Redan när jag flyttade hit en kall och snöig januari 2010 var det på något sätt lite avigt. Jag hade lämnat Umeå för en termin på Franska rivieran och en del av mig ville gärna bo kvar vid Medelhavet. Den andra delen var praktisk och lite velig, men ändå vann den och Göteborg blev det.
Jag har blivit vansinnig på den här stan. Jag har avskytt spårvagnarna. Jag har tyckt att stadskärnan varit idiotisk. Att folk inte kan bete sig. Att det är orimligt långt till havet, det riktiga havet.
Men så har jag också älskat den här stan. Jag har gillat kanalen. Jag har inspirerats av gränder. Jag har trivts med människorna. Jag har tyckt att havet är rätt nära ändå.
Det har varit komplicerat.
På det stora hela är jag ändå så otroligt glad att jag har bott här i nästan sju år (ja, minus det där året när jag stack till Washington DC). Tänk alla söndagsbruncher jag ätit, alla träningspass jag tränat alla promenader jag promenerat, skogar jag sprungit i, museer jag besökt och klippor jag legat på. Gymnastikföreningen som tog in mig med öppna armar och den underbara gymnastikhallen som blev ett andra hem. Jag och Göteborg har haft stunder av lyckorus och tider av en lång och utdragen mardröm. Jag har njutit av att vara här, haft hemlängtan och gråtit på golvet. Hittat mina rutiner och älskat kvarteren som känts som mina.
Sen det viktigaste av allt. Tänk alla briljanta personer jag träffat som lärt mig så mycket. Stöttat, skrattat, dansat, ätit, pratat, lyssnat, varit, funnits. De skulle inte ha funnits i mitt liv om inte jag hade valt Göteborg. Om inte jag hade stannat. Kära Göteborg, jag är så tacksam att du stått ut med mig och så glad att jag fått vara här för att få perspektiv på min vardag.
Livet går dit livet ska. Och nu ska jag gå ut till en av mina favoritplatser i den här faktiskt fantastiskt fina staden. Njut av lördagen. Njut av livet!
Tack så mycket :)
SvaraRadera