Två stick och tusen tankar senare.

Kala väggar, vita rockar, oro i luften och en alldeles särskild ångest som lägger sig över hela rummet. Ni vet vad jag pratar om – Vårdcentralen. Jag är ingen stammis på detta obehagliga ställe. Dit går jag inte om jag inte måste. Dit går jag bara när det verkligen krisar. Typ när jag efter en vecka själv försökt behandla mina svinkoppor som spritt sig över hela vänstra ansikthalvan, och jag fått feber och svindel. Då, då går jag möjligen dit. Det var 2008, eller kanske 2009.

Och så var jag där för tre veckor sedan. Det var katastrofalt. Jag tappade all värdighet och grät från att jag klev in till att jag klev ut. Gick hem och nästan hulkade. Skamsen och trött. Kommer inte ihåg om det regnade, men det kändes som en typisk regndag.

I dag var jag där igen. Som vanligt med klumpen i magen, men inte lika gråtig. Jag gick inte hem och hulkade. Det får väl kanske ses som något slags framsteg. Promenerade suckande hem, med två stick i armen, tusen tankar i huvudet.

"Biomedicinsk analytiker" stod det på namnbrickan på kvinnan som stack mig. Två gånger. Det var en mindre gång än vad hon pratade med mig. "Du kan sitta där", "Oj, den åkte ut, får sticka igen" och "Det var det", var de tre fraser hon bjöd på. Jag vet inte varför jag tackade när jag gick, antar att det hör till pliktkänslan.

Jag tror inte det är något fel i mitt blod. Jag är inte sjuk i kroppen. Har alltid varit en frisk person. Jag behöver nog bara ett plåster i pannan, för att skingra tankarna. Kanske också ett över bröstet, för att lösa upp den tunga plattan.

Vårdcentralen. Hmm. Ja, jag gick i alla fall inte därifrån hulkande. I dag dalade stora snöflingor. Mjukt. Lite som mitt hjärta blivit, mjuknat. Det blir kanske bättre med små steg. Det är så man får tänka.

#skrivterapi

Vissa dagar är skrivandet det enda som bringar ordning i kaoset. I kombination med yogaliknande träning tror jag att det kan vara ett vinnande koncept för att hitta lite balans i den svajande tillvaron jag försatt mig i för tillfället. Eller – skrivande har oavsett tillstånd alltid varit en del av min vardag. På olika sätt och olika mycket.

Jag tänker mycket. Det gör kanske alla. Jag vet inte – men jag tänker i alla fall mycket. Däremot säger jag inte särskilt mycket av vad jag tänker på. Det blir lätt så när man bor själv. Vem ska man säga något till när man är ensam? Tänket hopar sig lätt och då måste det skrivas ner.

Olika tankar behöver olika skrivande behöver olika format behöver olika hjälpmedel.

Min MacBook Pro – när det är många tankar som snabbt behöver få forsa ut. Jag öppnar Word, ställer in skrivläge och låter det rasa. I går kom nästan 4 000 ord av bara farten. Jag läser dem väldigt sällan när jag skrivit dem. Jag vill inte alltid veta.

Cowbird – när tankarna är på engelska och inte går att översätta. Ja, det händer ibland. Tydligen pratar jag i sömnen på engelska, det sa pappa efter att ha övernattat här några nätter. Att skriva på engelska är ibland mer förlösande än att skriva på svenska.

Twitter – när nonsens i kort format bara behöver få släppas fritt. Jag twittrar, jag kvittrar. Inget mer med det. Det är bara ord som vill flyga. @malinbergstroem

Fågelboken från Norrland – bara för känslor, vilka känslor som helst, och ny för i år. Tankar om nuet och allt som snurrar. Det som ingen får veta, men som jag själv en dag kanske ändå måste läsa och läsa upp för att gå vidare.

Den gröna, "My Big Book of Brilliance" – där det bara får stå positiva ord och pepp. På riktigt. Jag har inte skrivit en enda dålig tanke där. Bara sådant jag drömmer om, ser fram emot, sådant som kan hjälpa mig på vägen. Planer och genidrag.

Boken med olika resmål – ja, den är full av det ena och det andra. Träningsplaneringar för kidsen, ledarutbildning, blogguppslag, jobbtankar, reseskildringar. Lite ditt och datt från flera år tillbaka.

Lilla rosa – en bok för träningstankar. Mest som en påminnelse om att jag faktiskt aldrig är mer än ett träningspass ifrån ett, om inte alla gånger bra, så i alla fall lite bättre humör.

Och så skriver jag ibland anteckningar i min telefon, på lösa pappersblad, på post-its eller vad som finns nära till hands. Ja just det, den här bloggen också. Som till en början skulle försöka hållas inom vissa ramar, men sedan bara ballade ur och blev ännu ett skrivarforum för allt tänk. Sånt som jag tänker att någon, någonstans, kanske, möjligen, eventuellt får ut något av att läsa.

Jag vet inte, men jag får i alla fall ut det jag tänker på.

En stund av lättnad. Namaste.

Avenyn bjuder på uppförsbacke. Hela vägen från Kungsportsplatsen till Götaplatsen. Och så fortsätter det hela vägen hem. Det är aldrig särskilt festligt. Ibland svär jag för mig själv. Eller högt. I dag när jag cyklade hem – något senare än vad jag egentligen skulle – kände jag dock en bra känsla. Konstigt nog, i just det läget.

Det var många, många dagar sedan jag kände lättnad. Men i dag var det som om ångesten flög bort för en stund. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det på grund av den gulliga hunden mina kära kolleger placerat på mitt skrivbord. Kanske var det för att snöflingor dalade lite vackert. Kanske var det för att jag hade ett yogapassa inplanerat.

Jag analyserade inte vidare. Det är en typisk sådan aktivitet som gör mig trött. Jag försökte greppa tag i känslan i stället. Cyklade hem. Försökte behålla lugnet. Göra en sak i taget och låta varje del ta sin tid. Efter matlagning, tvättid och en stunds vila gick jag på det inplanerade yogapasset. Jag blev glad över att min kropp var starkare än vad jag hade räknat med.

Men vid avslappningen blev det kortslutning i hjärnan och jag hade väldigt svårt att stänga av. Stress, press, prestationsångest och ensamhet. I stället för att koppla bort kopplade jag på garden och försökte boxa bort dåliga tankar.

Det var ändå en ganska bra dag i dag. Den insikten gör mig glad. Att just den känslan är mer av ett undantagstillstånd gör mig trött. Brottningsmatchen mellan tankar och känslor fortsätter. Men det är lite av en ljusglimt att veta att det ibland går att stänga av.

Namaste.

Kampen: Göteborg-Umeå

I dag fick jag sms från min mamma, som noterat i sin dagbok att det just i dag är precis fem år sedan jag flyttade till Göteborg. Drygt fem och ett halvt år sedan jag lämnade Umeå, alltså. Tiden går fort när man har roligt.

Jag har haft väldigt mycket roligt här. Men också ganska mycket tråkigt, när jag tänker efter. Obotlig hjärtesorg, hemlängtan, bortlängtan, förvirran, tillfällig arbetslöshet och så hela den här känslan just nu, vad nu det är.

Ibland undrar jag om det är dags att dra. Bara lämna blåsten och livsfaran med att cykla i spårvagnstrafik. Kanske flytta hem igen. Bli en del av den kulturstad som växt fram i Umeå och vara säker på åtminstone några centimeter snö per år (det töar en del även där).

Det finns viss kamp mellan Göteborg och Umeå i mitt hjärta. Men hur mycket jag än drömmer om lugnet i Norrland just nu, känns det ändå inte som rätt läge. Jag är inte redo att lämna min borg jag byggt upp, nytapetserat sovrum och allt. Jag vill hänga mer på Röda Sten. Jag kan inte tänka mig att lämna Lindåshallen. Jag vill strosa på Frölunda Torg. Jag vill dricka kaffe i Haga. Jag vill vara här.

Det är som en riktigt redig vän, den här staden. Vi har inte alltid kommit så bra överens, Göteborg och jag. Men det finns ändå någon trygghet som gör att jag stannar. Vem vet om det blir fem år till. Men å andra sidan, vet någon något alls om vad som kommer vara om fem år? Nej, men det dröjer nog innan jag packar flyttlådorna.

Kommer man ihåg det man glömt?

En sak som skrämmer mig lite extra just nu är hur glömsk jag känner mig. Det är liksom ingen ordning på något. Väldigt ovant beteende. Mitt kontrollbehov går bananas på kuppen och fattar ingenting. Släckte jag alla ljus som jag hade tänt? Ställde jag in mjölken? Visst är gasen avstängd? Har jag ens använt spisen? Vart är jag egentligen på väg nu här på vägen?

I julas glömde jag bort koden till mitt bankkort. Det har fortfarande inte trillat ner någon pollett. Jag spärrade kortet och fick beställa ett nytt. "Vill du ha samma kod som tidigare?" undrade kvinnan i kundservice. Nej. Den nya koden jag nu fått repeterar jag för mig själv flera gånger under dagen, även när jag inte ska använda kortet.

Det jag undrar är, om sådant jag glömmer någonsin kommer att komma tillbaka. Låsta eller icke låsta dörrar, brinnande eller utblåsta ljus är väl inget som behöver läggas på minnet i långa loppet. Just nu gör det mest att jag kryddar tillvaron med extremt mycket oro över saker jag eventuellt, kanske, möjligen har glömt – helt enkelt för att jag inte riktigt vet – och får dubbelkolla det mesta jag gör eller inte gör. Men hur är det med annat? Glömmer jag just nu en massa annat viktigt?

Säger folk viktiga saker till mig som de räknar med att jag ska komma ihåg? Berättar mina vänner sådant som de vill att jag ska veta mer än bara i stunden? Jag blir osäker, eftersom jag glömmer så mycket. Förlåt om jag är disträ och verkar obrydd. Det är inte med flit.

Dålig på att vara dålig, redig som jag ska vara.

I torsdags cyklade jag hem från jobbet när jag normalt sett skulle ha gått på lunch. I fredags var jag inte där alls. Och i morgon ska jag inte heller gå dit. För att det är bestämt så. För att jag just nu inte kan sätta ihop ett plus ett. För att inte tala om två plus två. När det kommer till tre plus tre är det så mycket så jag bara måste blunda. Det känns så sjukt dåligt.

Och jag är dålig på att vara dålig.

Jag har en teori om livet att en redig kvinna klarar sig själv. Det kan låta något osympatiskt, men jag har länge och i många sammanhang också delat upp människor i två ganska tydliga kategorier: de som bryter ihop och de som biter ihop. De svaga och de starka. I min redighet och duktighet har jag alltid sett att jag tillhört kategori två. Men nu kan jag inte ens gå till mitt jobb som vanligt. Det är ungefär så oredigt det kan bli.

Jag har flytit över till den svaga sidan och hur mycket jag än biter så håller jag inte ihop. Jag brottas med mig själv konstant och svänger mellan tanken på att bara fortsätta bita och köra på och insikten att jag inte kan göra det längre. Aldrig i mitt liv har jag pratat så mycket om hur jag mår och med utvalda i min närhet också börjat vara riktigt, riktigt ärlig. Jag känner mig tjatig som redogör känslor, men får mothugg när jag säger "äh, det ordnar sig".

Mitt i oredan är jag tacksam för det mothugget. Det blir på något sätt verklighetskollen och bollplanket som bekräftar att det inte är normalt beteende att hålla på som jag gör. Dessutom ger det mig en och annan insikt. Kanske är det så att en redig kvinna ser till att erkänna när hon är svag, och kanske är just det egentligen det riktigt starka hon kan göra när allting brakar ihop.

Så har mitt 2015 börjat. Ett riktigt bottennapp. Men något i mig vill ändå tro att det då bara kan bli bättre. På något sätt. Med någons hjälp. När redigheten lyssnat på det rationella och lagt stoltheten åt sidan. Det som måste göras och det som måste göras nu. För vad det hela går ut på och handlar om just nu är att jag vill kunna cykla fram och tillbaka till jobbet precis som vanligt. Med samma bestämdhet som normalt sett brukar vara jag.

Från hall till hall. Och i hallen mår jag bra.

Jag har alltid haft en hall att fly till. Så länge jag kan minnas (för hur mycket minns man egentligen från tiden innan fyra år?) har mitt happy place och mitt andra hem varit diverse mer och ibland mindre sunkiga gymnastikhallar.

Låt mig bara nämna några. I Centralskolans gympahall fanns grå mattor som luktade grevéost. Det var häftigt när flipperdynan kom och absolut ett nödvändigt komplement till den jättekonstigt kvadratiska tjockmattan som var mossgrön och stenhård.

I Hörnefors gympahall var det alltid problem med mögel och i omklädningsrummen luktade det spya. Ja, detta var rätt tidigt 90-tal. På senare år byggde de om hallen och fick ett airtrack och då blev det roligare att åka dit och samträna. Bräntis och Östra var ungefär samma skrot och korn. Skolhallar med dålig luft.

När vi behövde grop fick vi åka till Sundsvall och Birstahov. Där var det iskallt på nätterna och det var en fröjd när man uppgraderade till tränare och fick sova i våningssängarna uppe på loftet. Vi lekte gladiatorerna i den långa gropen ovanför barren och ringarna, snurrade dubblar ner från långsidan och körde salto från hästen på kortsidan.

Och så hade vi vår hemmaplan. Vår Storsjöhall. Då med parkettgolv som efter en något misslyckad lackering hade sprickor där man rev upp tårna när man sprang till trampetten, på den tiden utan anloppsmatta. Min älskade Storsjöhall. Jag fick en universalnyckel av Tompa som tog mig in i alla förråd och jag hade stenkoll på exakt hur man skulle pussla för att få plats med alla redskap.

Jag minns hur vi gick där i hallen och önskade att den skulle vara vår egen. Att vi skulle slippa sitta på möten med Coasters och innebandyn och kämpa för att få behålla de bästa tiderna. Att vi skulle kunna bo där med vår lilla gympafamilj. Mysa omkring i tjocksockar och känna gemenskap.

