Funktion före form

Jag tänkte på en sak på gymmet förra veckan. På alla tjejer som var där och tog plats och såg grymma och starka ut. Så himla kul med ert sällskap!

Jag har alltid tränat. Jag menar alltid. Jag är mina föräldrar evigt tacksam att de uppmuntrat fysiskt aktivitet. Pappa har bra fysik från vad han själv bara kallar arbete i skog och på åker. Mamma var simmare som ung och har gått på motionsgymnastik och sprungit i elljusspår så länge jag kan minnas. På senare år har hon även hittat yogan, det är jag så himla glad över.

Så, jag har alltid rört på mig. Jag var rätt tekniskt duktig på att stå på händer och spänna vrister i hjulningar när jag var liten. Någon världsbra gymnast efter basövningarna var jag inte riktigt, men jag var bra på att slita och skulle aldrig fuska på styrkan. 

När jag gick i gymnasiet började jag även gå till gymmet. Det kändes lika hemma som i hallen. Men på den tiden var det inte alls lika många tjejer som köttade på med fria vikter och egna program.

Att gå i tighta kläder och svettas har aldrig varit obekvämt för mig. För det vill jag tacka gymnastiken. Det är en sport med utseendefixering, tycker vissa. Och visst, så kan det tyvärr bli ibland (i många mer sammanhang än bara gymnastik, skulle jag dock vilja påpeka). Men för mig har det alltid bara handlat om funktion. Om alla grymma grejer min kropp klarar av. 

Den har lärt mig stå på händer, hjula, göra handvolter, flickisar och saltos. Till och med några få dubbelvolter har den snurrat (men ungefär där såg jag min begränsning när psyket var för vekt och jag bara tyckte det var läskigt).

Våra kroppar är så himla mäktiga. Och det jag vill säga är väl att jag blir så glad av att se andra människor träna. Jag hoppas att de fattar att formen är sekundär. Det är funktionen som är det viktiga. Det är den som vi ska hålla kär.

Få saker får mitt hjärta så varmt...

I helgen var mina tjejer, ja jag vill nästan fortfarande kalla dem för mina tjejer, och tävlade i gymnastik. Jag har tränat dessa tjejer i ungefär tre år. Just den här terminen valde jag att ta en paus från föreningslivet för att försöka styra upp en del andra projekt i livet. Som att säga upp mig från jobbet och förberedda en flytt.

Men ändå. Jag har ändå kvar hjärtat hos de här härliga tjejerna. Det måste jag säga. Lyckligt nog kunde jag se dem tävla via Youtube-sändning (tack, Gymnastikförbundet). Det var av nyfikenhet, så klart, för att se hur de utvecklats och hur det skulle gå. Men jag reagerade så mycket starkare än vad jag trodde att jag skulle göra.

För det första, tjejerna utförde nog sin bästa tävling någonsin. De klättrade flera placeringar jämfört med förra årets tävling och ställde sånär som på varenda volt. Jag kunde inte vara mer stolt. Men ändå var det inte prestationen som fick mitt hjärta att bli alldeles varmt.

Ni vet, när man känner ett gäng 11-, 12-åringar kan man se på deras kroppsspråk hur de känner sig. De 19 tjejer jag kollade på i går utstrålade ett sånt självförtroende och sådan glädje. Jag blev alldeles varm i hjärtat och började nästan gråta (det där var en underdrift, jag fällde faktiskt tårar).

Få saker får mitt hjärta så varmt som när någon som kämpat för något verkligen får utdelning och får känna sig riktigt stolt. Ni förstår ju känslostormen som fyller kroppen när denna någon är en hel grupp med tjejer som man jobbat med i tre års tid. Som man peppat och stöttat för att man vill att de ska få uppleva den där glädjen. Den där glädjen som finns i gymnastiken.

Egentligen kan det vara vilken sport som helst, men för mig är det gymnastiken som är allra finast. Min poäng är att jag är så stolt att få vara en del av föreningslivet och jag tycker att det är så himla viktigt. Få saker får mitt hjärta så varmt som när jag ser ett helt gäng tjejer sträcka på sig, vara stolta, nöjda och lyckliga. Det vill jag att alla ska få vara med om.

Här kan ni se film från tävlingen jag pratar om. Slå på ljudet och lyssna på jublet från läktaren så förstår ni kanske varför jag älskar gymnastiken så. Den här gympabubblan vi går in i under en tävlingshelg rymmer så mycket kärlek och glädje.

