Jag sprang en mil i afroperuk.

Vad gjorde du i helgen? Själv sprang jag en mil iförd afroperuk, glitterklänning och jättemycket smink. Jo, det är faktiskt sant. Tillsammans med mina två DC-kumpaner och cirka 14 000 andra hurtiga tog jag mig runt Midnattsloppet i Göteborg. Ja, i ovan nämnda outfit, illustrerad på nedan visad bild.

När vi först anlände till Linnéplatsen, som var loppets startpunkt, trodde vi att vi missat memot om att maskeradtävlingen var inställd. Där var ju bara en massa vanligt folk i blå tröjor! Och tre afroperuker – vi. Efter lite sökande hittade vi dock fler utklädda och det kändes genast bättre. När vi väl stod i startfållan och musiken drog igång tappade vi alla slags hämningar och sjöng och dansade som om vi faktiskt på riktigt var The Supremes. 305 gillar uppmärksamhet och har inga gränser, då har vi klargjort det.

Vi dansade oss igenom milen, en skadad nacke och en rejäl dos med slemhosta till trots. Höjdpunkten på hela spektaklet, bokstavligt talat, var när vi bemästrade kullen upp till Masthuggskyrkan och gjorde vår dans till tonerna av gospelkören som stod där, som i sin tur sedan började heja på oss! Och nej, det här är inget hittepå. Det är fullaste sanning och möjligen det mest bisarra jag någonsin gjort.

Mitt första lopp. Och definitivt inte mitt sista. Att vi blev en av tio finalister som vann pris i maskeradtävlingen gav så klart mersmak. Nästa år satsar vi på vinst. Håll utkik!

#SwedishSupremes

SkrivPuff: Om ålderdom.

I dag fyller jag år, faktiskt.
Blir ett år äldre.
26 i stället för 25.
Åldras.
Kliver ett steg närmare ålderdom.

Och tänk vilken lycka ändå.
Att få göra det.
Bli äldre.
Fylla fler år.

Det är många, men ändå inte alla förunnat.

SkrivPuff: Om en sång.

Du spelar så vackert. Jag kan lyssna på din sång i timmar. Ibland är den hård. Ibland ganska mjuk. Ensam sjunger du för mig och jag bara lyssnar. Sveps med i dina toner och försvinner bort med dig.

Jag har rest och flängt. Norrut. Söderöver. Åt öst och åt väst. Aldrig varit en sådan som längtar hem eller inte riktigt trivts, men vid varje nytt möte inser jag mer och mer att det är dig jag vill ha. Det är dig jag behöver. Det är du som gör mig hel. Du värmer mig fastän du ger sken av att vara svalkande. Du lugnar ner mig även när du själv stormar som värst – ibland är det just det som är allra bäst.

Det är så mycket mer än en sång för mina öron. Det är ljuv musik för hela min själ.

Havets sjungande, gungade, porlande, sorlande. Det vill jag alltid lyssna till. Det vill jag alltid ha nära.

Nice, la Côte d'Azur, 2009-11-08.

SkrivPuff: Om att köra.

Så fort vi fick en ledig stund. Gärna om söndagarna.

När de italienska familjerna tog på sig sina vackraste klänningar av fin kvalité, putsade skorna, besökte kyrkan och promenerade längs stranden i karavan. Hela familjen.

När lugnet lade sig i den äldre, pittoreska delen av staden. När havet brusade lite extra. När veckan skulle sys ihop och nya krafter skulle samlas.

Då samlade vi vår enhet. Bara två – men ändå.

Ofta utan mål. Alltid med en Navman. In i bilen och ut på vägen. Längs kusten med Medelhavet som fond. In i bergen där luften var frisk och krispig. Ringlande, virvlande, slingrande. Backigt och plant. Så som man kan förvänta sig när man inte har några förväntningar alls, utan bara vill ta vara på det som är. Det som trots allt alltid kommer att vara.

Vi körde och körde och körde.

Pressrelease: Milon söker jobb

Det här med jobbsök, ja. Det blir mycket snack om det i dessa dagar. Och bra är väl det, på ett sätt, eftersom det är där mitt fokus måste vara. Så mycket jag bara kan och orkar. Och i dag tänker jag mig faktiskt ut på en jobbsökarturné IRL. In real life, så att säga. Face-to-face. Ansikte mot ansikte (sorry för det här med omotiverade engelska uttryck).

