Vår lille mini har äntligen kommit på hur han förflyttar sig framåt. Ibland glömmer han bort, men det finns ändå där. Jag har länge tänkt ”vad kul för hans skull när han kommer kunna ta sig dit han vill.” Nu när han börjar vara där tänker jag också lite ”vad jobbigt för min skull när han kan ta sig dit jag inte vill.”
Jag tänker ofta på allt som den här lilla människan ska lära sig. Jag brukar säga att jag ser fram emot olika moment, inte att jag längtar, det skulle på något sätt betyda att jag inte trivs med det som är nu.
Men som jag trivs nu. Mänskligt trött och less precis som vem som helst kan vara, givetvis, men också så nöjd. Tillvaron är så trivsam. Trots dålig sömn och ibland dåligt tålamod. Jag försöker påminna mig själv om att det enda som är viktigt är nu. Alla små nu som är.
Barn tenderar att lära en att vara i nuet. Men ett litet barn kräver också framförhållning och planering för att vardagen ska gå ihop smidigt. Ja du vet, en plan för att undvika tröttgråt och hungerskrik.
En som är snäppet bättre på att vara i nuet är så klart katten. I går hamnade vi på soffan bredvid varandra. Jag klappade. Hon spann. Det kändes som att det bara var vi som fanns. Som kvällarna innan bebis. Och då slogs jag av tanken att just precis där och då, i det nuet, var det faktiskt bara jag och katten som fanns. Jag njöt av stunden, innan hon tassade ner från mig och jag gick vidare och tittade till lillen som sov så sött.
Den där lillen. Som jag ser fram emot att få lära känna och upptäcka världen med på nytt. Men det är ingen brådska. För vår bästa tid är nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu.
Ps. Bilden är så klart från januari förra året. Riktigt så mycket kola åt jag inte under julen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar