Kaféer behöver inte fika efter kunder - de kommer ändå!

Läste i DN häromdagen att svenskar förväntas fika för 4 miljarder detta år och kafétrenden går bara uppåt. Det är mycket pengar för latte, cupcakes och morotskakor. Ganska väl spenderade pengar, tycker jag. I alla fall i jämförelse med mycket annat. Personligen lägger jag väldigt lite pengar på exempelvis kläder och skor och spenderar hellre mina slantar på mysiga fikastunder, gärna espresso och kladdkaka, i trevligt sällskap. Ibland kanske bara jag. Med en bok eller ett anteckningsblock.

Jag gillar att fika. Jag gillar fikakulturen och är säkerligen en av dem som bidrar till den uppåtgående trenden. "Ska vi ta en kaffe?" föreslår jag gärna till höger och vänster. Och tackar i regel alltid ja om jag får frågan ställd till mig (hint!).

Du kommer väl förresten ihåg var ordet fika kommer ifrån?

En gång var jag på Fikabuffé med den så trevliga konstellationen 

vänner kallad Festkommittén. Det var festligt på alla sätt och vis.

Åldersnoja gånger två.

The Big Twentyfive - Det Stora Tjugofem börjar närma sig. Om det nu är så stort. Jag vet inte riktigt. Tvivlar faktiskt. De som nått dit kan få berätta för mig. Jag har aldrig varit särskilt åldersnojig. Tjugofem känns dessutom fortfarande väldigt ungt. Oftast. Ska man tala om något tycker jag snarare att det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag fyller min ryggsäck med bra saker hela tiden och kastar bort sådant som är skräp och bara tungt att bära. Men i går hände två saker som fick nojarns i mig att hojta till.

En god gammal barndomsvän fyller 25 år just i detta nu och det var när jag skulle inhandla en present till honom som noj nummer ett dök upp. Jag stod på systemet. Vid kassan. Plånbok i hand. Vara på band. "Det blir 294 kronor." Va? Inget leg? Nähä! Jag hade ju till och med köpt starksprit. En flaska Famous stod och väntade på att få bli betald. Lite omtumlad knappade jag in kod och packade ner varan i väskan. Tjejen efter mig lade upp några öl på bandet. "Har du legetimation?" Suck.

Noj nummer två kom som en svallvåg till ettan. Hemma i min skrivbordslåda ligger ett par läsglasögon som mor och far turas om att använda när de är här. "Jag kanske ska prova dem" tänkte jag skojfriskt. Det var inte lika skojigt längre när jag insåg att allt på skärmen blev så mycket klarare med dem på.

Grattis på 25-årsdagen, James. Vad gammal du är. Behöver förmodligen inte visa leg på systemet och behöver kanske egentligen ett par läsglasögon. Stacy har ändå en månad och lite till kvar. Oh, ljuva ungdom!

18 år. Inte så gamla.

Next stop: Oslo!

"Have you never been to Norway?! But - it's your neighbour!"

Nej. Jag har aldrig varit i Norge. Möjligen någon gång uppe vid Riksgränsen. Men snö som snö kan jag tycka där. Någon norsk stad har jag aldrig besökt. Det ska det däremot bli ändring på nu. Jag lämnar ToDo-listan och kalendern hemma. Väskan är packad. Bus4you is for me och jag är redo att åka och träffa Fridorna två. Det blir ett klassiskt gäng alltså. Några år senare. Men man kan ju ändå aldrig riktigt veta hur det ska sluta. Mest troligt med succé.

Ha de!

Gratis underhållning i Nice!

Tidigare i dag när jag promenerade upp längs Avenyn stannade jag till utanför Stadsbiblioteket. Någon rappade och ett gäng tjejer stod redo att dansa. Jag stannade kvar och kollade lite. Det gäller att insupa upplevelser som man faller över så där. Föga förvånande berördes jag mest av dansen. Det var duktiga ungdomar. Kultursommarjobb hette projektet och det är väl precis vad det låter att vara, kan jag tänka. Kolla in hemsidan om du är nyfiken. De verkar uppträda här och var, varje dag.

