TACK gymnastiken

Tupp-DM 1995. Vi vann. Jag lovar, jag var väldigt mycket gladare än vad jag ser ut på bilden nedan. På den tiden körde man först sitt fristående (det var Whitney Houston "I wanna dance with somebody" på denna tävling) och sedan sprang man direkt och körde alla redskapsvarv i ett svep: matta, plint, trampett. (Ni som minns och fattar ni minns och fattar.)

Tänk om lilla 9-åriga jag hade vetat att jag 24 år senare skulle sitta på en gymnastiktävling och se andra 9-åriga tjejer och killar tävla och av deras glädje och alla ledares engagemang bli rörd till tårar och klump i halsen.

Så var det i går. Precis så. På vårens hittills varmaste dag kröp jag in i en gymnastikhall för att titta när vår regions allra yngsta gymnaster tävlade. Jag var en stolt Holmsundsgymnast på läktaren och otroligt imponerad av såväl laget som kammade hem en guldmedalj, som de stjärnor som gick ut på ett tävlingsgolv för första gången.

Samtidigt i Göteborg tävlade mina gamla ABGS-tjejer rikstävling och var retsamt nära en finalplats. Kollade så klart streamingen i efterhand och imponerades över deras raketutveckling. Wow.

Hela jag hade en känsla av wow i kroppen hela dagen. Wow till gymnastiken och vad den gjort, gör och förmodligen alltid kommer att fortsätta göra för mig.

När jag lämnade Umeå 2009 var en av de jobbigaste stunderna den stunden då jag skulle säga hejdå till min gympafamilj. Barnen jag tränat i 10 år. Lagkompisarna, ledarna och styrelsemedlemmarna jag hängt med ännu längre. Vem skulle jag vara utan dem?

När livet var som allra rörigast och jag satt på bussen vid Kungsportsplatsen utan att veta vart jag var på väg (till jobbet, kom jag ofta på till slut), hittade jag ändå alltid vägen till Lindåshallen. Där var allting glasklart och bara energifyllt. Jag vet inte hur allt hade blivit utan den livbojen just där och då.

Jag vet bara att gymnastiken är en stor del av vem jag är.

TACK till gymnastiken. Tack till min syster som knappast gav mig något annat val än att vara gymnast i den grupp småttingar hon tränade. Tack till alla gymnaster jag har fått äran att träna genom åren. Tack till alla ledarkolleger. Tack till alla som tränat mig. Tack till alla lagkompisar. Tack till hallarna, de sunkiga och de fina. Tack till alla engagerade personer jag suttit i styrelser med. Tack till mina två fina föreningar. Tack och tack och tack.

Jag hoppas att lillen här hemma vill träna gymnastik i några år i alla fall. Ja alltså, att han ska med på familjegympa och ett år i barngymnastik är inte förhandlingsbart. Jag är av den åsikten att ALLA barn bör få börja med denna rörelserika träningsform, oavsett vad de vill hålla på med sedan. Nåja, det är en annan historia.

Nu är gymnastiken slut för denna vårtermin, men jag längtar redan till höstterminen.

Sa jag tack förresten? TACK GYMNASTIKEN.

Tick, tack, tick, tack...

Tick, tack, tick, tack. Alltså, tiden går. Utropstecken.

Senaste veckan har jag roat mig med att titta på bilder jag tog förra året denna tidpunkt, nostalgisk som jag är. Bilden nedan är tagen på dagen för ett år sedan. Jag hade passerat kulans due date med nio dagar och var ganska nära explosion. Tick, tack, tick, tack.

Att se detta får mig att tänka på att jag har glömt det mesta som var jobbigt med att vara gravid. Jag har glömt 15 veckor av illamående och en lindrig livskris där jag undrade hur i hela världen jag skulle kunna ta hand om ett barn när jag knappt kommit ur barnstadiet själv.

Jag har glömt hulkandet och frustrationen över att inte kunna kräkas, fastän det kändes som enda lösningen på det som retade upp till öronen. Det där gav sig, tack och lov, och majoriteten av alla 42 veckor jag bar på kulan mådde jag faktiskt riktigt fint.

Men jag har glömt att sista veckan av att vara gravid var ganska tung. Det spände och klämde och jag trodde verkligen att jag skulle sprängas. Kvällen det verkligen hände (alltså, jag sprängdes inte, men bebisen kom ut), tänkte jag i sista stund att det nog var bäst att inte gå på gymnastiken. Jag skickade i väg sambon, men han fick komma hem efter 10 minuter och efter ytterligare en timme satt vi i bilen på väg till förlossningen. Det var tre dagar efter denna bilden togs.

