söndag 19 maj 2019

TACK gymnastiken

Tupp-DM 1995. Vi vann. Jag lovar, jag var väldigt mycket gladare än vad jag ser ut på bilden nedan. På den tiden körde man först sitt fristående (det var Whitney Houston "I wanna dance with somebody" på denna tävling) och sedan sprang man direkt och körde alla redskapsvarv i ett svep: matta, plint, trampett. (Ni som minns och fattar ni minns och fattar.)

Tänk om lilla 9-åriga jag hade vetat att jag 24 år senare skulle sitta på en gymnastiktävling och se andra 9-åriga tjejer och killar tävla och av deras glädje och alla ledares engagemang bli rörd till tårar och klump i halsen.

Så var det i går. Precis så. På vårens hittills varmaste dag kröp jag in i en gymnastikhall för att titta när vår regions allra yngsta gymnaster tävlade. Jag var en stolt Holmsundsgymnast på läktaren och otroligt imponerad av såväl laget som kammade hem en guldmedalj, som de stjärnor som gick ut på ett tävlingsgolv för första gången.

Samtidigt i Göteborg tävlade mina gamla ABGS-tjejer rikstävling och var retsamt nära en finalplats. Kollade så klart streamingen i efterhand och imponerades över deras raketutveckling. Wow.

Hela jag hade en känsla av wow i kroppen hela dagen. Wow till gymnastiken och vad den gjort, gör och förmodligen alltid kommer att fortsätta göra för mig.

När jag lämnade Umeå 2009 var en av de jobbigaste stunderna den stunden då jag skulle säga hejdå till min gympafamilj. Barnen jag tränat i 10 år. Lagkompisarna, ledarna och styrelsemedlemmarna jag hängt med ännu längre. Vem skulle jag vara utan dem?

När livet var som allra rörigast och jag satt på bussen vid Kungsportsplatsen utan att veta vart jag var på väg (till jobbet, kom jag ofta på till slut), hittade jag ändå alltid vägen till Lindåshallen. Där var allting glasklart och bara energifyllt. Jag vet inte hur allt hade blivit utan den livbojen just där och då.

Jag vet bara att gymnastiken är en stor del av vem jag är.

TACK till gymnastiken. Tack till min syster som knappast gav mig något annat val än att vara gymnast i den grupp småttingar hon tränade. Tack till alla gymnaster jag har fått äran att träna genom åren. Tack till alla ledarkolleger. Tack till alla som tränat mig. Tack till alla lagkompisar. Tack till hallarna, de sunkiga och de fina. Tack till alla engagerade personer jag suttit i styrelser med. Tack till mina två fina föreningar. Tack och tack och tack.

Jag hoppas att lillen här hemma vill träna gymnastik i några år i alla fall. Ja alltså, att han ska med på familjegympa och ett år i barngymnastik är inte förhandlingsbart. Jag är av den åsikten att ALLA barn bör få börja med denna rörelserika träningsform, oavsett vad de vill hålla på med sedan. Nåja, det är en annan historia.

Nu är gymnastiken slut för denna vårtermin, men jag längtar redan till höstterminen.

Sa jag tack förresten? TACK GYMNASTIKEN.

lördag 23 mars 2019

Tick, tack, tick, tack...

Tick, tack, tick, tack. Alltså, tiden går. Utropstecken.

Senaste veckan har jag roat mig med att titta på bilder jag tog förra året denna tidpunkt, nostalgisk som jag är. Bilden nedan är tagen på dagen för ett år sedan. Jag hade passerat kulans due date med nio dagar och var ganska nära explosion. Tick, tack, tick, tack.

Att se detta får mig att tänka på att jag har glömt det mesta som var jobbigt med att vara gravid. Jag har glömt 15 veckor av illamående och en lindrig livskris där jag undrade hur i hela världen jag skulle kunna ta hand om ett barn när jag knappt kommit ur barnstadiet själv.

Jag har glömt hulkandet och frustrationen över att inte kunna kräkas, fastän det kändes som enda lösningen på det som retade upp till öronen. Det där gav sig, tack och lov, och majoriteten av alla 42 veckor jag bar på kulan mådde jag faktiskt riktigt fint.

Men jag har glömt att sista veckan av att vara gravid var ganska tung. Det spände och klämde och jag trodde verkligen att jag skulle sprängas. Kvällen det verkligen hände (alltså, jag sprängdes inte, men bebisen kom ut), tänkte jag i sista stund att det nog var bäst att inte gå på gymnastiken. Jag skickade i väg sambon, men han fick komma hem efter 10 minuter och efter ytterligare en timme satt vi i bilen på väg till förlossningen. Det var tre dagar efter denna bilden togs.