Hela grejen fick mig att tänka på Place Masséna i hjärtat av Nice. Där möttes vi gång efter annan av dansare, trumslagare, akrobater och så självklart den ständiga MJ, som inte ens på håll om man kisade med ögonen var det minsta lik Michael Jackson. Men han försökte i alla fall.

Bra MJ-imitatör eller ej, denne man var ändå ett unikum, väl värd att skåda. Ett annat i princip stående inslag var killen med flygeln som satt mitt emot ingången till LaFayette. Ja, precis, killen med flygeln. Han drog runt på sin flygel och spelade sina vackra visor. Hängivna fans kunde önska melodier och han kunde det mesta. Helt magiskt. Den som någon gång försökt rubba en flygel förstår storheten i det hela, utöver att han var en duktig pianist.

På Place Masséna kunde allt hända. Och händer än i dag, skulle jag tro. Gå dit om du är i krokarna och låt mig sedan veta vad du fann, vem som underhöll dig och om MJ fortfarande är kvar!

La Place Masséna. Un très bel lieu, n'est-ce pas?

SkrivPuff: Om en sommardoft.

Öppnar en knarrande dörr med en rostig och robust nyckel. Hälsas välkommen av nubb och spik. En våtdräkt på tork. En del som är nytt för säsongen, annat som är gammalt och sparats för att återvinnas. Skira strimmor av ljus letar sig in genom de gamla spröjsade fönstren, täckta av spindelväv i kanterna och med en liten ansamlig döda flugor på blecket.

Den tjocka oljiga doften av motorsåg och gräsklippare letar sig upp till mitt luktsinne. Påminner om vad som ligger bakom en välansad trädgård i sommaridyllen. Lämnar sommarblomster och nyklippt gräst utanför. Gummidräkten som för med sig nytt och en liten bit av det bräckta vattnet droppar och talar om havets hemligheter. Är det doften av spigg? Eller tång och blöt sand? Trä från golv, tak och gamla plankor kittlar gott vid mitt djupa andetag in genom näsan och håller känslan till naturen. Det gamla. En kyss av kåda som håller fast då med nu.

Instängt och smutsigt, men svalt i skuggan som kastas över hammare och skruvdragare. Kanske ett litet inslag av mögel. Inte accepterat någon annanstans. Men här helt okej. Till och med rätt. Inte fränt och stickande. Bara mjukt och tillhörande. Nästan lite inbjudande. Som en påminnelse att det gått i arv. Händer som tycker om att arbeta. Ta i och jobba hårt. Skruva, dra åt, spika och göra fint. Kanske en lisa för själen för någon. 

En ljuv doft av sommaren i skärgården för mig.

Vem skulle du ge en pokal?

Blog Awards? Jag kan inte annat än förundras över fenomenet. Grattis i förskott till vinnande bidrag.

Har du någon gång vunnit en trofé? Bara du alltså? För att du är? 

En gång (bland många) arrangerade jag och Världen Bästa Verre en gymnastiktävling. Vid just detta tillfälle var jag Ordförande i Tävlingskommittén, medan Verre åtagit sig uppdraget som Vice Ordförande. Kommittén var inte mycket större än så. Vi gjorde det mesta, kan man säga. Vi såg bland annat till att beställa pokaler till de vinnande lagen. Innan dessa delades ut officiellt delade jag ut den största av dem alla till min Vice Ordförande. För att hon var så trevlig att ha med i Tävlingskommittén. Hon skulle få pokalen än i denna dag. För att hon varit så trevlig att ha med i större delen av mitt liv. Särskilt den där kritiska perioden som heter tonår. Och som världens mest motiverande tränare såg hon även till att jag var sjukt vältränad (those days).

Vem skulle du ge en pokal? Och varför?

Ta ledigt - ledigt!

Solen skiner någorlunda. Det är rätt varmt ute. Jag har en helt ledig dag. Från officiellt jobb alltså. Med min ständiga ToDo-list tillåter jag mig sällan att vara riktigt, riktigt ledig. Inte så här en vanlig veckodag när det faktiskt finns saker som ska tas itu med. Det ska packas, det ska ringas, det ska kopieras, det ska skrivas per esempio.