Därifrån och framåt midnatt kommer jag faktiskt ihåg det mesta. Tror jag i alla fall. Jag var klar i huvudet och med i stunden. Det är jag glad över. Jag är glad över att jag minns allt häftigt som hände och hoppas och tror att det kommer finnas med mig alltid. Hur snabbt tiden än går.

Tick, tack, tick, tack. Snart ska vi ha 1-årskalas. Utropstecken.

Min apelsinätarkompis

Under graviditeten hade jag väldigt märkliga matpreferenser. Inte märkliga på så sätt att jag ville äta murbruk eller bara surströmmingsspad, men ovanliga för att vara jag. Jag var sällan sugen på godis och om jag var det ville jag bara ha färgglatt och syrligt, möjligen lakrits, men sällan choklad. Dessutom blev jag illamående bara av tanken på kaffe. Du ser, du som känner mig, märkligt.

Däremot var jag konstant sugen på citrusfrukt och knäckebröd. Jag åt Sportknäcke med bara smör så snart jag kom åt, vilket också är märkligt för en som annars knappt äter smör alls. Under senare delen av graviditeten åt jag nog minst två apelsiner om dagen. Ibland tre. Kanske även fyra någon gång.

Trist att det där lite mer hälsosamma suget var som bortblåst efter förlossningen. Eller bara trevligt, jag vet inte. Ordningen är i alla fall återställd och jag skulle gärna äta choklad till frukost, lunch och middag.

Kanske hade jag liksom fyllt på mitt citrusbehov så det skulle räcka över tiden med ett spädbarn. För ärligt, det är ganska jobbigt att skala en apelsin med en bebis på armen, annars också för den delen. Men så läste jag en artikel om att hålla sig frisk i februari och kände genast att nu får jag sluta vara lat. Det är dags att äta apelsin.

Nu får jag dock inte ha mina apelsiner i fred. Har jag tur får jag halva. Helt plötsligt sitter jag vid köksbordet med min apelsinätarkompis och han plockar i sig sina bitar så det står härliga till. Kan han känna igen att han är byggd av denna frukt? Jag vet inte. Jag förstår inte alls hur det hela går till. Det är ju bara så märkligt!

Alltså amningen

Okej, låt mig skriva av mig lite om det här med amning alltså. Kan jag bara få släppa ut känslan jag har att det inte alltid är så himla mysigt och magiskt och makalöst bra. Amningen har gäckat mig sedan start och ändå håller vi fortfarande på. Det trodde jag nog inte.

Jag och bebisen hade en knackig amningsstart. Den intresserade kan mejla mig för detaljer och mina personliga tips och tricks.

Jag vet egentligen inte varför jag så bestämt skulle fortsätta, men det kändes som om det var det rätta. Någon slags osynlig tyckarpanel sa åt mig att en bra mamma ska amma.

Det var smidigt att alltid ha med mat, särskilt under sommaren när vi ofta var på vift, men min bebis har alltid varit ganska krånglig att amma. Lite stökig och bökig och jag var ganska säker på att han skulle tappa intresset när han började äta mat. Så blev det inte.

Han är nog inte så intresserad av matupplevelsen längre, men mitt bröst är helt klart hans bästa napp. Really? Efter allt stök och bök och när jag börjar känna att det är nog, vill han köra på ända in i kaklet. Så nu passar det? Kom igen. Det är ju helt orimligt.

Jag satt och tänkte på detta för någon dag sedan när jag ammade min envisa bebis efter en lång kamp om att få honom att ta en liten eftermiddagslur. Han vann kampen och jag drog upp amningskortet. Suck. Igen. Som alla nätter. Så som man inte ska göra, säger de som vet. En bebis på 10 månader ska inte behöva ammas för att somna eller somna om. Han är stor nog att lösa det på annat sätt. Tyckarpanelen (den osynliga) skakar på sina huvuden åt mig och jag känner mig som en hopplös mamma.

Men så kände jag en gosig, bebislen hand stryka över min rygg. Som om den lille ville säga att det kommer att lösa sig. Snart. Mina mammakänslor svämmade över. Okej, du får väl bestämma ett tag till. Vem är jag att ta ifrån dig denna mysiga stund? Du är ändå bara 10 månader. Faktiskt inte ens ett helt år.

