SkrivPuff: Om en salong.

Dörren knarrade och det var alltid lika spännande att kliva in i det stora huset ute på finska landsbygden. Det luktade speciellt. Gammalt trä och hö. Böcker som lästs från pärm till pärm från generation till generation. Jord från åkern och kanske lite olja från traktorn. En sliten overall som gått från far till son – till son.

Efter den lilla hallen kom man in till köket. Med vedeldad spis och kantstött porslin. Fina koppar och rediga knivar. Det var mest kött och potatis som serverades där inne. Med fet mjölk. Eller när vi barnbarn var där, limsa. Det något starkare intogs nog i salongen. Kanske hade det i alla fall en gång varit så.

Om jag blundar ser jag hur det såg ut när jag gick in där. Om jag blundar riktigt hårt kan jag tänka hur det såg ut när de gick omkring där – generationen med gammelfarfar Verner. Jag tänker mig den gamle, våghalsige och äventyrslystne Amerikaåtervändaren i en gungstol. Med en pipa. Byns första telefon på en framträdande plats. Kusiner med skrubbsår på knäna som pysslar med klippdockor. En svärdotter vid en symaskin. Brinnande ljus i fönstret med vackra, sköra, nytvättade spetsgardiner. Liv och rörelse. Levande.

När jag var där fanns allt bara kvar som någon en gång lämnat det. Nötta böcker och lite solkiga gardiner. Fortfarande vackert, men något förfallet. I golvet var ett stort hål som vi fick passa oss för att inte ramla ner i. Lite som en påminnelse om att livet går. Att även den finaste salongen någon gång kan rasa samman.

Tiden och Livet. Lika skört och vackert som kristall.