Därifrån och framåt midnatt kommer jag faktiskt ihåg det mesta. Tror jag i alla fall. Jag var klar i huvudet och med i stunden. Det är jag glad över. Jag är glad över att jag minns allt häftigt som hände och hoppas och tror att det kommer finnas med mig alltid. Hur snabbt tiden än går.

Tick, tack, tick, tack. Snart ska vi ha 1-årskalas. Utropstecken.


måndag 4 februari 2019

Min apelsinätarkompis

Under graviditeten hade jag väldigt märkliga matpreferenser. Inte märkliga på så sätt att jag ville äta murbruk eller bara surströmmingsspad, men ovanliga för att vara jag. Jag var sällan sugen på godis och om jag var det ville jag bara ha färgglatt och syrligt, möjligen lakrits, men sällan choklad. Dessutom blev jag illamående bara av tanken på kaffe. Du ser, du som känner mig, märkligt.

Däremot var jag konstant sugen på citrusfrukt och knäckebröd. Jag åt Sportknäcke med bara smör så snart jag kom åt, vilket också är märkligt för en som annars knappt äter smör alls. Under senare delen av graviditeten åt jag nog minst två apelsiner om dagen. Ibland tre. Kanske även fyra någon gång.

Trist att det där lite mer hälsosamma suget var som bortblåst efter förlossningen. Eller bara trevligt, jag vet inte. Ordningen är i alla fall återställd och jag skulle gärna äta choklad till frukost, lunch och middag.

Kanske hade jag liksom fyllt på mitt citrusbehov så det skulle räcka över tiden med ett spädbarn. För ärligt, det är ganska jobbigt att skala en apelsin med en bebis på armen, annars också för den delen. Men så läste jag en artikel om att hålla sig frisk i februari och kände genast att nu får jag sluta vara lat. Det är dags att äta apelsin.

Nu får jag dock inte ha mina apelsiner i fred. Har jag tur får jag halva. Helt plötsligt sitter jag vid köksbordet med min apelsinätarkompis och han plockar i sig sina bitar så det står härliga till. Kan han känna igen att han är byggd av denna frukt? Jag vet inte. Jag förstår inte alls hur det hela går till. Det är ju bara så märkligt!


torsdag 31 januari 2019

Alltså amningen

Okej, låt mig skriva av mig lite om det här med amning alltså. Kan jag bara få släppa ut känslan jag har att det inte alltid är så himla mysigt och magiskt och makalöst bra. Amningen har gäckat mig sedan start och ändå håller vi fortfarande på. Det trodde jag nog inte.

Jag och bebisen hade en knackig amningsstart. Den intresserade kan mejla mig för detaljer och mina personliga tips och tricks.

Jag vet egentligen inte varför jag så bestämt skulle fortsätta, men det kändes som om det var det rätta. Någon slags osynlig tyckarpanel sa åt mig att en bra mamma ska amma.

Det var smidigt att alltid ha med mat, särskilt under sommaren när vi ofta var på vift, men min bebis har alltid varit ganska krånglig att amma. Lite stökig och bökig och jag var ganska säker på att han skulle tappa intresset när han började äta mat. Så blev det inte.

Han är nog inte så intresserad av matupplevelsen längre, men mitt bröst är helt klart hans bästa napp. Really? Efter allt stök och bök och när jag börjar känna att det är nog, vill han köra på ända in i kaklet. Så nu passar det? Kom igen. Det är ju helt orimligt.

Jag satt och tänkte på detta för någon dag sedan när jag ammade min envisa bebis efter en lång kamp om att få honom att ta en liten eftermiddagslur. Han vann kampen och jag drog upp amningskortet. Suck. Igen. Som alla nätter. Så som man inte ska göra, säger de som vet. En bebis på 10 månader ska inte behöva ammas för att somna eller somna om. Han är stor nog att lösa det på annat sätt. Tyckarpanelen (den osynliga) skakar på sina huvuden åt mig och jag känner mig som en hopplös mamma.

Men så kände jag en gosig, bebislen hand stryka över min rygg. Som om den lille ville säga att det kommer att lösa sig. Snart. Mina mammakänslor svämmade över. Okej, du får väl bestämma ett tag till. Vem är jag att ta ifrån dig denna mysiga stund? Du är ändå bara 10 månader. Faktiskt inte ens ett helt år.

