Jultid, julefrid, betänketid.

Jul, jul, strålande jul hemma i Norrland. Ingen snö fick vi. Och lite snuva och ont i halsen kom efter julhelgen. Men det är världsliga ting i ett hus fyllt till bredden med så mycket kärlek – och tre stora preggomagar. Som sig bör har jag mest tossat omkring i röd flanell med vita får på (det är sant, den finns). Jag har säkerligen lagt på mig tre, fyra kilo i form av socker, men har faktiskt tvättat håret flera gånger. Här finns ju bastu, vetdu.

Öppnade snabbt jobbmailen för någon timme sedan och tog fram ett dokument jag lovat uppdatera (på semestern). Kändes genast helt omöjligt. Alldeles för tidigt. Så jag bara raderade all skräppost, lät dokumentet vara och läste lite bloggar i stället. Jag gör det alldeles för sällan numera.

Det är mycket saker jag gör för sällan. Det slår mig när jag är här uppe. När jag får tid att tänka. Jag tänker mycket på sådant som jag tycker om att göra och som jag vet gör mig glad. Jag tänker på sådana som jag vill träffa oftare. Sådana jag vill träffa igen. Jag tänker att jag nog ska skriva ner vad jag tänker, så jag inte glömmer bort.

Så onödigt om man skulle gå miste om en massa glädjekällor, bara för att man inte skrev ner dem när man hade tid. I julefrid. Det är bra med lite betänketid.

Helst önskar jag att julen aldrig tog slut.

Katastrofskallen.

Jag undrar om det är en viss typ av människor som får migrän. Ibland kan jag tycka att hela den här hemska huvudvärksgrejen hänger så väl ihop med min personlighet. Man måste göra allt rätt. Slarva inte med mat, sov inte dåligt, stressa inte. Allt måste vara perfekt – annars blir det katastrof. Lite av ett krig i huvudet.

Och lite så är hela min personlighet. Kort och gott, jag gillar inte när var sak inte är på sin plats. Dålig struktur och en rörig tillvaro gör att allt känns katastrofalt. Kanske leder det ena till det andra, jag vet inte.

Men så biter man ihop ändå, för vad ska man annars göra? Det känns alltid lika svårt att "sjukskriva" sig själv för något som man inte riktigt kan förklara för någon annan. Men i dag gick jag faktiskt hem från jobbet. Jag såg dubbelt och kunde knappt prata sammanhängande. Då gör man inte mycket nytta.

Nu har jag sovit i ett kolsvart rum och faktiskt vaknat upp något lättare än för några timmar sedan. Det blir ingen julfest för mig, inte. Jag tar igen lite av det jag missade under arbetsdagen och skålar med mig själv för att det är lite mindre kaos i huvudet. Man blir så tacksam efter en migränattack. Och hoppas att det aldrig mer händer igen.

Det är gasen i botten som gäller. Och jag vill bara köra på.

Med en stadig diet av chokladtryfflar och glögg sitter jag och knapprar in ord för brinnande livet. Det är en klurig utmaning och en kamp mot klockan, men jag har bestämt mig för att det ska gå och springer så fort jag bara kan med fingrar över tangenter och ögon på skärmen.

Och när jag nu tar en paus vill jag ändå bara sitta och skriva. Så är det ju. "Kreativitet är inte en förbrukningsvara, ju mer av den man använder, desto mer av den får man". Så stod det på ett kort jag fick av en fantastisk lärare på skolavslutningen i nionde klass. Han hade så rätt. Och han hade verkligen fattat mig.

Jag är på väg in i ett läge där jag tror att jag skulle kunna köra på utan stopp, men förstår ju att jag nog behöver pausa och få ett avbrott för att inte säcka ihop och börja slarva. Det är mörkt och kallt ute, men lite luft och en tur runt kvarteret kanske vore en bra idé ändå.

Om en månad.

Klockan tickar snabbt under mina arbetsdagar. Lite snabbare än vad jag tycker känns rimligt ibland. När det nu och då slår mig hur snabbt det går höjs pulsen några steg och det tickar på fort även där. Men ändå känns det helt okej. Och på något sätt rätt behagligt. 

Jag är ingen höstperson, mörker har väl ingen strålande effekt på mig (hur skulle det kunna?) och jag gillar att ta god tid på mig att prestera och leverera. Det är inte riktigt många rätt just nu, men ändå känns allt så bra.

Det bor en höstmysig känsla i min kropp och jag smyger runt en stark längtan till jul och allt det fina det har med sig. Jag längtar efter syskon och särskilt deras barn. Om bara en månad sitter vi alla där tillsammans och har det som bäst. 