Det löser sig väl. Till dess har jag skapat ett mantra som jag upprepar varenda natt: "Jag är en bra mamma och du kommer att kunna sluta amma." Så småningom blir det en sanning. Det är så det funkar med ett mantra, har jag hört.

Vår bästa tid är nu

Vår lille mini har äntligen kommit på hur han förflyttar sig framåt. Ibland glömmer han bort, men det finns ändå där. Jag har länge tänkt ”vad kul för hans skull när han kommer kunna ta sig dit han vill.” Nu när han börjar vara där tänker jag också lite ”vad jobbigt för min skull när han kan ta sig dit jag inte vill.”

Jag tänker ofta på allt som den här lilla människan ska lära sig. Jag brukar säga att jag ser fram emot olika moment, inte att jag längtar, det skulle på något sätt betyda att jag inte trivs med det som är nu.

Men som jag trivs nu. Mänskligt trött och less precis som vem som helst kan vara, givetvis, men också så nöjd. Tillvaron är så trivsam. Trots dålig sömn och ibland dåligt tålamod. Jag försöker påminna mig själv om att det enda som är viktigt är nu. Alla små nu som är.

Barn tenderar att lära en att vara i nuet. Men ett litet barn kräver också framförhållning och planering för att vardagen ska gå ihop smidigt. Ja du vet, en plan för att undvika tröttgråt och hungerskrik.

En som är snäppet bättre på att vara i nuet är så klart katten. I går hamnade vi på soffan bredvid varandra. Jag klappade. Hon spann. Det kändes som att det bara var vi som fanns. Som kvällarna innan bebis. Och då slogs jag av tanken att just precis där och då, i det nuet, var det faktiskt bara jag och katten som fanns. Jag njöt av stunden, innan hon tassade ner från mig och jag gick vidare och tittade till lillen som sov så sött.

Den där lillen. Som jag ser fram emot att få lära känna och upptäcka världen med på nytt. Men det är ingen brådska. För vår bästa tid är nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu.

Ps. Bilden är så klart från januari förra året. Riktigt så mycket kola åt jag inte under julen. 

Den där julen alltså

Nu är glada julen slut, slut, slut... När blir man vuxen nog att inte bli ledsen av att plocka bort julen? Näe, precis, aldrig va? Jag blir alltid lite deppig just i stunden, men när jag fått smälta det ett par dagar och väl städat undan och gått vidare känns allt alltid bättre. 

När jag var yngre ville jag dra ut på det så länge som möjligt, till Tjugondag Knut alltså, men på senare år har det känts lagom att stänga julkapitlet runt Trettondagen. Så var det i år. Det enda som är kvar nu är utebelysningen. Här inne känns det ljust och piggt. Det saknas bara ett knippe tulpaner.

Men julen då. Inte konstigt att det känns tungt att den tar slut när den varit så himla fin. Förutom ett ryggskott i familjen (inte jag, inte heller bebis...) var julafton 2018 något alldeles extra. Jag har förvisso firat jul med barn i 14 år, men det här var första gången jag verkligen upplevde allt genom ett barns ögon. Vi är ju lite en och samma, jag och min minimänniska (förutom att han till utseendet är en klon av sin far).

Jag tror att han fattade att det var något speciellt som hände. Han satt häpen hela julaftonen och tittade på allt och alla. Han åt andäktigt på sitt julklappspapper och pusslet i tre bitar som pappret omslöt. Han tittade storögt på storkusinerna som öppnade paket och blev inte ens rädd för tomten (otippat för killen som i början av december grät hysteriskt när han träffade sin morbror i teatersmink, de blev vänner nu under jullovet för övrigt). 

Badkaninerna han fick invigde vi redan innan Kalle, de var toppen. Elefanten med en elektrisk pump som gör att snabeln blir en dusch var dock inte lika uppskattad. Gullig tyckte vi, asläskig tyckte han och började i panik leta flyktvägar ur badbaljan när vattnet började strila ur snabeln. Annars var det idel glada miner från vår lilla solstråle. 

Bäst av allt var att julen ångade på ända in i kaklet, det vill säga Trettondagen, med så mycket familjehäng att vi nu måste ha radion på hela tiden för att inte känna oss ensamma här hos oss när det bara är vi, och katten. 

Livets första jullov för lillen var kort och gott bäst. Så kan vi sammanfatta det. Han har fått så mycket kärlek från kusinerna och jag har fått så mycket gullkrupp så jag till och med blev lite förkyld på kuppen.