Till vår pappa på dagen för pappor

En hälsning till min pappa. Till vår pappa. Som vi alla delar och som generöst delar med sig till oss. Av allt han har, är, kan och vet.

Tack för allt du hjälpt mig med. Med läxor, med pjäxor, med mannagrynsgröt efter träning, skjuts till gymnastiktävlingar, hämtning från tjejkvällar, att hantera avsked, att stå ut på jobbet.

Tack för att du tvingat mig göra sådant jag inte tror att jag kan, för att du vet att jag kan lära mig. Tack för att du sagt åt mig på skarpen när jag haft dåligt självförtroende, för att du är övertygad om att jag klarar vad som helst. Tack för att du visat mig att den som är lojal och ärlig kan gå hur långt som helst.

Tack för att du lärt mig att ta i, men att du också berättat att jag får be om hjälp. Tack och lov att du också har lärt dig att be om hjälp. Jag lyfter gärna bryggor med dig. Jag vet att du tror att jag fortfarande är ungefär i den storleken som på bilden, men jag har faktiskt växt några centimeter. Och jag har fått ganska starka armar, för jag har nog ärvt mycket av din fysik.

Tack för att du har gjort mig stark.

Om vi hade en relation

Om jag och Göteborg hade haft en relation på Facebook hade vår gemensamma status varit "It's complicated". Jag tror att det är från båda håll. Eller så är det inte du, det är bara jag. Jag vet inte riktigt.

Redan när jag flyttade hit en kall och snöig januari 2010 var det på något sätt lite avigt. Jag hade lämnat Umeå för en termin på Franska rivieran och en del av mig ville gärna bo kvar vid Medelhavet. Den andra delen var praktisk och lite velig, men ändå vann den och Göteborg blev det.

Jag har blivit vansinnig på den här stan. Jag har avskytt spårvagnarna. Jag har tyckt att stadskärnan varit idiotisk. Att folk inte kan bete sig. Att det är orimligt långt till havet, det riktiga havet.

Men så har jag också älskat den här stan. Jag har gillat kanalen. Jag har inspirerats av gränder. Jag har trivts med människorna. Jag har tyckt att havet är rätt nära ändå.

Det har varit komplicerat.

På det stora hela är jag ändå så otroligt glad att jag har bott här i nästan sju år (ja, minus det där året när jag stack till Washington DC). Tänk alla söndagsbruncher jag ätit, alla träningspass jag tränat alla promenader jag promenerat, skogar jag sprungit i, museer jag besökt och klippor jag legat på. Gymnastikföreningen som tog in mig med öppna armar och den underbara gymnastikhallen som blev ett andra hem. Jag och Göteborg har haft stunder av lyckorus och tider av en lång och utdragen mardröm. Jag har njutit av att vara här, haft hemlängtan och gråtit på golvet. Hittat mina rutiner och älskat kvarteren som känts som mina.

Sen det viktigaste av allt. Tänk alla briljanta personer jag träffat som lärt mig så mycket. Stöttat, skrattat, dansat, ätit, pratat, lyssnat, varit, funnits. De skulle inte ha funnits i mitt liv om inte jag hade valt Göteborg. Om inte jag hade stannat. Kära Göteborg, jag är så tacksam att du stått ut med mig och så glad att jag fått vara här för att få perspektiv på min vardag.

Livet går dit livet ska. Och nu ska jag gå ut till en av mina favoritplatser i den här faktiskt fantastiskt fina staden. Njut av lördagen. Njut av livet!

En egenskap som underlättar livet.

Så här i jobbsökartider går mycket tid åt att tänka på mig själv. Jag blir liksom tvungen att reflektera över sådant som vem är jag, hur är jag, vad kan jag.

Jag har ingen master i något viktigt (än, det är inte helt struket från min bucket list) och inte heller betyg från någon flashig kurs från Berghs. Annan utbildning, givetvis, men det jag tänkt på i dag är en personlig egenskap som jag faktiskt är väldigt stolt över. Och i ärlighetens namn lite beroende av.

Jag har ett ordningssinne som heter duga. Ibland kan det nästan kännas som ett handikapp i en värld och vardag där allt ska gå snabbt, men det är mest en övergående känsla. Gång på gång på gång får jag ändå bevisat att bra ordning gör livet lättare.

