Plingelingelinge tåget går!

Jag har en sådan romantisk bild av hur det ska vara att åka tåg. Sitta med bra med benutrymme med en bra bok, lite tidningar, kanske ett korsord, om man haft tid innan lite matsäck. Jag ska titta ut på landskapet jag svischar förbi och inspireras av vidderna, förundras av den skönhet naturen bär på. Kanske lyssna på musik som blir ett soundtrack till min alldeles speciella resa, dit den bär just där och då. Kanske hamna bredvid en främling som blir en vän. Kanske själv berätta för någon om mina äventyr.

Men mina tågäventyr blir väldigt sällan så. Mina tågäventyr försvinner för det mesta i en sovande dimma. Jag slår upp boken jag har med mig, som jag sett fram emot att läsa. Jag myser ner i sätet, gör mig bekväm och tar en klunk vatten. Slänger ett öga ut genom fönstret och tänker att jag bara ska läsa några kapitel innan jag byter till att lyssna på musik och skåda det vackra landskapet. Vänder blicken mot min färdlektyr - och sedan somnar jag.

Det vaggande tåget vaggar mig alltid till sömns och min motståndskraft är lika med noll. Bara minuter in på resan sitter jag som en hösäck, med ett huvud som spelar pingpong och med öppen mun som troligen också dreglar lite ur ena mungipan.

Så är det med mina tågresor. De är väl mysiga på sitt vis. Men inte riktigt så som jag alltid tänker.

Någonstans mellan Modena och Rimini, juni 2010.