Julen 2018. Tack för allt. Förutom ryggskottet.

Dagen då katten var on fire

Glad tredje advent!

Vår sköna söndag började med sovmorgon. En av tre fick mutas med frukost i sängen vid sex-tiden, men sedan sov vi alla till klockan nio. Skönt. Och så lite rörigt. Rutinerna blir ju helt ruckade när vi knappt har klivit upp då det en vanlig dag är dags för promenad. Ah.

Men, helt ärligt, vad gör väl det? Det var så där nästan ont-i-själen-mysigt med frukost ihop och efter det fick vi sällskap på en promenad i nysnö. Med nya skor. Jag köpte mig ett par Icebugs i går och känner mig nu helt oövervinnerlig inför vintersäsongens promenader. Heja funktionella skor.

Vi hade sedan planerat att gå på julmarknad här i byn. Promenerade dit i snö som föll mjukt och fnissade lite åt det idylliska i hela situationen. Tills vi kom fram. Jag hade glömt att klockan 14 inte betyder fyra, utan två. Marknaden var nerplockad sedan en timme och vi fick traska hem.

Det var ingen större sorg, utan vi bestämde oss för att skapa eget julmys hemma. Det blev ASMYSIGT. Hela nedervåningen doftade glögg och stämningen var god. Tills katten hoppade upp i ett ljus och brände av en liten tuss på svansen. Nu luktar hela nedervåningen bränd päls.

Sen blev lillen superarg, ledsen, övertrött och allt på en gång. Mat-och-sov-klockan ballade ur och inget blev riktigt bra. Sova på tom mage var uteslutet, men att mata vår lille vän övertrött är inte jättelätt. Vi fick muta honom med rejäla klickar pesto på maten och ståendes i min famn skulle han prompt vara. Köksgolvet är fullt av ägg. Min kind är lite kletig av potatis och så har jag den sedvanliga kladd-axeln. Ja ni vet, när man plockar upp sin bebis från en matstund för att torka honom om munnen och det första han gör är att torka av sig på din tröja.

Puh.

En omgång sagoböcker räckte och sedan somnade mitt lilla gull. Det här med att få in en bra sovrutin blev visst inte i dag. Men så kan man ju inte göra allt på en och samma gång. I dag var helt enkelt dedikerat till dagen vi satte eld på katten (OBS, hon tog alltså ingen skada mer än att hon tappade några hårstrån och blev lite sotig). Livet, vänner. Livet.

Glad tredje advent!

Avdelning: äckligt kaffe

OBS! Känsliga läsare varnas.

Under min graviditet tappade jag totalt mitt kaffesug. Märkligt för en sån som jag, som normalt dricker flera koppar om dagen. Men, när de 40+2 veckorna var avklarade kom suget tillbaka.

Det händer om dagarna att jag inte hinner dricka kaffet medan det är varmt. Eller kanske snarare färskt. Någon gång innan lunch hittar jag ofta koppen som jag hällt upp vid frukost och det är väl onödigt att slänga bort, tänker jag. Jag har därför micrat min beskärda del kaffe och genom detta kunna skapa följande lista på topp tre äckligaste återuppvärmda kaffe.

På tredje plats hittar vi uppvärmt snabbkaffe. Inte asäckligt, men inte heller asläckert. Rätt smaklöst och egentligen mest dumsnålt på något vis. Jag menar, går det verkligen snabbare att micra gammalt snabbkaffe än att bara göra nytt? Det kan ha hänt att jag gjort detta några gånger, det går liksom ner helt okej ändå.

På andra plats har vi däremot något som inte gick ner någon annanstans än i slasken: micrat bryggkaffe från en kanna som bryggdes dagen innan. Det hade alltså stått i bryggaren i, ja inte vet jag hur många timmar, men över en natt i alla fall. Det räckte för att bli riktigt äckligt. Ni vet den där brända smaken av bryggkaffe som uppstår när kaffet stått i pannan kanske en timme för länge. Ja, den smaken gånger jättemycket äckligt. Det var inte mer än testklunken som gick ner där.