När var sak är på sin plats hittar jag det jag letar när jag behöver det. När förarbetet är noggrant utfört går huvudarbetet snabbt. Länge leve ordning. Om du som läser råkar söka en kollega med koll på läget kan du höra av dig till mig.

När jag var liten hade jag en namnkopp, ni minns dem säkert från tidigt 90-tal. Jag tyckte det redan då och jag tänker så än i dag: jag är verkligen mitt namn. Förutom att jag är från skärgården i Norrland stämmer namnbeskrivningen in rätt bra på mig. Kanske ska jag bara skicka med den här lappen som personligt brev när jag söker jobb. Hiss eller diss?

När det finns ett Gymnastikens Hus...

För sju och ett halvt år sedan – i slutet på maj/början på juni 2009, jag minns inte helt – stod jag i min älskade sporthall och grät. Vi var många som grät. Jag och alla mina älskade gymnastikbarn som jag hade fått äran att följa i tio år. Det var dags att säga hej då till mitt andra hem och min andra familj. Föreningens ordförande kramade mig hårt och sa några tröstande ord som jag ännu inte glömt. Och som jag då verkligen inte trodde på.

"Jag vet hur det känns. Vi har alla varit här. Men du vet, det kommer en dag när du är tillbaka." Jag kramade om henne hårt som ett tack, men tänkte innerst inne "Nej, det gör ju inte det. Och det är det som gör det så extra sorgligt". Men du Hanna, nu måste jag nog erkänna att jag hade fel. Du hade rätt och jag hade fel. Det kommer en dag när jag är tillbaka.

Gymnastikfamiljen har jag skrivit om förut. Just mina barn har blivit stora och är ute lite här och var i världen (tur att mamma kan följa er på Insta). Men stora delar av Larret, mitt eget lag, är kvar. Många av dem i hallen till och med. Särskilt en person har alltid sagt till mig "när du kommer hem..." inte "om du kommer hem...". Och jag har sagt att jag kommer när det finns ett Gymnastikens Hus.

Nu byggs det där huset för fullt. Det sägs stå klart under 2017.

I början av den här veckan sa jag upp mig från mitt jobb. När jag ändå var i farten med förändring passade jag på att sälja min lägenhet (åh, det är en helt annan historia). Så nu står jag här under uppsägningstiden på jobbet och med en lägenhet som snart ska vara tömd. Som vanligt med lite vemod i hjärtat, men med ännu större känsla av att jag valt helt rätt.

Umeå, nu kommer jag hem. Och med världens bästa sällskap dessutom. Det här ska bli så himla bra.

Sökes: jobb. Finnes: person som behöver nytändning

I går, den 1 november 2016, fyllde jag fyra år med mitt jobb. Det känns snarare som en mindre livstid som gått under dessa fyra år. Det blir så lätt att år läggs till år som läggs till år och plötsligt fyller man fyra, nästan en hel hand. Vill man att det ska vara så?

Nej, jag vill faktiskt inte det. I måndags, dagen innan årsdagen, hade det kanske varit på sin plats att planera kalas med fyra ljus och förbereda fika och annat festligt. Men jag gjorde inte det. I stället gjorde jag något som jag tänkt på ett bra tag. Jag kastade mig ut i ovissheten, i blindo men ändå bestämt. Kort och gott: jag sa upp mig.

Jag vet inte vad som händer sen. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag vet att det jag gjorde dagen innan min fyraårsdag på jobbet var helt rätt beslut. Det känns i hela kroppen i dag. Efter mötet med min chef drog jag igång något slags migränmaraton i 42 timmar, var kanske en och annan spänning som släppte, men i dag är jag återhämtad och nu känns allt så himla rätt.

Friskt vågat, hälften vunnet. Eller hur säger man? Det är skitläskigt. Men också råpeppigt. Det går faktiskt inte att vakna upp till samma sak varje dag och förvänta sig att det ska ge nya resultat. För att se nytt måste man göra nytt.

Efter bara två dagar har jag redan börjat hitta en nytändning hos mig själv. Jag är så himla redo för nästa grej. Vad det blir? Det kanske du vet? Du kanske har ett bra jobbförslag till mig?

Dagens tulpan. För alla gånger.

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i varje dag. Typ så.

Ännu finare är att det finns någon bra varje dag. Någon som gör det bättre genom att bara vara. Även om det inte alltid verkar så. Dagens ros, eller tulpan, och dagens bra vill jag ge till den som gör mina dagar bra, även när de inte är det.

