Balansen och Min Gud.

Boken Eat, Pray, Love som jag just nu läser och är helt förälskad i (och förkrossad över att den snart är slut) handlar bland annat om författarens, tillika berättarens, jakt efter Gud. Vem Gud är för henne skiljer sig från de gudar vi är vana att prata om - de som är kopplade till religion och kanske i vissa fall underkastelse. Elizabeth Gilbert letar efter den Gud som ska göra henne hel, låta henne finna ro i sig själv. En Gud som talar till henne genom meditation. Jag tror att Min Gud talade till mig igår!

Under gårdagens briljanta yogaklass var det en röst som talade till mig. Jag stod i en krävande balansövning, med stort fokus på uppgiften, och helt plötsligt börjar det sjunga en röst i mitt huvud som får mig att fnissa och le inombords: "lala balala balala balans, lala balans, lala balans" - en låt från Trollets favorit-CD! Låt mig förklara varför jag är övertygad om att detta var Min Gud.

För det första: budskapet. Jag behöver verkligen finna balans i tillvaron. Jag behöver stabilitet, men på samma gång måste jag sluta vara rädd för att ibland svaja till och vara tvungen att ställa ner foten. Det är just i de där skakiga stunderna som jag utvecklas och kommer närmare en balanserad tillvaro.

För det andra: barnasinnet. Den lekfulla sången påminde mig om att jag på senare tid varit långt borta från mitt barnasinne - det jag lovat att alltid ha kvar. Utan barnet vid min sida har jag tappat halva mig och skulle det ske är jag farligt ute.

För det tredje: hjärtat. Att sången kommer från mitt älskade lilla Trolls favorit-CD tar jag som en påminnelse om kärleken. Jag har sedan årets början känt mig tveksam till detta livets vackraste fenomen och börjat tappa tron. Men jag är i grund och botten en kärleksfull människa, styrd av känslor. Det finns så mycket kärlek i mitt liv - jag måste bara få upp ögonen för de små tingen, när just den stora är i oordning och obalans.

Just därför tror jag att det var Min Gud som sjöng för mig igår och bad mig återknyta till barnasinnet, låta mitt hjärta vara det varma hjärta som det faktiskt är och, viktigast av allt, bad mig finna balans.

Mina käraste änglar på RM i Ängelholm, 2009

Foto: Ängelholmsgymnasterna

11 mars 2011 - vart är vi på väg?

Vi reser från halvvägs slutskedeslir till vackert vattenträd. Bredvid vår lokförare sitter en förmögen pacifist. Kanalen vi färdas på är den första så väldigt trevliga och klockslaget är inte att förväxla med arla. Vart är vi på väg?!

Mitt finaste idrottsminne med klass 9F och Beson.

För att den här historien ska kunna förstås av någon utomstående måste jag först berätta lite kort om Beson - den ökände idrottsläraren från skärgården. Han var en storväxt man i sina bästa år och hans pedagogik utgick från någon slags militärisk övertygelse. Under första mötet med klassen bad han oss i tur och ordning att ställa oss upp och titta honom i ögonen - ungefär som om vi lekte arga leken. Men där var det ingen oro över att förlora och brista ut i skratt - det var blodigt allvar.

Denne man körde hårt med oss och vi körde på - ingen vågade riktigt säga emot. Huruvida det är bra pedagogik eller inte kan väl kanske diskuteras, men jag tror att hans mål ändå var att få alla att vara delaktiga under idrottslektionen (ett ooh, så viktigt uppdrag tycker jag). Och så blev det. På våra lektioner var det aldrig något snack om att ta det lugnt eller att dela in oss i en tjej- och en killsida. Alla var med. Alla gick från lektionen svettiga.

Så till detta fina minne. Ett extra svettigt uppdrag stod på schemat: att springa två kilometer på tid. Vad jag minns är att en klasskamrat hade jobbat hårt för att klara detta och göra bra ifrån sig, genom alla tre högstadieår. Och nu står vi där, klass 9F och ser vår kamrat komma springandes på upploppet. Han är så trött, helt slut, men med en vilja av stål. Han tappar en sko, snubblar lite, men ger inte upp. Vi står där allihop - inklusive den hårde idrottsläraren - och hejar. Vår vän har allt vårt stöd och när han bokstavligt talat faller över mållinjen, helt slut, brister vi ut i applåder och hurrarop. Alla, inklusive den hårde idrottsläraren!

Vad som är så fint med den här historien är den gemenskap som växt fram genom vårt lagarbete, vårt hårda jobb med de individuella prestationerna och det piskande vi utsatts för. Och min övertygelse om att vår idrottslärare ändå jobbade för vår skull blir ännu starkare med minnet av den rejäla klapp på axeln han gav till vår stupade och slutkörda klasskamrat.