Jag vill att tiden ska gå fort, men samtidigt skulle jag önska att klockan tickade något långsammare, några veckor nu framöver. Jag vill ta vara på känslan (och hinna prestera och leverera). 

Ge mig snö. Gärna snart.

I kväll gick jag ner i källaren för att hänga in lite vår- och sommarjackor i förrådet, och samtidigt hämta upp lite tjockare varianter för att vara rustad inför vintern. Men så kändes det hela plötsligt så otroligt långt borta. Det finns inte en snöflinga i sikte. Jag har knappt sett eller ens känt på frosten.

Det gjorde mig faktiskt lite uppgiven. Nästan lite ledsen. När ska det bli vinter här? Ska det ens bli vinter här? Det måste snöa innan jul!

Jag har väl aldrig sett mig själv som en vinterälskare, men ju fler vintrar jag är borta från Norrland, desto tydligare blir det att det är snön som gör november och december och alla månader som sedan följer fram till påsk. Det finns inget som får mig att längta hem så mycket som längtan efter "december, mörker och kyla, med korta dagar och rimfrostnätter." Regn och blåst och gråa skyar är bara ett onödigt ont. Jag vill ha riktigt vinter och snö. Gärna ganska snart.

Yogagrejen – som en liten present.

Att gå på ett yogapass är ungefär som att ge sig själv ett litet paket. Att unna sig något så där mitt i veckan, eller efter en lång jobbdag, eller som en helglyx. När man sedan sitter i bastun efteråt känner man sig rent utav bortskämd. Då kan livet inte vara så mycket bättre. På bastulaven, efter yogamattan, finns verkligen inga problem. I alla fall inte några som är värda att slösa energi på just då.

Många tror att yoga inte är deras grej. De är ju stela och osmidiga och inte alls särskilt intresserade av att stretcha och flumma runt. Men då har man nog inte riktigt hängt med på grejen. Det är inte en förutsättning att vara vig och spänstig för att få sätta sig på en yogamatta. Det är inte heller det man tränar. 

Man tränar på att ta hand om sig själv och sitt inre. Man lär sig andas, ta kontroll över något som enkelt som att dra in syre och energi – och blåsa ut mörker och sådant som skräpar. Man lär sig ta ett grepp om sina tankar och styr med dem in kroppen i positioner som frigör stress och smärta. Att vara vig är inget krav, det är ett resultat och ett kvitto på att man hittat något inom sig. 

Man blir mjuk i hjärta, själ och leder. Det tycker jag är en fin present att ge sig själv lite nu och då. Mitt i veckan, i stressiga tider, under en helg – eller helst jämt och ständigt.

Det ordnar sig. För det gör det alltid.

Det fanns ett jag som kunde sitta uppe länge på nätterna och pyssla, skriva och fixa. Kunde producera massvis med ord och text, utan vidare ansträngning. Jättemånga ord per dag. Texter av olika slag. Och ändå ha massor med energi över till annat. Hinna med viktigheter och njuta. Defaultläge var pepp och positiva tankar. Och så är jag faktiskt för det mesta programmerad.

Nu står jag dock i en vardag då detta verkligen måste plockas fram. Lättheten och kreativiteten har lite grann hamnat i en gömma någonstans. Klockan tickar och jag hinner inte riktigt med som jag skulle önska för att njuta till fullo.

MEN! Som jag och min bästis sagt sedan vi kastade oss ut i världen tillsammans – utan jobb, plan eller vidare koll – det ordnar sig.

Just nu kan jag inte tänka annat än att det ordnar sig. Och när det väl har ordnat sig kommer det bli så himla, himla bra.

Nu kör vi. In i kaklet. Kötta. Maxa. Whatnot. Bara ånga på!

För att det här ger mig pepp!

From Milon, with love.

Ibland är det svårt att komma ihåg det som är viktigt. Det är så lätt att bara springa med och gå åt samma håll som alla andra. Haka på och göra samma. När man tycker sig se på helheten på ett annat sätt än många andra är det ännu lättare att glömma bort och kanske till och med börja tvivla.

Efter varje yogapass jag avslutar kommer jag ihåg igen. Jag hittar gnistan, meningen och hjärtat. Jag vet hur jag ska tänka, hur jag alltid egentligen tänker och vad som är bäst för mig. Det är så befriande och så fint att bli påmind om hur det ska vara. Och om jag bara lyckas ta med en liten bit av känslan utanför mattan kan det bli så himla bra.