För alla gånger du väntar på gymmet och låter mig ta stunden i bastun som jag uppskattar så. För alla gånger du lagar mat till mig (det vill säga typ alla dagar i veckan). För alla gånger du plockar ut det bästa ur maträtten och säger åt mig att smaka. För alla gånger du svävar ut i långa resonemang om allt och inget som får mig att glömma allt som tynger. För alla gånger du står ut med mina migrändagar när jag går omkring som en zombie. För alla gånger du fickparkerar åt mig när jag får panik. För alla gånger du ser till att jag får stå på huvudet när jag som mest behöver. För alla gånger du kommer med roliga och kreativa idéer. För alla gånger du påminner mig om hur man andas när jag inte får luft. För alla gånger du gett mig den hela peanutbuttercup du hittat i glassen (det har ju faktiskt hänt mer än en gång!). För alla gånger du säger stopp när jag säger kör.

För att du är någon bra varje dag. Tack för det.

Trevlig helg, vänner. Ta hand om varandra och era några.

Tre dagars tre bra.

God lördag.

För att fortsätta på förra inläggets tema tänker jag dela med mig av de tre senaste dagarnas BRA. Och bara det. Det andra får för mycket fokus ändå. Here it goes.

Torsdag: morgonyoga. Eftersom jag visste att jag skulle missa kvällsyogan kompenserade jag med ett morgonpass. Jag tror det är så man ska balansera. De stackars springande benen fick så fin massage och jag fick en harmonisk start på dagen. Hurra.

Fredag: lunchyoga. Svettigt och meditativt. Det kändes som om jag tog hand om mig själv. Sedan sprang jag på bra sällskap. Vi åt glass i solen. Så rimligt och så värt.

Lördag (alltså i dag): fyllde ett påskägg med tablettaskar och guldpengar inför moster-Milon-häng på måndag. Det kändes mysigt. Jag längtar efter att få pyssla med vildarna. Och sedan drygt 6 rätt snabba kilometer. Uppe i nästan 19 kilometer totalt denna veckan. Det känns väldigt fint. Att springa ute är magiskt.

Fokus: bra.

Slut med skit ut.

Hur ska man kunna vara inspirerande när man är allt annat än inspirerad? Hur ska man trolla fram tid som inte finns när tid i allmänhet inte riktigt finns? Skit in – skit ut. Det är en av livets enklaste formler som kan appliceras på i princip vilken situation som helst. Men hur kul är det att vara där då?

Ibland får man helt enkelt vända på det och börja från andra hållet, med det som kommer ut. Det som mer konkret går att styra över. Jag kan inte alltid riktigt styra över det som pumpas in i mig, de känslor som fastnar i mitt magnetiska fält. Jag får helt enkelt bara ignorera det som trycks in, och forcera något fint att i stället komma ut.

Så jag tänker så här: i dag vill jag bara tänka på allt som varit bra. Att jag vaknade bredvid världens finaste person och även världens gulligaste katt som nosade mig i ansiktet och gav mig massage med sina tassar. Att det var ljuvligt väder på lunchen. Att det fortfarande var ljust när jag gick hem efter klockan 18. Att jag hunnit säga hej till min pappa. Att jag nu ska dra på mig springskor och ta en tur på löpbandet.

Det är ju ändå ganska många bra saker. Dessutom är det snart påsk och helt legitimt att pynta. Hurra för det.

Det svåra är inte att förstå, utan att acceptera.

Jag hade en plan för dagen. Den var nedskriven på papper och allt. Med lite peppande ord också. Men så kom den här dagen och efter morgonens pass i gymnastikhallen kändes planen inte alls aktuell.

Tanken var att jag skulle sitta supermegafokuserat och göra satslösningar, ta ut nominalfraser och analysera bisatser. Grammatiktenta alltså. Men efter en vecka med två dagar migrän i kombination med supertight deadline på skrivprojekt så har hjärnan bara tagit ledigt.

De säger, de som vet, att det är viktigt med återhämtning. Det är när vi vilar från träning som vi blir starkare. Det är när vi läser skönlitteratur i stället för kurslitteratur som vi blir smartare. När kroppen och huvudet får koppla av bygger vi upp allt vi bryter ner när vi sliter och jobbar hårt. Ja, så säger de.