På första plats i äckligt-uppvärmt-kaffe-VM har vi nog ändå påtår på sump i presskanna. Ja, jag tänkte alltså att det kanske skulle funka att bara hälla på lite varmt vatten på sumpen som var kvar i presskannan och på så vis köra lite återvinningstänk, ni vet. Vet ni? Det funkade inte. Det var så otroligt äckligt och när jag tänker på det känns det ju ändå helt orimligt. Vem dricker kaffesump? Nej, inte ens en föräldraledig som försöker hushålla med tid och resurser. Någonstans får man ändå dra en gräns. Och där gick min.

Trevlig helg, vänner. Må ert kaffe vara starkt, varmt och färskt.

En knuff i rätt riktning

Okej, jag har tänkt på det här rätt länge. Jag saknar att skriva. Det är fler saker jag saknar i vardagen just nu, yoga och springa och läsa böcker till exempel, men jag har funderat och kommit fram till att en återgång till skrivandet nog har allra lägst tröskel. Jag skriver ibland i mitt huvud, men det försvinner fort.

Sedan min totala krasch, för nu rätt många år sedan, har mitt minne blivit sämre. Så är det bara. Fråga min sambo hur många av våra vardagskonversationer jag kommer ihåg senare under veckan. Eller samma dag. Hackig sömn och det mesta av min energi till vår bebis gör nog också sitt till att jag helt enkelt glömmer bort.

Och detta är lite av en sorg för mig. Eftersom jag är nostalgiskt lagd gillar jag att gå tillbaka i tiden och vältra mig i minnen. Numera, när de inte finns i text eller bild, är det svårare att hitta dit. Jag måste helt enkelt hitta tillbaka till skrivandet.

Det händer så många saker och jag tänker så många tankar som jag vill komma ihåg. Inte alltid särskilt revolutionerande, men ni vet, sådant som är vardagligt och vanligt. Sådant som ju egentligen är det som gör livet.

Som i dag, den 11 december 2018. Vi (i alla fall jag) tog sovmorgon till 09:10. Rimligt när någon ville vara vaken mellan 04:30 och 06:00. Katten rev ner en adventsljusstake och en orkidé och låtsades sedan som om hon inte alls varit i rummet utan också precis hörde en duns och var tvungen att springa dit och kolla.

Det här var också dagen då jag och vagnen fick hjälp av en god granne att bli puttade in på uppfarten, eftersom det var så halt och min springskor bara gled omkring på underlaget i den lilla sluttning som leder in på vår uppfart. "Nej, det här går ju inte" sa hon och gav mig en liten knuff i ryggen medan jag tog fart in på gruset.

Tack för det, grannen. En knuff i rätt riktning. En sådan sak vill man ju inte glömma bort, så jag tänkte att det var lika bra att skriva ner.

Vad ska mer hända i dag? Kanske ploppar de där tänderna fram på lillen. Kanske leker vi ännu en gång kurragömma med katten som hoppat ner i en ryggsäck (eller så var det bara något för gårdagen). Kanske lagar jag någon ytterst tveksam middag för att jag tänker att "det här går nog bra att mosa med lite smör" (lärdom: allt går inte att mosa med smör).

Föräldraledigheten är full av överraskningar och lärdomar. Och nu lovar jag att jag ska bli bättre på att skriva ner dem så jag minns.

Sov, sa katten

Okej, jag ska erkänna en sak. Jag har haft fel. I ganska många år har jag haft fel.

Jag har alltid gillat att sova. Som tonåring kunde jag sova fram till förmiddagen. Så även som vuxen. Men som vuxen och med en fullspäckad kalender började jag även intala mig själv att jag nog inte behöver så mycket sömn. När man efter jobbet ska hinna träna sina gymnaster, träna sin egen träning, laga mat (gärna storkok), städa energiskt tills det blänker, göra något inför ett styrelseuppdrag, planera nästa dansträning, vika tvätt och gärna kanske skriva några rader och läsa sin bok (för det är ju avkopplande), ja då vill man gärna ha en rätt lång kväll som sträcker sig en bra bit efter midnatt.

Lite så tänkte jag ganska länge att det funkade. Alltså, allt uppräknat skulle hinnas med på EN kväll, efter arbetstid (som många gånger var på övertid). Sovandet kunde jag ju spara till helgen. Fast oftast inte hur mycket som helst eftersom helgen alltid innebar minst en lite större planerad aktivitet per dag. Så klockan var alltid ställd, annars försov jag mig.

Så här med lite perspektiv på perioder i livet när detta var som mest extremt blir jag ibland lite chockad. Jag får inte ihop det.