I morse satt jag redo 07:15 och yogade en timme med en helt fantastisk instruktör. Det var, precis som hon utlovade, ett mysigt pass och det var något som klickade efteråt. Jag kom ihåg grejen. Jag gör saker med hjärtat. Det spelar ingen roll vad, men det är så jag måste göra dem, annars blir det bara platt fall. Jag går min egen väg, jag.

"Wherever you go, go with all your heart."

Reminder: gör det som gör gott.

I kväll har jag pysslat. Det gör jag alldeles för sällan. Spenderade Sunday Funday på IKEA, tillsammans med barnfamiljerna (märk väl: jag – inte del av den kategorin), och kom hem med en gigantisk ram som jag så länge tänkt att jag ska köpa.

Den där ramen alltså. Den var halvfestlig att bära hem. Först på kollektivtrafik. Sedan efter en skön promenad i regnet, upp på berget. Papperskassen som jag valt med omsorg till alla andra varor  – bland annat doftljus, of course – gav vika för regnet redan innan jag hann på pendeln. Tur min vän inte tänkt som jag, och kunde låna mig en stadig påse i plast. Och tur ändå att det bara var regn och inget särskilt dödligt som föll på mig. (Men nog kändes det störigt och jag kände mig lite less när jag kånkade.)

Tanken med ramen var att göra ett enda stort insta moment, men eftersom jag inte framkallat några bilder än och är en människa av kategorin otålig, kunde jag inte hålla mig från att göra något provisoriskt. Det blev en gigantisk tavla med minnen från DC.

Det fick mig att tänka på det ena och det andra. Som vanligt. Och det viktigaste var nog att jag verkligen måste göra mer av det som gör mig lycklig. Som att pyssla, till exempel. Eller ta långa promenader fastän det regnar. Det finns så otroligt mycket bra grejer man kan sysselsätta sig med.

Det är aldrig läge att kompromissa.

Åh, jag kommer ihåg den där gången jag gick till gymmet och ångrade mig så himla mycket efteråt. Eh. Nej! Den gången hände aldrig. Och den kommer aldrig hända. För jag vet i själ och hjärta att det är livets bästa, som alltid gör tricket.

I alla lägen, trötta eller ledsna, behöver jag alltid bara påminna mig själv om detta. På mitt gym blir jag pigg och glad. Det spelar ingen roll riktigt vad jag gör där eller hur jag gör det. Jag blir nöjd bara av miljön. Behöver inte gå därifrån efter årets prestation, näe, det kanske är det enda ställe där jag faktiskt inte riktigt bryr mig om att prestera. Jag bara gör och kör och och njuter av att bli mör.

Det är faktiskt aldrig läge att kompromissa med träningen. Det händer att jag glömmer bort det. Och de gångerna ångrar jag mig så sjukt mycket.

Smärttröskeln. Hur funkar den?

Jag funderar ofta på en sak, som jag inte riktigt har något svar på. Just det faktum att jag inte har något svar gör nog att jag tar idiotiska beslut ibland. Så får jag i alla fall höra från bättre vetande, typ min mor.

Jag undrar lite hur man egentligen definierar smärta och vad man sen gör av den definitionen. Jag tror aldrig jag förstått när det är okej att säga aj och säga ifrån. Och jag tror inte att jag någonsin kommer förstå hur man slutar fastän det gör ont. Lite smärta är ju inte så farligt.

Nu har jag haft stört ont i en axel i nästan två veckor. Men så kan det ju vara, tänker jag. Jag får bara se till att inte röra armen så det gör ont. Det kan man väl leva med? Erkänner, det var ett mindre genomtänkt beslut att träna Bodycombat i kväll, men ganska bra gick det ju ändå.

Det känns så töntigt att ha ont någonstans. Ja, jag är 27 år gammal och så sjukt omogen att tänka att det bara är att bita ihop. Alltid. Jag har aldrig fattat den här grejen med smärttröskeln.

Jag ser inte hösten.

Perspektivet, perspektivet! Jag har glömt det från i går till i dag. Jag har glömt att jag inte sitter ute på en kartongbit utanför Willys och känner lycka i livet över att en sliten kvinna (varför ser hon så uppgiven ut?) ger bort pantburkar. Jag har glömt bort att njuta av hösten. Till exempel.

Det är så jävla (ursäkta språket, men det är ett jävla-moment) vackert ute nu. Så här vackert har det aldrig varit i Göteborg så länge jag bott här. Träden verkligen brinner av passionerat röda toner. Men jag är grå.

Jag stressar på och ser inget.