Men vet du? Packningen kan få vänta till sen. Det viktigaste får snabbt kopieras. Det där samtalet kan ringas från en filt i parken. För det är lite det jag känner för att göra. Denna faktiskt lediga dag.

Jag är lite dålig på det där med att verkligen ta ledigt när jag är ledig. Varför känns det som att jag måste rättfärdiga min ledighet jämt och ständigt? Varför styrs jag av min egenskapade ToDo-list? Jag springer på och vill hålla hjulet snurrande var dag och var kväll. Och det är klart, jag är en person som gillar tempo, men även en stund på en filt med några äpplen och en dagstidning håller faktiskt hjulet igång. Kanske hjälper det till och med hjulet att snurra ännu bättre när det väl är dags för snabba varv.

Jag varvar ner lite i dag. Ni finner mig på en filt, någonstans i en park. Med några äpplen och en massa läsbart.

Ring, ring, bara du slog en signal.

Du kan nå mig när som helst. Hur som helst. Var som helst. Bara att ringa. Jag förväntas svara. Skicka ett sms. Du ska få ett tillbaka. För det är så det fungerar med mobiltelefoni. Så vad gör man då när det enda man har är en mobiltelefon som kanske inte längre fungerar?

Ibland svarar jag inte i min telefon, särskilt inte om jag inte känner igen numret. Det kan ta timmar eller till och med dagar för mig att svara på sms. Ibland lämnar jag telefonen hemma, bara för att jag inte har lust att kunna bli nådd. Men allt detta väljer jag själv. Nu kan läget vara så att jag är ofrivilligt okontaktbar via telefonlinjen och det är inte alls lika piggt.

Hur ska jag kunna ringa det där viktiga samtalet jag måste ringa? Hur ska jag kunna stämma träff med personen jag ska träffa i morgon? Hur ska min mamma kunna ringa mig och fråga om det blåser här där jag är? Och alla viktiga telefonnummer jag har! Eller, har jag några sådana?

Jag vet inte. Det kanske inte är någon katastrof. Jag lyckades faktiskt gräva fram den gamle trettiotretian inklusive laddare så nog ska jag kunna ringa det där samtalet ändå, men det känns faktiskt lite vemodigt att Lilla Rosa kanske, kanske har skickat sitt livs sista sms.

Kunskap väger tungt.

Jag ska ut på ett tillfälligt äventyr. Om lite drygt en månad åker jag. Lämnar min gata i stan som verkligen börjar kännas som min stad. Lämnar Sverige som verkligen börjar trött ut mig med att vara så - svenskt. Jag är sugen på äventyr, helt enkelt. Mitt äventyr är denna gången tidsbegränsat och jag kommer att komma tillbaka till Sverige, till min gata i stan.

Under tiden jag äventyrar ska jag hyra ut mitt hem ljuva hem. Jag tror det kommer vara i trygga händer. Men det  finns så klart ändå sådant som ska packas ner i lådor och förvaras i förråd de kommande nio, tio månaderna. Jag gör bland annat plats i bokhyllorna för den kommande hyresgästens egna prylar.

Vid flyttpackning kommer man ständigt till det där dilemmat hur man ska organisera sin packning. Ska man packa enligt kategori eller sträva efter jämvikt? Att lägga alla böcker i samma låda är så klart praktiskt när man snabbt behöver leta efter något. Men kartongen riskerar att spricka på grund av övervikt och man bär gärna inte upp och ner och fram och tillbaka dessa lådor med böcker.

Organisatorisk och sjukt stark (!) som jag är valde jag ändå att packa så, enligt kategori. Nu ligger alla mina pärmar med ihopsamlade högskolepoäng i tryggt förvar i en och samma kartong. Och låt mig bara berätta att kunskap väger tungt.

En dag som är en skitdag är faktiskt också en dag.

Måndag. Juli. Tiden springer iväg. Bort från mig. Bort från dig. Bort från oss. Jag vill ta vara på den. Hålla den i mina små händer och vårda den ömt. Jag försöker, men det är inte alltid så lätt. I dag gick det inte. När jag i går på jobbet höll tillbaka migränkräkningar längtade jag bara till denna måndag, eftersom illamåendet normalt går över efter en natts sömn. Så var inte fallet denna gång.

