Jag saknar skolan.

Ibland saknar jag att gå i skolan. Jag gillade det. När jag gick i första klass och var en liten plutt med page och blommiga tights längtade jag efter den dag jag också skulle få ta hem läxor. Mina äldre syskon gjorde ju sånt. Jag var så stolt över min läs- och skrivböcker och tyckte det var roligt att färglägga bokstäver, räkna ihop äpplen, sjunga engelska sånger och skriva efter frökens högläsning. Hela vägen igenom högstadiet älskade jag att lära mig. Jag gillade att repetera franska glosor, ta anteckningar, klura ut skillnaden mellan adverb och adjektiv och genom djupa forskningsprojekt (i sjunde klass kunde jag allt om Neptunus).

Gymnasiet var också bra, även om jag inte riktigt hade samma glöd. Jag var kanske lite mycket tonåring, med allt vad det innebär, men på min egen kammare gillade jag ändå skolarbetet. Särskilt engelskan och svenskan. Även franskan.

Universitetet var bra och jag drömmer lite nu och då om att komma tillbaka dit en vacker dag. Det trodde jag nog inte att jag skulle säga. Bilden här nedan är från min studietid i Washington DC. Jag minns så väl den dagen när jag satt på Busboys & Poets i Shirlington och skrev på en skoluppgift och tänkte att nu var det nog sista rycket för mig som student. Nu fick det vara nog. En termins praktik på M Street väntade och jag kände att det var perfekt läge att lägga studiehatten på hyllan.

Nu kan jag nog inte säga det helt säkert. Jag saknar skolan. Jag saknar det naturliga skrivandet som alltid följt med mig i skolan. Jag saknar att studera stilgrepp, tekniker, meningsbyggnader och alla små, små beståndsdelar i det vi kallar språk. Givetvis har jag helt glömt bort pluggångesten. När jag tänker att jag en dag skulle vilja sitta i skolbänken igen är det bara en fin och romantisk bild jag har framför mig.

Ja. Den som lever får se.

Vems år är egentligen 2014?

Är det ditt år i år? Det känns kanske lite så? Men jag tror inte det. Det är då inte mitt, det vet jag.

På nyårsaftonen gick jag och mitt sällskap upp på ett berg för att skåla in 2014 och kolla på fyrverkerier som skulle lysa upp hela staden, och kanske en ge ljus åt väg för ett nytt och fint år. Det sprättades skumpakorkar, sköts raketer och skålades. Och så gavs det löften. Det pratades om förhoppningar och förväntningar. Det bestämdes att "Det här är mitt år alltså."

Men jag vet inte jag. Jag tror faktiskt inte att 2014 är mitt år. Jag råkar faktiskt veta att 2014 är bäbisarnas år. Ja, en var så pass nyfiken så han tittade ut som ett fyrverkeri de sista timmarna under 2013, men de andra två väntar vi fortfarande på. 2014 blir deras år. Hade jag varit religiös hade jag kallat det en välsignelse. En riktigt fin gåva är vad det är.

Jag ger mitt 2014 till bäbisarna. Jag har inte så mycket jag är sugen på att hämta till mig själv just nu ändå. Det får bli vad det blir för en 27-going-on-28 års del. De nya förmågorna känns så himla mycket viktigare. Om det hade funnits någon sådant hade jag tagit faster- och mosterledigt. Minst ett år. Typ hela 2014.

Gott nytt!

Givetvis fick 2013 års pepparkakshus symbolisera det som komma skall.

Nyårskrönikan?

Man gör det per automatik när året tar slut och ett nytt tar vid. Börjar fundera på det som varit. Det som var bra, det som var skit. Diverse mål och om man tog sig dit. När jag på nyårsaftonen skulle försöka utvärdera 2013 kunde jag inte riktigt bestämma mig vad det var för typ av år. Men jag tror det var ganska bra på många plan.

Det finns väl ungefär tre kategorier som tar upp det mesta av min tid: jobb, träning och att resa runt och kolla läget. Jag skulle sammanfatta 2013 ungefär som följer.

