På språng och vill se annat, men "På Spåret" får alltid hänga med.

När jag befinner mig på annan mark än svensk vill jag helst uppleva sådant som hör marken till där jag vandrar. Jag har inget behov av att besöka IKEA veckovis och klarar mig gott utan det mesta som hör Sverige till. Nu när jag bor i USA vill jag uppleva mesta möjliga från den amerikanska kulturen -- pumpapaj och annat festligt.

MEN! Det är klart att det finns vissa saker från Sverige som jag ändå gärna försöker inkludera i min vardag. Sådant som bara är för bra för att låta bli. Wasa knäckebröd är en grej. Glöggen och pepparkakorna en annan. Ni vet, så här i annalkande juletider. Och hemma i Sverige, på SVT1, börjar det nu även närma sig för säsongspremiär av PÅ SPÅRET!

Jag står redo på perrongen och väntar på tåget med Luuk och Lindström. Vissa saker, svenska eller ej, är helt klart bara för bra för att inte inkludera i sin vardag. Var man än må vara. På Spåret hör definitivt dit. Och DN.se likaså.

Metron i D.C. - U Street närmare bestämt.

Under 25 år har jag inte gjort något alls.

Har du någon gång skrivit en lista på bra saker du har gjort? Har du någon gång gått och ältat dåliga saker du har gjort? Om du svarat nej på första; varför inte? Om du svarat ja på andra; varför då? Om du svarat ja på båda; vad har gett dig mest? (Om du svarat ja på första; briljant. Om du svarat nej på andra; briljant.)

Förra fredagen skulle jag på intervju för en praktikplats som jag så gärna ville ha. Min första tanke när de bjöd in mig, baserat på vad de läst på min CV, var att de måste gjort en radikalt misstag. Jag kan ju ingenting. Eller? Har jag levt i 25 år utan att åstadkomma något alls? Det låter faktiskt inte rimligt.

Nervös och osäker, men ändå väl förberedd och med koll på läget, behövde jag peppa upp mig själv. Vem vet bättre vad jag gjort än jag själv, egentligen? Som den visuella person jag är, behövde jag verkligen se vad jag pysslat med de senaste åren. Så jag började skriva.

Och vet du, jag har faktiskt gjort jättemånga bra saker. Jag har också snubblat och klivit snett, ramlat handlöst och slagit huvudet. Men jag har återhämtat mig varje gång. Många gånger har jag ångat på utan att ha en aning. Och förmodligen är det då jag lärt mig mest.

Jag har gjort jättemånga bra saker. Och det tror jag att du också har gjort. Om du bara tänker efter. De som intervjuade mig frågade aldrig särskilt mycket om vad jag gjort, utan mer om vad jag vill göra härnäst. Jag tror min entusiasm lyste igenom. Den 17 januari börjar jag min praktik. Det blir ännu en bra sak att skriva ner på Har-Gjort-Listan.

Fototävlingen med stort F.

Vissa platser och stunder är så självklara Kodak moments. Alla vet det. Alla fotar. Och så finns de där briljanta människorna. De som skapar stunder vi andra inte visste fanns. De som smyger i natten för att fånga rörelserna av en leopard. De som väntar i timtal för att få fota ett trapphus. De som delar med sig av det svåra, vackra och magiska i livet.

Dagens tips för den fotointresserade är att kolla in National Geographics Fototävling HÄR. Och även om du inte är intresserad av fotografering i sig, lovar jag dig att du kommer tycka att denna tävling bjuder på makalösa bilder.

Foton gör något med mig. Framkallar en känsla som inget annat. Någon dag ska jag lära mig mer. Fram tills dess tar jag bilder på mina vänner och sparar i hjärtat som fina minnen. För framtida bruk.

New York City
2011-10-07

- Bara en känsla av lycka. För att jag vet. För att jag var där.

Publicerat - in English!

Skrivandet går lite på sparlåga här på Milon's Corner och det är mest för att det skrivs så mycket överallt annars. I skolan till exempel. I dag har jag glädjen (för mig själv i alla fall) att meddela att den första skoluppgiften jag skrev har blivit publicerad i skoltidningen. Min första publicerade engelska text läggs därmed till listan. Check!

Jag läser på Virginias största college -- till och med ett av landets största college -- med närmare 78,000 studenter och medarbetare. Med det i åtanke är det nog en rätt stor skara som kommer läsa det jag skrivit. Trevlig tanke tycker jag. Också trevligt att artikeln i fråga hamnade på förstasidan. Jag har dessvärre inte hunnit plocka upp ett tryckt ex, men kollar in den på webben tills vidare. Gör det du också!

Undervisning som underhåller och håller.

"Det har hänt något fantastiskt och vi är så lyckliga. Ni vet bara inte om det än. Men ni ska veta att det här är en briljant plats att vara på. Ibland landar stora händelser bara på våra skrivbord och det som är lokala nyheter är sådant som berör hela landet."

Den överlägset bästa läraren jag någonsin haft började en journalistiklektion med dessa ord och som den storyteller han är levererade han också det han lade fram i sin "lead" - en fantastiskt lektion.

Det fantastiska som landat på vårt bord var fallet Herman Cain - en av republikanernas mest chockerande presidentkandidater som nu hamnat i rejält blåsväder. Utan läroböcker, PowerPoints eller andra hjälpmedel fick vi en vandring genom USA:s historia från Lincoln till i dag och växlade mellan reporterhatten och PR-glasögonen.

Två timmar flög bort i vad som kändes som sagoberättande och jag blev så upprymd av känslan av att verkligen lära mig något och förstå hur allt hänger ihop - historia, samhälle, journalistik, PR. Sällan har jag lärt mig så mycket på så kort tid. Utan press. Utan betygshets.

Undervisning bör vara underhållande och levande. Det är det som håller i längden. Och det det är väl det vi är ute efter - kunskap att ta med oss resten av livet.