Lite mer visdom från yogamattan.

Under morgonens yogaklass satte jag min intention till "fokus på uppgiften". Det gav resultat. Jag kände mig stark som aldrig förr och stod emot varenda liten darrning. Efteråt fick jag beröm för min teknik av yogaläraren och en förfrågan om att gå en instruktörsutbildning. Ingen slump - ett resultat av min intention.

Jag vill skicka vidare denna intention till alla er där ute - inte minst mig själv - att ta med resten av dagen. Med rätt fokus på uppgiften kan vi alla ro i hamn precis vad som helst. 

Bonne journée!

SkrivPuff: Om en förmögenhet.

Jag kommer inte ihåg så mycket av 10-lappen, var själv bara en femma när 10-kronan kom. Men vad jag vill minnas när jag jämförde de två, var att jag blev så mycket rikare med det nya myntet. Lappen hade lika gärna kunnat vara en Monopolpeng. Men 10-kronan, den var grejer det - den var ju av guld!

Inte vet jag om jag blivit så mycket klokare i vuxen ålder. Medveten är jag, men likförbannat lockar det som är i guld alltid lite extra. 

Filmtips: London River.

Jag har ett filmtips som verkligen berör, ibland så till den grad att det upprör. Vi är i London. Året är 2005 och bussar och tåg har just sprängts. Jaha, en film om krig och terror, kanske du tänker nu, men riktigt så är det inte. Visserligen kan man säga att det pågår ett inre krig i huvudkaraktärernas känsloliv när de terroriseras av olust och ovetande, men filmen levererar så mycket mer än så.

En kvinna och en man strålar samman i London när de letar efter sina barn, som båda är försvunna efter terrordådet. Dessa två karaktärer är som natt och dag - men ändå båda barn tillhörande moder jord. Deras ärrade händer vittnar om arbete med naturen - hon på sitt lantbruk, han som skogsmästare. Vi möter ett vi och ett de som någonstans i mitten blir ett - vem? Det är mycket som ställs på sin spets. Många krockar som blir till skärvor. Och kritik och tankeställare som framhävs i enkla repliker och talande kontraster.

Ett makalöst vackert foto gör att det tunga i filmen inte blir övermäktigt. Allt blir i stället väldigt vackert. Filmen ger rysningar. Den framkallar tårar - men också fniss. Se filmen och återkom, så kan vi diskutera det symboliska i det lilla och det vackra i det stora - för det behöver man. Den här filmen lämnar kvar så många "men alltså..."

Tävling hos Solresor.

Dikten om skribenten som vill till USA vann aldrig - en tävling som måste avgjorts via lottdragning eftersom motiveringen som vann löd ungefär "det skulle vara roligt" - men jag väljer att tänka att det nederlaget bör ge ännu större chanser att vinna den här tävlingen som Solresor anordnar.

Drömresmålet är fortfarande USA och det enda jag kan hoppas är att landet står kvar länge nog tills jag kommer att ha möjlighet att besöka det. Och det bör det väl göra. Just den här tävlingen nu då, ger möjlighet att få agera resereporter en vecka på Cypern. Vad skulle passa mig bättre? Nämnde jag inte för någon vecka sedan att det börjar vara dags att återvända till den vackra ön i Medelhavet? Vem jag skulle ta med är rätt givet. Men tills vidare hemligt.

Drömmen om USA lever och frodas och under tiden hoppas vi på ett äventyr på Cypern!

Sportlovsvecka i Norrland.

Vecka 10 är sportlovsvecka för mig - norrlänningen. Och att jag är norrlänning djupt i själen kan bekräftas nu när jag känner att februari/mars är tillfället då man ska knäppa på skidorna, packa ryggsäcken med varm choklad och apelsin och ge sig ut på isen.

Är det någon gång man ska åka till Norrland så är det nu - under den härliga vårvintern när man kan staka sig fram några meter på skidor för att sedan resten av utfärden bara sitta på sitt fårskinn och äta matsäck och andas frisk luft. Det är sådan typ av livskvalité som bara vettigt folk förstår att uppskatta, men som verkligen borde tilltala alla. Har du inte provat - gör det!

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar kroppen.

San Marino

2010-06-15

SkrivPuff: Om styrka.

Han var kort och såg kanske inte mycket ut för världen, den där skåningen vi hade som tränare när vi var i tidiga tonåren - yngst i truppen hade jag inte ens nått dit utan hade nyss fyllt tvåsiffrigt. Den ringa längden till trots hade han pondus och kraft i rösten när han skrek på oss att sträcka vrister, spänna rrroumpan  och gå ut ordentligt i axlen. Han fick en och två att gråta och söka tröst hos hans tränarkollega tillika sambo.