Jobb: Inledde med mässjobb i Norge, fick göra rolig fotoresa till Florens, vara med och förnya marknadsstrategin och göra ett helt omtag på utbildningskatalogen, göra studiebesök i Schweiz, styra upp spontana event (på höstkanten lades grunden till Team Event) och det absolut, absolut, absolut roligaste av allt – bygga en ny hemsida helt från scratch, jobbade dag och natt halva december, men det var så himla värt och så himla kul!

Resor: Förutom redan nämnda jobbresor, annat jobbrelaterat flängande runt om till städer i Sverige, mindre utflykter och två fantastiska semesteromgångar i Norrland, spenderade jag påsken med att vandra runt halva Paris med en av mina bästa vänner, jag läste italienska en vecka i Milano (vilket för övrigt var en av de bästa resorna jag någonsin gjort), och med en annan bästis tog jag en dag en tur med färjan till Fredrikshamn för att ligga på playan och en senare spenderade vi en helg i Oslo med gamla, goda vänner.

Träning: Sprang ett Vårrus i regn med en Balett i bakistillstånd efter en helg festivalande, Sprang 21 (tjugoenohmygodsålångt) kilometer i mitt livs första Göteborgsvarv, sprang Midnattsloppet en mil i en låda utklädd till en berg-och-dalbana med mina 305 girls (så klart), upptäckte Fysikens bästa pass i Funktionell Träning på tisdagar, tränade kidsen och fick se många första flickisar, överslag och volter, yogade för lite och gick första halvan av året med vätskefyllt knä och andra halvan med trasig axel efter en viss skottkärregångsincident.

2013 i tre övergripande kategorier. Inte så illa. 2014 är jag peppad på ännu mer webbjobb, vill verkligen resa till USA igen och ska se till att laga både knä och axel för att vara i form att springa Göteborgsvarvet på 2 timmar eller mindre. 

Då kör vi!

Jultid, julefrid, betänketid.

Jul, jul, strålande jul hemma i Norrland. Ingen snö fick vi. Och lite snuva och ont i halsen kom efter julhelgen. Men det är världsliga ting i ett hus fyllt till bredden med så mycket kärlek – och tre stora preggomagar. Som sig bör har jag mest tossat omkring i röd flanell med vita får på (det är sant, den finns). Jag har säkerligen lagt på mig tre, fyra kilo i form av socker, men har faktiskt tvättat håret flera gånger. Här finns ju bastu, vetdu.

Öppnade snabbt jobbmailen för någon timme sedan och tog fram ett dokument jag lovat uppdatera (på semestern). Kändes genast helt omöjligt. Alldeles för tidigt. Så jag bara raderade all skräppost, lät dokumentet vara och läste lite bloggar i stället. Jag gör det alldeles för sällan numera.

Det är mycket saker jag gör för sällan. Det slår mig när jag är här uppe. När jag får tid att tänka. Jag tänker mycket på sådant som jag tycker om att göra och som jag vet gör mig glad. Jag tänker på sådana som jag vill träffa oftare. Sådana jag vill träffa igen. Jag tänker att jag nog ska skriva ner vad jag tänker, så jag inte glömmer bort.

Så onödigt om man skulle gå miste om en massa glädjekällor, bara för att man inte skrev ner dem när man hade tid. I julefrid. Det är bra med lite betänketid.

Helst önskar jag att julen aldrig tog slut.

Katastrofskallen.

Jag undrar om det är en viss typ av människor som får migrän. Ibland kan jag tycka att hela den här hemska huvudvärksgrejen hänger så väl ihop med min personlighet. Man måste göra allt rätt. Slarva inte med mat, sov inte dåligt, stressa inte. Allt måste vara perfekt – annars blir det katastrof. Lite av ett krig i huvudet.

Och lite så är hela min personlighet. Kort och gott, jag gillar inte när var sak inte är på sin plats. Dålig struktur och en rörig tillvaro gör att allt känns katastrofalt. Kanske leder det ena till det andra, jag vet inte.