Folk har sagt det. Jag har läst det. Jag har hört det. Ariana Huffington har mässat det och jag har hållit med. Det är bra att sova.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att jag skulle testa. Jag började göra mitt yttersta för att gå och lägga mig i bra tid, ställa klockan med ett larm (inte fyra) och kliva upp utan snooze. Och vet ni vad? Det gör under!

Vid dryga 30 års ålder kan jag stolt meddela att jag har fattat att det faktiskt ÄR bra att sova. Det är inte bara som de säger, de som vet. Nu slutar jag städa, lägger ifrån mig projekt och ser till att gå och lägga mig i tid.

På helgerna vaknar jag sedan vid 7-nånting, är pigg, ligger och drar mig för att jag kan, klappar katten som ofta kommer kurrandes och säger god morgon och sedan kliver jag upp och har en hel lång helg framför mig. Utan att jag tvingats upp till den. Det är en helt ny värld.

Vår katt är (som katter är som mest) bra på att bara lägga sig ner och göra ingenting. Gärna somna. Jag följer hennes goda exempel. Det funkar utmärkt .

Det goda med det onda.

Ungefär en gång i månaden paralyseras jag av en migränliknande huvudvärk som slår ut mig totalt. Jag blir illamående och varken vill, kan eller orkar annat än att sova. Men att sova gör mig mer illamående, samtidigt som sömn är det enda som hjälper. Jag går och lägger mig på kvällen och hoppas så innerligt att huvudvärken ska vara borta till dagen efter. Men det är den inte.

Sådana dagar var det i veckan. Måndag, tisdag och halva onsdag. En bit in på onsdagsförmiddagen vände det och jag började känna mig helt som en människa igen. Orkade med en lugn träning med crosstrainer och lite kroppsviktsövningar. Sedan en låååång bastu. Och efter den ritualen kände jag mig som en helt ny människa.

Det fina med de fula huvudvärksdagarna är att när det väl släpper så minns jag knappt att det hänt och jag blir som hög på livet. I går gick jag med en lätt euforisk känsla ut från gymmet och i lyckoruset sprang jag rätt in i Holmsundsgymnasternas årsmöte.

Det var nog tur att huvudvärken hade släppt, för mötet blev lite längre än jag hade trott. På ett trevligt sätt. Och nu är jag officiellt tillbaka i min moderklubb som suppleant i styrelsen. Jag har tvekat och velat kring huruvida jag ska ta på mig något eller inte. Tänk om det bara blir för mycket i den lite stökiga tillvaron vi är i just nu (jobb? boende? vad gör vi? hur gör vi?).

Men vet du vad, efter att ha upplevt situationer som gör mig ont så har jag också lärt mig vad som gör mig gott. Gymnastik gör mig gott. Föreningsliv gör mig gott. Samarbete och engagemang kring något jag tror på gör mig gott.

I morse när jag gick från bussen till jobbet fnissade jag lite. Hoppade till av ett lyckorus. Jag är lycklig över att huvudvärken har släppt och över att jag släppt på spärren till mitt engagemang. Nu kör vi. Så himla kul det ska bli!

Om snöskottning, praokänsla och sånt jag saknar med Göteborg

Varför tar allt så lång tid? Varför är inte exakt allt klart nu? Varför har vi inte packat upp alla lådor och lagt minsta lilla gem på sin rätta plats? Lite så har jag tänkt de senaste dagarna, men så slår det mig att vi faktiskt inte varit på plats här i mer än två månader. Och det är faktiskt bara drygt en månad sedan vi körde upp det sista flyttlasset. Så hur är allt nu då?

I botten av hjärtat känns livet väldigt bra. Men jag är ju en otålig person och jag undrar varför hela livet inte bara fallit på plats efter två månader. Hur långsamt kan det gå? Jag ska erkänna att det nog varit mer omtumlande än vad jag hade tänkt mig att flytta hela livet till en plats där jag redan känner mig hemma, men ändå inte har hört hemma på länge. Platsen, känslan och tryggheten finns. Men jag, som jag är nu, är ändå lite vilsen.

Jag har ett jobb, nej faktiskt två, som jag går till, nej faktiskt åker buss till, om dagarna. Det tar ungefär 20-30 minuter, lite beroende på snömängd. I Göteborg skulle jag väl kallas pendlare. Är på en plats fram till lunch och på en annan efter. Känner mig lite som en prao-elev på båda. Ni vet känslan av att vara ny på jobbet – och det i kombination med att inte vara där riktigt helt och fullt. Men jag är tacksam att jag får jobba. Det är jag.