Jag har lärt mig att lyssna på dem. Men det är inte det svåra. Utmaningen är att acceptera. Att tycka att det är okej att inte orka, att inte känna mig misslyckad när jag behöver vila. Det är nog fortfarande det jag brottas med som mest, ungefär hela tiden.

Dagen blev inte alls som jag tänkt mig, men jag försöker att inte slå mig själv för hårt för det. För varför gör jag allt jag gör egentligen? Jo, för min egen skull. För att jag tycker det är roligt. Det måste få vara okej att ta tid för återhämtning. Som tidigare vill jag återvända till katten som exempel. Hon är så smart. Hon fattar att man ibland behöver lägga sig ner och bara liksom vara – säga mjau till livet och inte tänka så mycket mer på det.

Mjau. Och trevlig helg.

Virriga veckan? Dags att vända.

Vad är det för dag i dag? Vad ska jag göra? Vem är jag? Det känns lite som en virrig variant av vecka, den här veckan. Och jag vet inte riktigt varför. Skulle jag veta skulle det väl vara glasklart, så klart.

Det blir lätt upp-och-ner när jag gör mycket av sådant som gör mig ont och lite av sådant som gör mig gott. Jag är en sådan person som mår dåligt både fysiskt och psykiskt när jag inte tränar som jag brukar och att stå över ett pass på grund av sjukdom gör ofta att jag bara känner mig ännu mer sjuk.

I går inledde jag något slags migränmaraton vid lunchtid och någon träning blev det inte, mer än att coacha gymnastik. Så här 24 timmar plus efter första känningen och illamåendet är jag nu helt ur balans. Väldigt mycket mer mänsklig, illamåendet har försvunnit nästan helt, men det känns som om veckan bara blivit fel.

Det som är bra med fel är att man i alla fall får en chans att vända allt rätt. Just i dag går det nog inte på annat sätt än i ett par tights och med lite svett. Jag får acceptera att jag inte blir klar med min grammatiktenta i dag, att jag ibland också blir sjuk och att jag ibland också behöver vila.

Snart börjar mitt danspass. Det känns som en befrielse från obehag och huvudvärk. Tänk så lyckligt lottad jag är som ändå för det mesta har en frisk kropp som håller mig upprätt. Eller upp-och-ner, när det så behövs.

Om folk som inte är folk. Till er och till dig.

Ni vet, det finns folk och så finns det folk. Sådana som bara snackar och sådana som faktiskt gör. Sedan finns det sådana som man undrar om de verkligen är människor, eller om de egentligen är superhjältar. Låt mig berätta.

Jag har lyckan i livet att ha många fina vänner runt omkring mig som är sådana som inte bara snackar, utan som också ser till att göra. Ett gäng som har en alldeles särskild plats är den älskade gymnastikfamiljen. Tillsammans har vi krigat oss igenom, inte bara blod, svett och tårar, utan även brutna ben, stukade fötter och oändligt mycket skratt.

Men som ni vet så är livet inte konstant. Tillvaro, förutsättningar och händelser förändrar läget. Och Larret (kortform för Laget, så klart) som det en gång var blev något annat. Inte längre måndag, torsdag, söndag i Storsjöhallen. Men ni vet, det fina med de finaste är att de alltid finns kvar.

Och så en dag förra hösten tyckte en av medlemmarna att det var dags att ses igen. Allihop, så många som vi bara kunde få ihop. Familjen har bestått av lite olika personer under olika perioder, men en gång med, alltid med. Ett datum blev satt och någon poängterade att det råkade ju vara en gymnastiktävling, precis just då.

Det är här jag menar att man ser skillnad på folk och folk. För Larret blev det inget snack om saken, klart att vi skulle vara med och tävla. De flesta av oss har kastat dräkterna på hyllan för sisådär åtta år sedan, men när är det för sent? Aldrig!

Tack vare vår obotliga optimist Emma blev vi anmälda till tävlingen. Hon skrapade ihop dräkter, gjorde ett fristående (en koreografi till musik, för den oinsatte), bestämde övningar och bokade in en träningstid för genrep. Vi samlades för ett tretimmarspass kvällen innan tävling, peppade och köttade. 

Sedan gick vi in på tävlingsgolvet och hade roligt som aldrig förr. Så roligt så vi faktiskt krigade till oss en bronsmedalj. Kan ni förstå vilken bragd? Och låt mig nu berätta om en person som jag inte riktigt vet hur man ska kategorisera. Vi tror nog alla att hon egentligen är en superhjälte. Att hon har magiska krafter är det ingen tvekan om.