Så, jag slängde ihop en pressrelease för att få framtida arbetsgivare att förstå det brådskande i mitt ärende. Ungefär en pressrelease i alla fall. Att skriva om mig själv i tredje person, som jag tänkte från början, kändes lite för mycket. Kanske funkar det. Kanske anses nyhetsvärdet vara alldeles för lågt för att visa intresse. Det återstår att se helt enkelt.

Jag återkommer.

Vänligen,
Din Arbetssökande Vän I Göteborg

Så bra vi kommer jobba ihop!

Tänk om.

Tänk om jag hade tagit det där jobbet i Rockville, Maryland. United States of America.
Tänk om min OPT-ansökan hade beviljats i tid så det hade passat.
Tänk om jag bara hade stannat trots otaliga frågetecken.

Då hade jag i alla fall haft ett jobb. På heltid. Med sociala medier, som jag tycker är så festligt. Jag hade pinnat smycken och tweetat specialerbjudanden. Så festligt. Kanske? I teorin, möjligen.

Men ändå sa magkänslan att det var läge att spela förnuftigt och moget. Åka hem och ordna upp allt. Men inte är det så mycket mer ordning bara för att man är i landet Sverige. Det står på mitt papper från Arbetsförmedlingen att jag har goda chanser att hitta ett jobb som passar mig, men jag undrar lite vad som egentligen menas med det. För just nu känns det mesta rörigt och lite flygande. Ni vet, ansökningar som liksom ligger där ute i arbetsrymden och man vet inte alls om de egentligen finns eller om allt är hittepå.

Mycket av kraften går åt till att bara, ja, fortsätta att hålla på.

Nej, uppenbarligen behöver jag nya perspektiv och tillvägagångssätt. För jag behöver ett jobb. Lika mycket för brödfödan som för stimulansen och motverkan till personlig och intellektuell stagnation.

Käre framtida arbetsgivare, jag är faktiskt väldigt duglig till arbete. Sugen också. Men så är jag rätt mänsklig utöver det. Därför kan jag sitta en söndag och sucka lite. Så som vi alla gör när det liksom öser ner regn. Sen sätter jag på mig regnstället och ställer mig på händer. Låter "tänk om" falla ur huvudet och fortsätter att bara "hang in there" med det ständiga leendet. Snart hittar jag dig och snart hittar du mig. Så bra vi kommer jobba ihop!

 

Hjärtligt tack till Arbetsförmedlingen.

Nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och därmed officiellt bekräftat min status: arbetslös. Eller arbetssökande, för att använda Arbetsförmedlingens ord. Och visst är det så. Utan arbete är man väl aldrig riktigt. Städa ugnen kan man alltid göra, men ändå inte för evigt, så jag gjorde så som man bör, skrev in mig på Arbetsförmedlingen och låter världen veta: JAG SÖKER JOBB (min ugn är redan sjukligt ren)!

Däremot – inte för att vara sådan – men jag tvivlar på att det är Arbetsförmedlingen som kommer vara en bidragande faktor till att finna sysselsättning. Nog för att kvinnan var trevlig, men jag hade uppskattat att möta någon som visste mer om jobbsök än vad jag gör själv. När jag bad om tips på företag inom mitt intresseområde var det som att hon knappt förstod vad jag frågade. Frågan om huruvida svenska företag använder sig mycket av LinkedIn svalde jag för att inte göra henne obekväm.

Ändå, tack kvinnan på Arbetsförmedlingen för att du bemötte mig väldigt trevligt och i alla fall försökte söka i din databas efter information som jag kan googla snabbare själv. Tack även för att du fick mig att inse att jag faktiskt sitter på en hel del kompetens som absolut bör få komma till användning någonstans. Bara att söka vidare som förut då, det är ju även det som står i min handlingsplan. Tackarrr!

Mumin och gifflar. Bara ett jobb som saknas.

Och det här med att etablera sig i Göteborg då...
- Kan du tänka dig att jobba i hela landet?
- Njae. Har jag något val? Jag vill egentligen stanna i Göteborg.
- Ja, jag förstår. Och utomlands?
- Hm, ja varför inte?!
Vad hände med den spontanreaktionen? Gillar jag inte Sverige egentligen, eller vad?

Om att hänge sig totalt åt något man älskar.

Jag ligger lite efter med Sommar i P1. Av någon anledning har det bara inte blivit av. Jag har väl haft annat för mig. Men de podcaster som finns på Sveriges Radios hemsida lämpar sig ypperligt att lyssna till under löprundan. I går var Yngwie Malmsteen mitt sällskap.

