tisdag 28 maj 2013

Saknar och längtar, men orkar inte fler farväl.

Nu är det över ett år sedan jag lämnade Washington, DC. Flyttade hem. Flyttade bort. Vad vet jag. Det är så diffust det där med hemma och borta när man varit lite av en vilsen, kringflygande fågel.

För varje dag som går trivs jag lite bättre i Göteborg. För varje dag som går saknar jag Umeå lite mer, längtar lite mer tillbaka till DC, tänker lite mer på tiden i Nice och på helgerna i Italien – Gardasjön framför allt. På senaste tiden har jag till och med blivit lite mer nostalgisk över Cypern.

Alla dessa hemma. 

Sedan jag flyttade hemifrån, till det första sunkiga (men ack så trevliga!) kollektivet med skinnsoffor i tre nyanser av grått har jag levt mitt liv i stötar, kan man säga. Gjort lite det, varit lite där, bytt och testat på. Året i DC var det längsta projekt jag hoppat på. Kanske är det därför som just den saknaden sitter i så pass länge. Och riktigt ordentligt också.

Det var en hemsk dag, den där dagen när vi packade ner våra liv i resväskor. Alla våra minnen, alla våra känslor. Jag var så vilsen så jag till och med packade ner mig själv. Vad nu det skulle hjälpa. Kanske ville jag bara slippa det där jobbiga steget – att lämna, säga farväl.

I kväll, när jag gick hem från mitt gym, hem till mitt kvarter, undrade jag hur det kommer bli sen. Kommer jag stå där en dag och gråta och packa ner mig själv i en flyttkartong för att försöka slippa lämna det jag har nu? Det vet man inte så noga. Och tanken på att göra det gör mig just nu alldeles matt. Visst, jag saknar och längtar, men jag orkar verkligen inte säga hej då igen. 

Nu får det vara så här ett tag. Och jag har det, som tur är, väldigt bra.