Men så biter man ihop ändå, för vad ska man annars göra? Det känns alltid lika svårt att "sjukskriva" sig själv för något som man inte riktigt kan förklara för någon annan. Men i dag gick jag faktiskt hem från jobbet. Jag såg dubbelt och kunde knappt prata sammanhängande. Då gör man inte mycket nytta.

Nu har jag sovit i ett kolsvart rum och faktiskt vaknat upp något lättare än för några timmar sedan. Det blir ingen julfest för mig, inte. Jag tar igen lite av det jag missade under arbetsdagen och skålar med mig själv för att det är lite mindre kaos i huvudet. Man blir så tacksam efter en migränattack. Och hoppas att det aldrig mer händer igen.

Det är gasen i botten som gäller. Och jag vill bara köra på.

Med en stadig diet av chokladtryfflar och glögg sitter jag och knapprar in ord för brinnande livet. Det är en klurig utmaning och en kamp mot klockan, men jag har bestämt mig för att det ska gå och springer så fort jag bara kan med fingrar över tangenter och ögon på skärmen.

Och när jag nu tar en paus vill jag ändå bara sitta och skriva. Så är det ju. "Kreativitet är inte en förbrukningsvara, ju mer av den man använder, desto mer av den får man". Så stod det på ett kort jag fick av en fantastisk lärare på skolavslutningen i nionde klass. Han hade så rätt. Och han hade verkligen fattat mig.

Jag är på väg in i ett läge där jag tror att jag skulle kunna köra på utan stopp, men förstår ju att jag nog behöver pausa och få ett avbrott för att inte säcka ihop och börja slarva. Det är mörkt och kallt ute, men lite luft och en tur runt kvarteret kanske vore en bra idé ändå.

Om en månad.

Klockan tickar snabbt under mina arbetsdagar. Lite snabbare än vad jag tycker känns rimligt ibland. När det nu och då slår mig hur snabbt det går höjs pulsen några steg och det tickar på fort även där. Men ändå känns det helt okej. Och på något sätt rätt behagligt. 

Jag är ingen höstperson, mörker har väl ingen strålande effekt på mig (hur skulle det kunna?) och jag gillar att ta god tid på mig att prestera och leverera. Det är inte riktigt många rätt just nu, men ändå känns allt så bra.

Det bor en höstmysig känsla i min kropp och jag smyger runt en stark längtan till jul och allt det fina det har med sig. Jag längtar efter syskon och särskilt deras barn. Om bara en månad sitter vi alla där tillsammans och har det som bäst. 

Jag vill att tiden ska gå fort, men samtidigt skulle jag önska att klockan tickade något långsammare, några veckor nu framöver. Jag vill ta vara på känslan (och hinna prestera och leverera). 

Ge mig snö. Gärna snart.

I kväll gick jag ner i källaren för att hänga in lite vår- och sommarjackor i förrådet, och samtidigt hämta upp lite tjockare varianter för att vara rustad inför vintern. Men så kändes det hela plötsligt så otroligt långt borta. Det finns inte en snöflinga i sikte. Jag har knappt sett eller ens känt på frosten.

Det gjorde mig faktiskt lite uppgiven. Nästan lite ledsen. När ska det bli vinter här? Ska det ens bli vinter här? Det måste snöa innan jul!

Jag har väl aldrig sett mig själv som en vinterälskare, men ju fler vintrar jag är borta från Norrland, desto tydligare blir det att det är snön som gör november och december och alla månader som sedan följer fram till påsk. Det finns inget som får mig att längta hem så mycket som längtan efter "december, mörker och kyla, med korta dagar och rimfrostnätter." Regn och blåst och gråa skyar är bara ett onödigt ont. Jag vill ha riktigt vinter och snö. Gärna ganska snart.

Yogagrejen – som en liten present.

