SkrivPuff: Om ett otyg.

Redan som liten var jag något av en diplomat. Min dagmamma brukar säga att hon förundrades över mitt tålamod med de andra barnen. Att jag var villig att ge bort en häftig leksak och respektera tveksamma spelregler. Inte för att jag var mesig. Snarare för att jag brydde mig mer om husfriden än att alltid ha rätt. Självklart var jag inte heller den som hittade på hyss. Vi var rätt ohyssiga av oss allihop, tror jag.

Förutom en gång.

Vi hade väl tröttnat på det vanliga ritblocket. Målarböckerna kändes kanske ospännande. Jag vet inte riktigt. Men vi tyckte vid ett tillfälle i alla fall att det var en ypperlig idé att lägga oss under köksbordet och rita på bordsskivan. Dagmamman delade inte vår åsikt och det fick vi minsann veta.

Jag skämdes ögonen ur mig och bestämde nog då att jag skulle återgå till mitt ohyssiga jag. Eller i alla fall vara lite mer diskret vid framtida otyg. För lite hyss får man göra. Hur ska man annars veta vad som är socialt accepterat och inte?

På Café Citron i Washington, DC är det helt social accepterat att rita på bordet!