Måndag. Juli. Migrän och illamående hela dagen lång. Ibland vill jag skriva ett brev till Herr Migrän (ja, jag är övertyg om att det är en man, en kvinna har aldrig någonsin gjort mig något så ont). "Hej Migrän. Du är djävulen. Du förstör mina planer. Du förstör min dag. Du förstör mitt humör. Jag hatar dig." Så skulle jag skriva. Och rita en dödskalle på kuvertet. För att stryka under mitt förakt.

Måndag. Juli. Ingen dag som gått till världshistorien. Jag har sovit. Ätit en jordgubbe eller två. Vridit mig i smärta. Tyckt synd om mig själv. Plöjt Sex and The City (en française). Sovit lite till och känt mig ledsen över att jag inte orkat mer. Men så tänker jag att det kanske inte gör så mycket ändå. En dag hit eller dit som inte sätter spår. Vad gör väl det? Jag kanske klarar mig bra i livet i alla fall. Men brevet till Herr Migrän vill jag ändå posta.

Rätt hett!

Det hetaste just nu hittar ni på Pupill förlags hemsida. Texter och bilder i en HET samling, alldeles gratis att ladda ner. Den som är lite observant kan nog hitta ett bekant namn bland skribenterna. Hint - undertecknad! Och jag kan berätta för er, att mitt heta bidrag är tillägnat min bästis.

"If you want a tan, you have to stick to the plan, Stan!"

Vad väntar du på? Klicka vidare och ladda hem!

SkrivPuff: Om ett rep.

Det hänger och dinglar. Kanske skulle det utgöra en fin snara och göra slut på eländet. Långt och plågsamt.

Nej.

Jag är ingen sådan. Jag tar ett stadigt grepp om repet. Jag gör det till min lian. Svingar fram och tillbaka. Högt mellan trädtopparna. Är oövervinnerlig! Ropar glada rop och funderar på vad mer man kan utföra för trick.

Jiiihaa!

Den stressade själen som behöver varvas upp!

Stressad själ behöver ibland piggas upp och peppas igång snarare än varvas ner. Det görs med en bra låtlista, glada tankar och lite träning. Punkt nummer tre hinns tyvärr inte med i detta nu, men nummer ett är i full fart och genererar direkt i nummer två.

On vous souhatie tout le bonheur du monde!

Tänk bra och det blir bra. Fred ut.

Bekännelse gånger tre.

Får jag erkänna lite saker?

1: Jag är helt klart kaffeberoende. Kaffe, kaffe, kaffe! Det hör till alla tillfällen i livet. Hela dagen. Varje dag. Kaffe är grejen.

2. Mitt bästa nu-vill-jag-bara-vara-och-inte-tänka är att köpa Cosmopolitan UK Edition och bläddra, ögna och låtsas.

3. Jag vill åka på Göta Kanal.

Töreboda, vid Göta Kanal

2011-06-26

Tre nya grannar.

Det har flyttat in tre nyingar på min gata i stan. Inte direkt i mitt hus, men på min gård. De har hängt där utanför en dryg vecka och jag undrar fortfarande vilka de är. De har två lägen. Antingen vandrar de omkring och piper hest eller så ligger de bredvid varandra och kikar på omvärlden. Fram till i går trodde jag att de var helt oförmögna att använda de stora fjädrar de bevingats med, men sedan såg jag dem lyfta en kort stund från marken. Vilka är de? Vad gör de här? Hur har de kommit hit? Någon som vet och kan förklara? De syns på bilden nedan. Man vill ju gärna ha lite koll på grannarna. 

Apropå grannar är det allt bra gott att ha goda sådana. En panikslagen Milon satt och slet sitt hår i går för att försöka få tag på en skrivare. Vilka vänner bor nära? Några jag kom att tänka på kunde inte hjälpa. Sedan slog det mig att närmast är så klart mina grannar, som jag egentligen inte känner så väl. I min desperation skrev jag ihop ett mail och fick snabbt svar från en vänlig själ.

Vänlighet och goda grannar är grejen. Om de tre nyinflyttade skulle kunna fungera som brevduvor och flyga runt med diverse viktiga papper och ansökningar vore det toppen.