Att gå på ett yogapass är ungefär som att ge sig själv ett litet paket. Att unna sig något så där mitt i veckan, eller efter en lång jobbdag, eller som en helglyx. När man sedan sitter i bastun efteråt känner man sig rent utav bortskämd. Då kan livet inte vara så mycket bättre. På bastulaven, efter yogamattan, finns verkligen inga problem. I alla fall inte några som är värda att slösa energi på just då.

Många tror att yoga inte är deras grej. De är ju stela och osmidiga och inte alls särskilt intresserade av att stretcha och flumma runt. Men då har man nog inte riktigt hängt med på grejen. Det är inte en förutsättning att vara vig och spänstig för att få sätta sig på en yogamatta. Det är inte heller det man tränar. 

Man tränar på att ta hand om sig själv och sitt inre. Man lär sig andas, ta kontroll över något som enkelt som att dra in syre och energi – och blåsa ut mörker och sådant som skräpar. Man lär sig ta ett grepp om sina tankar och styr med dem in kroppen i positioner som frigör stress och smärta. Att vara vig är inget krav, det är ett resultat och ett kvitto på att man hittat något inom sig. 

Man blir mjuk i hjärta, själ och leder. Det tycker jag är en fin present att ge sig själv lite nu och då. Mitt i veckan, i stressiga tider, under en helg – eller helst jämt och ständigt.

Det ordnar sig. För det gör det alltid.

Det fanns ett jag som kunde sitta uppe länge på nätterna och pyssla, skriva och fixa. Kunde producera massvis med ord och text, utan vidare ansträngning. Jättemånga ord per dag. Texter av olika slag. Och ändå ha massor med energi över till annat. Hinna med viktigheter och njuta. Defaultläge var pepp och positiva tankar. Och så är jag faktiskt för det mesta programmerad.

Nu står jag dock i en vardag då detta verkligen måste plockas fram. Lättheten och kreativiteten har lite grann hamnat i en gömma någonstans. Klockan tickar och jag hinner inte riktigt med som jag skulle önska för att njuta till fullo.

MEN! Som jag och min bästis sagt sedan vi kastade oss ut i världen tillsammans – utan jobb, plan eller vidare koll – det ordnar sig.

Just nu kan jag inte tänka annat än att det ordnar sig. Och när det väl har ordnat sig kommer det bli så himla, himla bra.

Nu kör vi. In i kaklet. Kötta. Maxa. Whatnot. Bara ånga på!

För att det här ger mig pepp!

From Milon, with love.

Ibland är det svårt att komma ihåg det som är viktigt. Det är så lätt att bara springa med och gå åt samma håll som alla andra. Haka på och göra samma. När man tycker sig se på helheten på ett annat sätt än många andra är det ännu lättare att glömma bort och kanske till och med börja tvivla.

Efter varje yogapass jag avslutar kommer jag ihåg igen. Jag hittar gnistan, meningen och hjärtat. Jag vet hur jag ska tänka, hur jag alltid egentligen tänker och vad som är bäst för mig. Det är så befriande och så fint att bli påmind om hur det ska vara. Och om jag bara lyckas ta med en liten bit av känslan utanför mattan kan det bli så himla bra.

I morse satt jag redo 07:15 och yogade en timme med en helt fantastisk instruktör. Det var, precis som hon utlovade, ett mysigt pass och det var något som klickade efteråt. Jag kom ihåg grejen. Jag gör saker med hjärtat. Det spelar ingen roll vad, men det är så jag måste göra dem, annars blir det bara platt fall. Jag går min egen väg, jag.

"Wherever you go, go with all your heart."

Reminder: gör det som gör gott.

I kväll har jag pysslat. Det gör jag alldeles för sällan. Spenderade Sunday Funday på IKEA, tillsammans med barnfamiljerna (märk väl: jag – inte del av den kategorin), och kom hem med en gigantisk ram som jag så länge tänkt att jag ska köpa.