Jag har inte vågat ta på mig en egen gymnastikgrupp än, men har varit med på ett första ledarmöte och är självutnämnd vikariepool. Än så länge har jag vikarierat en gång. Det var fantastiskt roligt och jag vill verkligen sätta igång på riktigt sen.

Februari bjöd på en väldans massa snö och det är vi glada över. Jag har insett hur mycket jag har saknat vintern och hur mycket jag gillar att skotta snö. Det är på fullaste allvar. En morgon gick jag ut och skottade snö som inte behövde skottas – bara för att.

Jag tänker på Göteborg ibland. Det kan komma små stänk av längt, men mycket av det jag tänker på är sådant som ändå inte finns längre och som jag på ett eller annat sätt växt ifrån. Vissa saker finns dock kvar där, som inte riktigt fallit på plats här. Typiskt sådant jag saknar med Göteborg är:

• Lindåshallen och allt som hör till. Gymnastikens hus i Umeå är fint, men det är ändå något speciellt med en alldeles egen hall, bara anpassad för just truppgymnastik. Och Lindåshallen har varit en sådan energikälla i så många trötta stunder. Den kommer nog alltid toppa listan, på lite sentimentala grunder.
• Min träningsrutin och mina standardpass på Fysiken. Jag har hittat tillbaka till mitt absoluta favoritgym här, men ändå inte riktigt fått till ett flow som passar vardagsrutinen, kanske för att jag inte har någon väldigt tydlig sådan än. 
• Min lägenhet, min fina, charmiga, mysiga lägenhet (som ju inte är min längre, det vet jag, eller tror jag i alla fall att jag vet, ibland undrar jag om jag fått med mig allt från förrådet).
• Och givetvis ett gäng människor som jag önskar att jag kunde träffa oftare. 

Ja, summa summarum så är det lite trevande, men ändå så väldigt, väldigt bra. Jag är otålig, men längst in i hjärtat glad. Det här är faktiskt mitt rätta element.

Änt-LIGEN har vi vårt hus.

Jag kommer ihåg mitt första ledaruppdrag. Det var genom Skol-IF och jag tror att jag gick i sexan, var 12 år gammal. Vi hade fått det ärofyllda uppdraget att hålla i gymnastiken för de elever som ville testa trampett och plint och att stå på händer. Kan det ha varit varje fredag eftermiddag? Ja, något sådant.

Jag hade blivit betrodd med en nyckel till redskapsrummen och så hade jag fått en närvarolista. Ni vet en sådan man fyllde i för att få aktivitetsstöd. Det gör man ju fortfarande, men på den här tiden var allt på papper. Jag hade lånat en pärm från pappas kontor där jag satt in mitt papper. Allt blir så mycket viktigare med en pärm.

Det var stort att få ett ledaruppdrag. Jag hade ett par år drömt om att få bli ledare i min gymnastikförening, men inte riktigt vågat fråga. Nu fick jag äntligen känna på hur det var att få göra en planering, rita en redskapsskiss, lära någon att hoppa jämfota i en trampett och ha samling i ring. Alltså, det var magiskt!

När jag väl vågade fråga om att få vara ledare i min gymnastikförening var jag så klart ENORMT välkommen. Och sedan släppte jag inte taget förrän jag lämnade stan, ett decennium senare. Ja, ni som känner mig vet ju det här. Och ni vet att gymnastikhallen alltid har varit min energikälla. Inte så konstigt att jag inte kunde hålla mig från att hitta en ny förening några år efter att jag flyttat. Än en gång blev jag välkomnad med öppna armar. Tack ABGS för det (ett särskilt tack till min vapendragare Pauline).

Ett stor tack nu till Umeå kommun för tjuvtitten på Gymnastikens hus. I lördags var jag där med min kära moderklubb som en bonustränare för de nyfikna gymnasterna som var inbjudna till hallen. Jag kände mig hemma från sekund ett, bland gamla vänner, nya kids och i en sprillans ny hall. Det faller sig så naturligt för mig att stå framför en grupp barn och försöka instruera, inspirera, engagera och motivera.