Jag, som alltid gillat att drillas, fällde aldrig någonsin en tår över hans tillrättavisningar och något burdusa framtoning. Han gjorde att jag blev riktigt bra på grunderna. Och så lärde han mig något som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Något jag tagit med mig i livet - både bokstavligt och lite mer fritt översatt.

Vi stod på alla fyra, kämpade för livet för att orka med dessa armhävningar som vi hållit på med ett tag, när han skrek:

- Kom igen nu tjejör, ni orkar! När er mamma tror att ni inte orkar mer, orkar ni 80% mer! När ni själva inte tror att ni orkar mer, orkar ni 50% mer! Så kom igeeen!

Tack Magnus, för att du lärt mig vad styrka är.

Kvinnor och semlor.

Happy semlis till alla mäktiga, starka, kompetenta, intelligenta, kreativa, vackra - vilket alla faktiskt är - kvinnor där ute. För visst kommer ni ihåg att det inte bara är Fettisdag idag utan även Internationella Kvinnodagen?

Är det något att uppmärksamma då? Ja, det är väl upp till var och en att bestämma. Jag tänker på samma sätt som med hjärtedagen, att det är klart att vi ska vara stolta kvinnor varje dag, hela året, men titta omkring dig. Hur ser verkligheten ut? Inte alltid så bra som man skulle kunna önska, tänker jag. Och därför är det klart att det är värt att uppmärksamma en Internationell Kvinnodag.

Dagen till ära vill jag lyfta på hatten (ta av locket på semlan) och buga inför de mest inspirerande kvinnorna jag känner - en undersköterska, en frilansande artist, en AT-läkare och en assessor - ni vet vilka ni är! Tusentals semlor och varma tankar till er!

Bli som ett Wasabröd.

"Du blir vad du äter" säger Wasabröd. Men vad exakt menar de att man blir om man äter deras bröd? Fiberrik? Sportig? Brun? Hård? Torr? Jag vet inte riktigt, men jag gillar Wasabröd och blir gärna fiberrik och sportig. Kanske lite brun också.

På wasa.com kan du för övrigt titta på en väldigt informativ och fin liten film om företagets historia. Enjoy!

Kolla in arkivet, vetja!

Pssst! Sådana här dagar, när skrivandet och bloggandet går på sparlåga, kan du ju kolla in arkivet, vetja. Det är säkert något du missat. Kanske lektionen i norrländskans mest användbara verb, tipset om Italiens bästa glass, filosoferingen kring att turista i en diktatur eller berättelsen om den majestätiske storebrodern. Leta på och säg mig vad du hittar!

I'm sorry, dear.

Nu var det det här med titlar igen. Det är inte bara fransmännen som har det, blev jag påmind igår när en engelsman snubblade in i mig. "Oh, I'm sorry dear", sa han vänligt och la en hand på min axel. Dear. Jag hade velat ha en snapshot av mitt ansiktsuttryck precis på pricken i den sekunden. Förmodligen var det storögt med ett fånigt leende. Jag är helt klart svag för den brittiska engelskan. Och blir helt klart lycklig av att bli kallad dear. Det är ett av engelskans finaste ord, tycker jag. Det borde användas mer.

God natt, dear people där ute.

Bröstmjölksglassen!

Hör på detta, alla glassälskare! Dagens Nyheters Namn och Nytt rapporterade häromdagen om en glassgubbe i Westminster som tillverkar en glass med namnet "Baby Gaga". En portion av denna smak säljer han för det facila priset motsvarande 150 svenska riksdaler. Och just det, glassen är gjord på bröstmjölk! True Story. Myndigheterna har dock bestämt att han inte ska få sälja glassen längre - på grund av risker att föra vidare sjukdomar. Synd för honom, men enligt DN hade han ändå slut på råvaran.

GP medddelar apropå detta att namnet på glassen upprör allas vår Lady Gaga och hon hotar nu med stämning eftersom namnet på glassmaken är alldeles för likt hennes eget artistnamn. Vad stjärnar som iklär sig köttklänning tycker om själva idén med bröstmjölksglass fram går dock ej.

Visst är det gott med hemgjord glass, som skylten nedan säger: "ici c'est bon... c'est fabriqué par le Patron". Det betyder ungefär "här är det gott... det är gjort av chefen". Fast i "Baby Gaga"-fallet är glassen snarare gjord av la patronne - femininum för en chef. Och frågan är ju exakt hur hemgjord man vill att ens glass ska vara. Eller är jag bara lite pryd?