Jul, jul, strålande... ghostbusters?

Min syster och jag är inte särskilt lika till utseendet, men folk som träffar oss brukar säga att vi har samma positiva energi. Vi pratar i mun på varandra, fyller i varandras meningar och kan ibland till och med börja spontansjunga i exakt samma tonart. Vi sägs ha samma telefonröst, ett trick vi ofta drar till både bröder och föräldrar, som blir galna när de inte fattar vem de pratar med.

Hon är något av en superwoman, denna systra mi. Själv går jag just nu omkring lite som ett vrak och försöker leta rätt på ut och in. Hon är småbarnsförälder med morgonpigga barn och på veckoslutet öser hon loss på Valands Festvåning och tar toner många bara drömmer om.

I kväll besökte jag hennes jobb och blev som vanligt mallig och stolt över min helt sjukt duktiga syrra. Fan vad bra hon är. Och i den där personen såg jag något som brukar vara jag. Den där positiva energin som är det som vi brukar ha lika.

För en stund kändes det som att jag blev mig själv lite grann. Med självförtroende, ja-tänk och lite allmänt finskt sisu.

Julshowen bjöd på Thriller, Poison och Ghostbusters. Jag tar med mig känslan av att jag tror att det finns hopp att kunna jaga bort alla mina spöken. Jag är ju egentligen lite mer som hon, min älskade energiska syster, än som den jag är just nu.