Att vara ledare i en ideell förening är den bästa skolan jag någonsin fått och i dag är jag så glad för allt som hänt på redskaps- och lokalfronten. Från plintar, tunna blåmattor och en röd Rantzow-trampett med Skol-IF gänget till fasttrack, trampoliner, höj- och sänkbara mjuklandningar, skumgummigropar och en 36-fjädrad Dorado. Vi som varit med ett tag har längtat och längtat och även om det för många av oss kanske känns lite bitterljuvt att det tagit sådan tid tror jag ändå att vi alla håller med om att det är bättre sent än aldrig. ÄNTLIGEN finns det ett Gymnastikens hus i Umeå.

Tack till hallgruppen som jobbat och slitit för vårt nya hus. När jag fått lite ordning och reda på min nya vardag ska jag försöka hänga där så mycket jag bara kan. Det är ju ändå i just den ledarrollen som jag känner mig som absolut mest hemma.

Tankar från den arbetssökande – tacksamhet

Jag har sådan skrivlust! Och sådan lust att hitta en sysselsättning. Ett nytt jobb som bara i sig är nytt och innebär att jag får lära mig något. Det är jag väldigt sugen på.

Under tiden försöker jag använda tiden till bra saker. Söka jobb, givetvis, men även försöka lära mig sådant som jag velat lära mig länge men inte riktigt haft tid eller energi till. På så sätt känns tiden just nu ändå väldigt värdefull. Och mitt i det här lite ovissa har jag hittat en sak som gör mig så otroligt glad.

Ibland känns det ensamt när jag sitter på min kammare och knåpar ihop mail och söker efter gömda annonser. Men vet du, jag är faktiskt inte ensam. Och den insikten gör mig så otroligt tacksam. Jag blir så glad och varm av alla som visar upp sig, dyker upp och erbjuder att hjälpa på sina hörn och kanter.

Tack till alla vänner som lovar hålla öron och ögon öppna. Tack till vagt bekanta som sparar CV och vidarebefordrar intresseanmälan. Tack till tidigare kolleger som ställer upp med referenser, rekommendationer och rejäla doser pepp. Tack till okända som tar sig tid för en fika. Tack till sociala nätverk som delar och tipsar, både direkt och indirekt. Tack till alla er som svarar på spontanansökningar, hälsar välkommen tillbaka till Umeå och hänvisar vidare eller tipsar om annat.

Även om det kommer nej-svar så är ett svar så otroligt uppskattat. Och alla fina ord från olika håll och kanter gör mig på riktigt, riktigt glad. Jag får energi av er och känner mig hoppfull att det kommer bli något bra av det här.

Tack för att ni hjälper mig framåt. Just say the word så gör jag samma sak för er. Vilken dag som helst.

Funktion före form

Jag tänkte på en sak på gymmet förra veckan. På alla tjejer som var där och tog plats och såg grymma och starka ut. Så himla kul med ert sällskap!

Jag har alltid tränat. Jag menar alltid. Jag är mina föräldrar evigt tacksam att de uppmuntrat fysiskt aktivitet. Pappa har bra fysik från vad han själv bara kallar arbete i skog och på åker. Mamma var simmare som ung och har gått på motionsgymnastik och sprungit i elljusspår så länge jag kan minnas. På senare år har hon även hittat yogan, det är jag så himla glad över.

Så, jag har alltid rört på mig. Jag var rätt tekniskt duktig på att stå på händer och spänna vrister i hjulningar när jag var liten. Någon världsbra gymnast efter basövningarna var jag inte riktigt, men jag var bra på att slita och skulle aldrig fuska på styrkan. 

När jag gick i gymnasiet började jag även gå till gymmet. Det kändes lika hemma som i hallen. Men på den tiden var det inte alls lika många tjejer som köttade på med fria vikter och egna program.

Att gå i tighta kläder och svettas har aldrig varit obekvämt för mig. För det vill jag tacka gymnastiken. Det är en sport med utseendefixering, tycker vissa. Och visst, så kan det tyvärr bli ibland (i många mer sammanhang än bara gymnastik, skulle jag dock vilja påpeka). Men för mig har det alltid bara handlat om funktion. Om alla grymma grejer min kropp klarar av. 

Den har lärt mig stå på händer, hjula, göra handvolter, flickisar och saltos. Till och med några få dubbelvolter har den snurrat (men ungefär där såg jag min begränsning när psyket var för vekt och jag bara tyckte det var läskigt).

Våra kroppar är så himla mäktiga. Och det jag vill säga är väl att jag blir så glad av att se andra människor träna. Jag hoppas att de fattar att formen är sekundär. Det är funktionen som är det viktiga. Det är den som vi ska hålla kär.