Förra året blev en av våra älskade medlemmar i Larret sjuk. Jättesjuk. Fick cancer. Fucking jävla cancer. Fy fan vad vi hatar dig. Men Mallan, fy fan vad vi älskar dig. Och fy fan vad vi är stolta över din magiska insats under tävlingsdagen.

Med ett helvetesår i ryggsäcken kliver du in på tävlingsgolvet, snygg som få och stabil på redskapen. Du spikar varje landning och sätter varje övning. Operationer och cellgiftsbehandlingar är inget som stoppar. Vem kan tro att de ligger med i ditt bagage? Vi är så stolta över dig. Och så lyckliga över att du var med och gav oss en medalj.

Det här är en kärleksförklaring till alla Sveriges ideella idrottsföreningar. Till Gymnastikförbundet. Till min sport. Till min hall. Till min gymnastikfamilj. Till alla er som varit med under alla år. Till alla er som var med den 20 februari 2016. Och till dig Malin. För att jag hoppas att vår kärlek ger dig styrka att kriga vidare. Som den superhjälte du är.

Det som räknas.

Rent instinktivt vet jag alltid vad livet egentligen handlar om. Det handlar om att yoga på lunchen, att basta på gymmet, att blunda en extra sekund mot solen, att alltid ha tulpaner på köksbordet, att se möjligheter i stället för problem, att andas och le, att ta sig tid att ge någon en puss på kinden innan man springer i väg för att passa en spårvagn.

Om någon frågar mig kan jag egentligen alltid svara på frågan om vad som verkligen betyder något. Jag vet vad som är viktigt och jag vet hur det ska vara och kännas. Varför känns det då ibland så svårt att komma ihåg allt det där?

När livets konstruerade måsten flyger som orosmoln runt kroppen och hjärnan får kortslutning och bara vill sova tappar jag lätt förmågan att prioritera. Jag tror att det som alla andra vill är det jag måste göra, för så säger pliktkänslan. Men vet du vad, jag har lärt mig att den inte alltid har rätt.

Jag har lärt mig backa till startlinjen och tänker lite som en katt skulle göra. Vad vill, behöver och orkar jag precis nu? Vill jag bli klappad på huvudet? Vill jag äta något? Behöver jag hoppa runt lite eller vill jag bara sitta i fönstret och titta ut?

Det krävs lite träning och jag behöver öva varje dag. Just den här veckan har jag lyckats ganska bra. Andetagen känns lugna och hjärtat känns harmoniskt. Önskar dig en trevlig helg. Om du inte vet vad du ska hitta på, tänk så här: vad skulle katten göra?

När du inte når mig på mobilen.

Jag gillar digitala kanaler. Tycker det är spännande med sociala medier. Jag gillar att läsa sådant andra publicerar, jag gillar att jag kan publicera själv utan filter (och med, så klart). Jag gillar att titta på andras bilder. Jag gillar att visa mina bilder. Jag tycker om att klicka och dela. Jag är en rätt digital, social person helt enkelt. Men ibland slår det över.

Vissa dagar blir jag störd av att det trillar in snaps. Jag blir irriterad över notifikationen att någon retweetat mig. Jag blir stressad och till och med arg över att vänner och bekanta skickar meddelanden med frågor de uppenbarligen vill att jag ska svara på. För att inte tala om mail. HÅLL KÄFT, vill jag typ skrika. Och då fattar man ju att det inte riktigt står rätt till.

Man kan väl säga att jag inte har världens bästa track record av att hantera stress och för mycket press. Livet ute i köttvärlden i kombination med min egen hjärnas hetsiga aktivitet är påfrestande nog ibland. Att då den digitala världen också pockar på gör att jag exploderar. Kan alla bara sluta höra av sig!? Borde jag lägga ner?

Det kanske man kan tycka, men som med allt annat tycker jag att lagom är bäst. När jag inte vill se era snaps, läsa era tweets, svara på era mail – ja, då gör jag inte det.

Ibland slår jag på mute och låtsas inte höra. Det betyder inte att jag inte gillar er, eller att jag inte gillar det digitala. Det betyder bara att jag lärt mig att inte låta stress ta över mitt liv. Och vill du absolut nå mig just precis då kan du säkert hitta mig på gymmet.