Den där ramen alltså. Den var halvfestlig att bära hem. Först på kollektivtrafik. Sedan efter en skön promenad i regnet, upp på berget. Papperskassen som jag valt med omsorg till alla andra varor  – bland annat doftljus, of course – gav vika för regnet redan innan jag hann på pendeln. Tur min vän inte tänkt som jag, och kunde låna mig en stadig påse i plast. Och tur ändå att det bara var regn och inget särskilt dödligt som föll på mig. (Men nog kändes det störigt och jag kände mig lite less när jag kånkade.)

Tanken med ramen var att göra ett enda stort insta moment, men eftersom jag inte framkallat några bilder än och är en människa av kategorin otålig, kunde jag inte hålla mig från att göra något provisoriskt. Det blev en gigantisk tavla med minnen från DC.

Det fick mig att tänka på det ena och det andra. Som vanligt. Och det viktigaste var nog att jag verkligen måste göra mer av det som gör mig lycklig. Som att pyssla, till exempel. Eller ta långa promenader fastän det regnar. Det finns så otroligt mycket bra grejer man kan sysselsätta sig med.

Det är aldrig läge att kompromissa.

Åh, jag kommer ihåg den där gången jag gick till gymmet och ångrade mig så himla mycket efteråt. Eh. Nej! Den gången hände aldrig. Och den kommer aldrig hända. För jag vet i själ och hjärta att det är livets bästa, som alltid gör tricket.

I alla lägen, trötta eller ledsna, behöver jag alltid bara påminna mig själv om detta. På mitt gym blir jag pigg och glad. Det spelar ingen roll riktigt vad jag gör där eller hur jag gör det. Jag blir nöjd bara av miljön. Behöver inte gå därifrån efter årets prestation, näe, det kanske är det enda ställe där jag faktiskt inte riktigt bryr mig om att prestera. Jag bara gör och kör och och njuter av att bli mör.

Det är faktiskt aldrig läge att kompromissa med träningen. Det händer att jag glömmer bort det. Och de gångerna ångrar jag mig så sjukt mycket.

Smärttröskeln. Hur funkar den?

Jag funderar ofta på en sak, som jag inte riktigt har något svar på. Just det faktum att jag inte har något svar gör nog att jag tar idiotiska beslut ibland. Så får jag i alla fall höra från bättre vetande, typ min mor.

Jag undrar lite hur man egentligen definierar smärta och vad man sen gör av den definitionen. Jag tror aldrig jag förstått när det är okej att säga aj och säga ifrån. Och jag tror inte att jag någonsin kommer förstå hur man slutar fastän det gör ont. Lite smärta är ju inte så farligt.

Nu har jag haft stört ont i en axel i nästan två veckor. Men så kan det ju vara, tänker jag. Jag får bara se till att inte röra armen så det gör ont. Det kan man väl leva med? Erkänner, det var ett mindre genomtänkt beslut att träna Bodycombat i kväll, men ganska bra gick det ju ändå.

Det känns så töntigt att ha ont någonstans. Ja, jag är 27 år gammal och så sjukt omogen att tänka att det bara är att bita ihop. Alltid. Jag har aldrig fattat den här grejen med smärttröskeln.

Jag ser inte hösten.

Perspektivet, perspektivet! Jag har glömt det från i går till i dag. Jag har glömt att jag inte sitter ute på en kartongbit utanför Willys och känner lycka i livet över att en sliten kvinna (varför ser hon så uppgiven ut?) ger bort pantburkar. Jag har glömt bort att njuta av hösten. Till exempel.

Det är så jävla (ursäkta språket, men det är ett jävla-moment) vackert ute nu. Så här vackert har det aldrig varit i Göteborg så länge jag bott här. Träden verkligen brinner av passionerat röda toner. Men jag är grå.

Jag stressar på och ser inget.

I morgon ska jag träffa min bästis, min prins. Han brukar vara bra på att påminna mig om vad som är viktigt. Barn gör sånt. De fattar sånt som vi vuxna, stressade, pressade människor glömt bort. Jag behöver påminnas varje dag. Just nu är jag för orkeslös och glömmer bara bort.

Målet för i morgon är att titta lite mer. Öppna ögonen och njuta. Trots allt.