Yngwie är väl ingen stjärna i berättarteknik och inte direkt en sagofarbror med mysröst som fängslar – fast vem trodde det, egentligen? Mina förväntningar på programmet var relativt låga och inledningsvis kände jag att det kanske skulle bli en lång springtur. Men en bit in i programmet fann jag att jag njöt.

Varför då?

Jo, även om Yngwies berättelser tycktes hoppiga och osammanhängande så fanns där ändå en röd tråd. Riktigt klarröd och fängslande: berättelsen om en individ som hittar sin passion och hänger sig totalt åt sitt hjärtas största intresse. När rocklegenden beskriver en tonårskille som spelar gura varenda liten sekund han får över och hänger i replokalen från arla till särla (just de orden använde inte Yngwie) springer mina ben fortare och jag blir inspirerad.

Passion föder motivation och med motivation orkar man med hårt arbete. Hårt arbete är receptet till framgång. Och framgång, ja det är ett fint kvitto att få när man vågat satsa på sin passion.

Yngwie lyckades övertala mig. För att det kändes äkta. Följ ditt hjärta. Och låt aldrig hoppet lämna kroppen.

Team USA!

För den som inte vet, så ligger gymnastik mig varmt om hjärtat. Så varmt så jag ibland börjar gråta av glädje bara jag tänker på hur fint det är. Just nu är OS-peppen enorm och jag längtar så jag spricker tills jag kan slå mig ner i TV-soffan och följa med när vår alldeles egna stjärna Wagner guidar oss genom kombinationer och svårigheter för de olika grenarna. Det kommer bli grymt.

Då vi bara har en gymnast i blågult – fantastiska Jonna Adlerteg – får man vända sig till en annan nation när man ska välja favorit till lagguldet. Min favorit är given: Team USA. De fem tjejerna som krigar för att göra om prestationen från OS i Atlanta 1996, ta ett guld i lagkampen, är så tuffa och grymma så jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska ta vägen.

GO TEAM USA! Vi låter detta lilla montage tala för sig själv.

SkrivPuff: Om att ha rätt.

Vi leker bra, min systerson och jag. Eftersom han är mitt hjärtas ögonsten får han för det mesta sin vilja igenom när moster är lekkamrat. Men då och då tycker jag att han kan behöva lite mothugg och jag vill faktiskt också ibland bestämma var vi ska köra bilrace eller hur vi ska bygga vårt legotorn. Då säger jag emot och det kan låta ungefär som följer:

Milon: Nej.
Elvan: Joo.
Milon: Näääe.
Elvan: Johooo.
Milon: Jooo.
Elvan: ...nääe?
Milon: Jo!
Elvan: Nej!

För Elvan är det inte alltid så viktigt att ha exakt rätt i varje fråga. Det handlar mer bara om att ha en åsikt. Och visst kan det vara ganska sunt att säga emot ibland – ifrågasätt de vuxna och ta reda på varför de egentligen säger som det säger. Kämpa lite och munhuggas. Det är helt rätt, tycker jag.

Vem som vinner racet är inte alltid det som räknas. Att få kämpa lite är minst lika viktigt.

Det är få saker jag verkligen VILL HA, men...

Jag är ingen materialist, nejvisst. Men det finns vissa saker som gör livet så mycket bättre. Springskor hör till den kategorin. Därför känner jag nu oerhörd materiell lycka över ett par nya (och fina, de är ju lite rosa!) skor. Jag hann aldrig med något lopp i DC, men springa sönder mina skor lyckades jag med ändå.

Nu är siktet inställt på Midnattsloppet i Göteborg och Tjejmilen i Stockholm. Mitt livs första lopp! Och första milen för sommaren sprang jag i helgen, med mina 305 girls. Det gick förvånansvärt bra och med mina nya skor kommer det säkert gå ännu bättre. Jag är redo. "Pjinga?! Fädiga, å gåååå!!!" för att citera Elvan, 2,5 år.

Tack för övrigt till väldigt trevlig, kunnig och hjälpsam personal på Löplabbet Tjej i Göteborg!

SkrivPuff: Om en salong.

Dörren knarrade och det var alltid lika spännande att kliva in i det stora huset ute på finska landsbygden. Det luktade speciellt. Gammalt trä och hö. Böcker som lästs från pärm till pärm från generation till generation. Jord från åkern och kanske lite olja från traktorn. En sliten overall som gått från far till son – till son.

