Den kritiska kritan.

När man upplever något som vänder livet upp-och-ner tror jag att det är lätt att fortsätta se tiden som ett före och ett efter "det-där-som-hände-eller-var". Lite så har i alla fall jag målat in mig själv. Jag var en typ av person som orkade x antal saker. Sedan blev x antal saker till x antal saker för mycket och det brakade samman. Nu, efteråt, orkar jag inte i närheten lika mycket som innan. Jag har blivit ett före och ett efter. Något som känns så otroligt orättvist.

En del av mig vill bli gamla jag. En annan del förstår att det vore dumt, eftersom den personen bevisligen inte egentligen hade koll på läget. En del av mig kommer alltid att vara gamla jag och en annan del av mig försöker efter bästa förmåga hitta en balanserad variant av den personen. Vi är alltså många som jobbar ihop på mitt hjärnkontor, kan man säga.

Konflikter kring prestation, pliktkänsla och passion har ältats upp och ner och in och ut. Jag har pratat om det. Jag har skrivit ner det. Jag har sprungit bort det. Jag har gråtit ut det. Efter månader av ihärdigt jobb hamnade jag till slut i en slags peak. I ett läge där allt bara kändes bra. Men nu kommer den stora utmaningen.

Nu känns det som om det kommer till den där berömda kritan. Den där kritiska kritan. Den där punkten när jag ska agera på vad jag har lärt mig. När jag ska bevisa för mig själv att jag har gått framåt. Jag är inte ett före och ett efter, jag är bara en förändrad version, kanske till och med en förfinad version.

Det kan tyckas lätt att bara dra en sammanfattning av alla lektioner och sedan ånga på, men det funkar inte riktigt så. Jag behöver få tid på mig att fokusera blicken igen för att minnas det viktiga. Något jag börjar med är att backa till sådant som ger en bra känsla tillbaka. Senaste dagarna har det varit att 1: städa och rensa och 2: springa och svettas.

Ett steg i taget så ska det nog bli fint. Något som jag i alla fall minns är att inte vara så rädd för allt det fula, det fyller ju också en funktion i våra liv. På något kantigt vis.