Det löser sig väl. Till dess har jag skapat ett mantra som jag upprepar varenda natt: "Jag är en bra mamma och du kommer att kunna sluta amma." Så småningom blir det en sanning. Det är så det funkar med ett mantra, har jag hört.


fredag 11 januari 2019

Vår bästa tid är nu


Vår lille mini har äntligen kommit på hur han förflyttar sig framåt. Ibland glömmer han bort, men det finns ändå där. Jag har länge tänkt ”vad kul för hans skull när han kommer kunna ta sig dit han vill.” Nu när han börjar vara där tänker jag också lite ”vad jobbigt för min skull när han kan ta sig dit jag inte vill.”

Jag tänker ofta på allt som den här lilla människan ska lära sig. Jag brukar säga att jag ser fram emot olika moment, inte att jag längtar, det skulle på något sätt betyda att jag inte trivs med det som är nu.

Men som jag trivs nu. Mänskligt trött och less precis som vem som helst kan vara, givetvis, men också så nöjd. Tillvaron är så trivsam. Trots dålig sömn och ibland dåligt tålamod. Jag försöker påminna mig själv om att det enda som är viktigt är nu. Alla små nu som är.

Barn tenderar att lära en att vara i nuet. Men ett litet barn kräver också framförhållning och planering för att vardagen ska gå ihop smidigt. Ja du vet, en plan för att undvika tröttgråt och hungerskrik.

En som är snäppet bättre på att vara i nuet är så klart katten. I går hamnade vi på soffan bredvid varandra. Jag klappade. Hon spann. Det kändes som att det bara var vi som fanns. Som kvällarna innan bebis. Och då slogs jag av tanken att just precis där och då, i det nuet, var det faktiskt bara jag och katten som fanns. Jag njöt av stunden, innan hon tassade ner från mig och jag gick vidare och tittade till lillen som sov så sött.

Den där lillen. Som jag ser fram emot att få lära känna och upptäcka världen med på nytt. Men det är ingen brådska. För vår bästa tid är nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu.


Ps. Bilden är så klart från januari förra året. Riktigt så mycket kola åt jag inte under julen. 

torsdag 10 januari 2019

Den där julen alltså


Nu är glada julen slut, slut, slut... När blir man vuxen nog att inte bli ledsen av att plocka bort julen? Näe, precis, aldrig va? Jag blir alltid lite deppig just i stunden, men när jag fått smälta det ett par dagar och väl städat undan och gått vidare känns allt alltid bättre. 

När jag var yngre ville jag dra ut på det så länge som möjligt, till Tjugondag Knut alltså, men på senare år har det känts lagom att stänga julkapitlet runt Trettondagen. Så var det i år. Det enda som är kvar nu är utebelysningen. Här inne känns det ljust och piggt. Det saknas bara ett knippe tulpaner.

Men julen då. Inte konstigt att det känns tungt att den tar slut när den varit så himla fin. Förutom ett ryggskott i familjen (inte jag, inte heller bebis...) var julafton 2018 något alldeles extra. Jag har förvisso firat jul med barn i 14 år, men det här var första gången jag verkligen upplevde allt genom ett barns ögon. Vi är ju lite en och samma, jag och min minimänniska (förutom att han till utseendet är en klon av sin far).

Jag tror att han fattade att det var något speciellt som hände. Han satt häpen hela julaftonen och tittade på allt och alla. Han åt andäktigt på sitt julklappspapper och pusslet i tre bitar som pappret omslöt. Han tittade storögt på storkusinerna som öppnade paket och blev inte ens rädd för tomten (otippat för killen som i början av december grät hysteriskt när han träffade sin morbror i teatersmink, de blev vänner nu under jullovet för övrigt). 

Badkaninerna han fick invigde vi redan innan Kalle, de var toppen. Elefanten med en elektrisk pump som gör att snabeln blir en dusch var dock inte lika uppskattad. Gullig tyckte vi, asläskig tyckte han och började i panik leta flyktvägar ur badbaljan när vattnet började strila ur snabeln. Annars var det idel glada miner från vår lilla solstråle. 

Bäst av allt var att julen ångade på ända in i kaklet, det vill säga Trettondagen, med så mycket familjehäng att vi nu måste ha radion på hela tiden för att inte känna oss ensamma här hos oss när det bara är vi, och katten. 

Livets första jullov för lillen var kort och gott bäst. Så kan vi sammanfatta det. Han har fått så mycket kärlek från kusinerna och jag har fått så mycket gullkrupp så jag till och med blev lite förkyld på kuppen.

Julen 2018. Tack för allt. Förutom ryggskottet.