Efter den lilla hallen kom man in till köket. Med vedeldad spis och kantstött porslin. Fina koppar och rediga knivar. Det var mest kött och potatis som serverades där inne. Med fet mjölk. Eller när vi barnbarn var där, limsa. Det något starkare intogs nog i salongen. Kanske hade det i alla fall en gång varit så.

Om jag blundar ser jag hur det såg ut när jag gick in där. Om jag blundar riktigt hårt kan jag tänka hur det såg ut när de gick omkring där – generationen med gammelfarfar Verner. Jag tänker mig den gamle, våghalsige och äventyrslystne Amerikaåtervändaren i en gungstol. Med en pipa. Byns första telefon på en framträdande plats. Kusiner med skrubbsår på knäna som pysslar med klippdockor. En svärdotter vid en symaskin. Brinnande ljus i fönstret med vackra, sköra, nytvättade spetsgardiner. Liv och rörelse. Levande.

När jag var där fanns allt bara kvar som någon en gång lämnat det. Nötta böcker och lite solkiga gardiner. Fortfarande vackert, men något förfallet. I golvet var ett stort hål som vi fick passa oss för att inte ramla ner i. Lite som en påminnelse om att livet går. Att även den finaste salongen någon gång kan rasa samman.

Tiden och Livet. Lika skört och vackert som kristall.

SkrivPuff: Om ett otyg.

Redan som liten var jag något av en diplomat. Min dagmamma brukar säga att hon förundrades över mitt tålamod med de andra barnen. Att jag var villig att ge bort en häftig leksak och respektera tveksamma spelregler. Inte för att jag var mesig. Snarare för att jag brydde mig mer om husfriden än att alltid ha rätt. Självklart var jag inte heller den som hittade på hyss. Vi var rätt ohyssiga av oss allihop, tror jag.

Förutom en gång.

Vi hade väl tröttnat på det vanliga ritblocket. Målarböckerna kändes kanske ospännande. Jag vet inte riktigt. Men vi tyckte vid ett tillfälle i alla fall att det var en ypperlig idé att lägga oss under köksbordet och rita på bordsskivan. Dagmamman delade inte vår åsikt och det fick vi minsann veta.

Jag skämdes ögonen ur mig och bestämde nog då att jag skulle återgå till mitt ohyssiga jag. Eller i alla fall vara lite mer diskret vid framtida otyg. För lite hyss får man göra. Hur ska man annars veta vad som är socialt accepterat och inte?

På Café Citron i Washington, DC är det helt social accepterat att rita på bordet!

Filosofi à la Rölme: Även fel är rätt.

"Ta bara ett beslut" sa min bror. "Även fel val är rätt val".

Och visst är det så. För hur skulle ett beslut egentligen någon gång kunna vara fel? Tänk på det riktigt noga. Inte har du någonsin tagit ett beslut som haft som påföljd att precis allt i ditt liv gått fel. För vad är fel? Var är facit som säger att du måste sätta en röd bock i kanten på ditt liv och markera ett dåligt resonemang eller en uträkning som inte gick ihop.

Som kringflackande, rastlös flyttfågel måste man ta beslut hela tiden. Jag brukar säga att jag vid något enstaka tillfälle faktiskt tror att jag tagit fel beslut, men nu har jag bestämt mig att det kan omöjligt vara så. Det är orättvist att mitt nutidsjag ska vara så hård mot mitt dåtidsjag. Och hade det varit så inkorrekt hade jag inte upplevt allt som kom efter, som varit så otroligt rätt.

Vid ett vägskäl går det inte att fela. Det är bara onödigt att stå och vela. Jag tror att jag blivit bättre på att ta beslut och jag är nöjd med det mesta som blir. För det blir alltid bra till slut. Det vet jag. Att det ordnar sig. Även fel blir alltid rätt. På ett eller annat sätt!

Från tågresenären som faktiskt är vaken.

Sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Har inlett starkt med att sova en timme. Inga konstigheter. Jag har en sådan romantisk bild av att åka tåg – tror jag att jag nämnt förut – att jag ska sitta och läsa och författa och njuta av mitt medhavda fika. Fem minuter in på turen somnar jag dock alltid och sen är jag liksom bara för trött för att göra något mer. Det är ju så sövande att gungas på räls!

Nu har jag i alla fall lyckats vakna och tvingar mig själv att hålla det läget. Har en deadline i morgon och tänker mig vara klar med skrivandet innan jag gungar in på Stockholms Centralstation. För i huvudstaden ska allt fokus ligga på att krama bäbis och fira Midsommar och annat sånt man kan göra när man åker på minisemester mitt i arbetslösheten.