälsosamma suget var som bortblåst efter förlossningen. Eller bara trevligt, jag vet inte. Ordningen är i alla fall återställd och jag skulle gärna äta choklad till frukost, lunch och middag.

Kanske hade jag liksom fyllt på mitt citrusbehov så det skulle räcka över tiden med ett spädbarn. För ärligt, det är ganska jobbigt att skala en apelsin med en bebis på armen, annars också för den delen. Men så läste jag en artikel om att hålla sig frisk i februari och kände genast att nu får jag sluta vara lat. Det är dags att äta apelsin.

Nu får jag dock inte ha mina apelsiner i fred. Har jag tur får jag halva. Helt plötsligt sitter jag vid köksbordet med min apelsinätarkompis och han plockar i sig sina bitar så det står härliga till. Kan han känna igen att han är byggd av denna frukt? Jag vet inte. Jag förstår inte alls hur det hela går till. Det är ju bara så märkligt!