I morgon ska jag träffa min bästis, min prins. Han brukar vara bra på att påminna mig om vad som är viktigt. Barn gör sånt. De fattar sånt som vi vuxna, stressade, pressade människor glömt bort. Jag behöver påminnas varje dag. Just nu är jag för orkeslös och glömmer bara bort.

Målet för i morgon är att titta lite mer. Öppna ögonen och njuta. Trots allt.

Stressen och perspektivet.

Det har varit en minst sagt hetsig vecka. Lite maratonkänlsa över det hela. Världens längsta to-do-list på jobbet, föreningsmöte, en vattenläcka och allt vad det innebär med försäkringsbolag and whatnot, klubbmästerskap med gymnastiken och bara det vanliga vill-vara-på-topp. Men jag har känt mig ganska mycket på botten. Lite som om jag ligger under högen av all stress. Det är inte njutbart.

Huvud sprängde efter gårdagens klubbmästerskap och tävlingsmänniska som man är lyckades jag göra illa axeln när vi under ledarleken skulle gå skottkärra (satan, ursäkta språket). Somnade som om jag blivit klubbad i huvudet av något tungt och hårt.

Vaknade likaså.

Det var länge sedan jag bara låg på min soffa. I dag blev det dock så. Jag kunde inte ta mig upp. Men, nöden har som bekant ingen lag och jag drog mig upp för att gå på toa (vilket jag för övrigt gör nere i källaren just nu, på grund av ovan nämnda vattenläcka).

Och sen började jag göra lite nytta. Städade mitt källarförråd. Skickade iväg kläder till välgörenhet. Sopsorterade. Tog med mig pantburkar till Willys. Utanför affären satt en man som såg mina burkar. "Är de till mig?!" sa han med ett stort leende.

Jag tänkte inte ens ens sekund. Klart de var till honom. Och sen fick jag lite perspektiv på min egen tunga känsla. Stressen kändes så onödig. Det är svårt att bara låtsas som om den inte finns. Men man kan ju försöka påminna sig själv om att det kunde varit värre.

Varför längtar du?

I kväll var jag och två kolleger inbjudna till smygpremiär av Magnus Den Store. Säga vad man vill om Mr Uggla, men vissa saker kan han och han kan dem jävligt bra. Det här med att slå huvudet på spiken är en sådan grej han är riktigt bra på.

När jag var blott, sju, åtta år bilade familjen Bergström ner till Italien. Det är en ganska lång bilresa från min hemstad. På vägen hem kände nog min far att han gärna ville komma fram, så han sträckkörde ända från Tyskland, genom hela Sverige, upp till vår norrländska skärgård. Det var ingen, förutom fadern tillika föraren, som orkade hålla sig vaken. Eller jo, faktiskt en liten en. Det var en liten lillasyster som satt med sin freestyle och storebrors kassettband med Magnus Uggla och tittade ut över landskapet. Och sjöng med i varenda ord i varenda låt från albumet "Alla får påsar". Jånni Balle, 4 sekunder, Trubaduren – 1:a gången. Jag kunde alla texter, men förstod inte så mycket vad de egentligen handlade om.

Men nu förstår jag. Jag förstår precis vad han menar. Och jag undrar varför jag längtade. Varför jag fortfarande längtar. Varför jag söker och söker och inte bara kan finna mig i det som är. Det går ju faktiskt så fort ändå.

SkrivPuff: Om lukt.

Det har många gånger slagit mig att jag är känslig för dofter. Jag blir åksjuk av äppeldoft i en varm bil. Uh, för att inte tala om sådana här äckliga granar som osar sött och slisk. Däremot älskar jag doftljus och kan sniffa så länge på en blomma att det kan liknas vid något slags knarkbeteende. Jag får panik när jag öppnar kylskåpet och känner lukter av mat som förmodligen borde kastats för länge sedan.

Och så finns de där där konstiga lukterna som korsar gränser och är lika äckliga som de är magiska. En sådan är lukten av gympasal. Ni som vet, ni vet.

Unket omklädningsrum som fått en odör präglad av svettiga gympadojjor, gamla bandtshirts, kanske en vattenskada och eventuellt lite mögel. Gamla redskap har dragit åt sig damm och när man fäller ner dem på golvet sveper en frän lukt över rummet som en dimma.

Lite stört att jag gillar detta, men det framkallar mina allra bästa barndomsminnen. Att vara i gymnastikhallen och få göra det jag gillade allra mest.

Och när det var tävlingsdag, då toppades lukten med tjocka moln av hårspray.