Såg tog livet mig bort från Storsjöhallen, hit till västkusten, och efter ett tag här insåg jag att jag behövde en hall. Men för att kunna få det, först och främst en förening. I dag är jag så himla glad att jag valde den förening jag valde. Och att det blev just så var mycket för att föreningen faktiskt skulle få en egen hall.

Min hall, där min förening verkar och bor, är mitt happy place och mitt andra hem. Där går jag och myser i tjocksockar, planerar, tränar, passar, skrattar, njuter och har styrelsemöten. Innanför de väggarna kan inga andra tankar pocka på. Där är det bara fokus på det roliga. Där känner jag inget gråt i halsen. De enda tårar som vill rinna är de av glädje, när gymnasterna gör framsteg och vi har roligt tillsammans. Ja du, i Lindåshallen mår jag bra.

Tolv avsnitt Sune, några skivor julskinka och en och annan insikt.

Sedan starten har jag varit frälst i julen. Inte så mycket det kristna budskapet, med handen på hjärtat, men allt runt omkring. Tomtarna, luciakronan, adventsljusstaken, lussebullarna och den totala toleransen för julmust 24/7. Och glittret, och ljuslyktorna, och skyltfönsterdekorationerna och allt annat. Precis typ allt. Kanske framför allt påminnelsen om vänskap och gemenskap.

Mitt barndomshem är min borg och min familj är min armé. När julen kommer vet vi att vi alla samlas igen och livet blir bra, oavsett hur det varit fram till julhelgen. Ungefär så funkar det. I alla fall för stunden.

Föga förvånande för någon som ens varit i min närhet de senaste månaderna kan jag meddela att detta inte direkt varit mitt livs höst. I alla fall inte om man ska ranka på den positiva skalan. Men även om jag av oförklarlig anledning nästan jämt går med gråten i halsen, har december varit en räddning.

Det doftar hyacint och nejlika i mitt hem. Jag äter lussebullar till frukost (och lunch, och middag). Jag försöker värma mitt kyliga jag med glögg. Och jag kan bjuda in vänner till sådant man kan kalla julmys.

I kväll drog vi av 12 avsnitt Sune. Åt några skivor julskinka. Pratade om livet, hur det kan vara och hur det kan bli. Och jag kände faktiskt en strimma av hopp. Med en sista kopp glögg och några extra skumtomtar suger jag åt mig energin som jag är så tacksam över att mina vänner försöker pumpa in i mig. Jag vet inte ens om de gör det med flit, men de gör det, och det ger mig lycka. Det reder kanske inte ut ett tungt hjärta på lång sikt, men det värmer ett fruset hjärta och är en underbar insikt.

Jul, jul, strålande... ghostbusters?

Min syster och jag är inte särskilt lika till utseendet, men folk som träffar oss brukar säga att vi har samma positiva energi. Vi pratar i mun på varandra, fyller i varandras meningar och kan ibland till och med börja spontansjunga i exakt samma tonart. Vi sägs ha samma telefonröst, ett trick vi ofta drar till både bröder och föräldrar, som blir galna när de inte fattar vem de pratar med.

Hon är något av en superwoman, denna systra mi. Själv går jag just nu omkring lite som ett vrak och försöker leta rätt på ut och in. Hon är småbarnsförälder med morgonpigga barn och på veckoslutet öser hon loss på Valands Festvåning och tar toner många bara drömmer om.

I kväll besökte jag hennes jobb och blev som vanligt mallig och stolt över min helt sjukt duktiga syrra. Fan vad bra hon är. Och i den där personen såg jag något som brukar vara jag. Den där positiva energin som är det som vi brukar ha lika.

För en stund kändes det som att jag blev mig själv lite grann. Med självförtroende, ja-tänk och lite allmänt finskt sisu.

Julshowen bjöd på Thriller, Poison och Ghostbusters. Jag tar med mig känslan av att jag tror att det finns hopp att kunna jaga bort alla mina spöken. Jag är ju egentligen lite mer som hon, min älskade energiska syster, än som den jag är just nu.

Varför gråter kroppen?

Det går inte alltid att vara hemlig med humöret. Jag brukar försöka, för att inte besvära andra, men just nu bryr jag mig faktiskt rätt lite om alla andra. Både mamma och pappa har sagt åt mig att jag måste bli snäll mot mig själv. Jag lägger mitt fokus på det.

Och det går inte att vara hemlig med humöret när man nästan hela tiden har gråt i halsen, som ibland är så nära att svämma över, så man nästan får bita sig i läppen. Och jag undrar, varför gråter kroppen? Varför ballar hjärtat ur? Varför kopplar hjärnan bort logik? Jag gråter lätt åt en sorglig film. Men till vissa gråtreaktioner ställer jag mig ytterst frågande.

Ologisk gråtreaktion 1 i dag: kollega tipsade om en bok han tyckte jag skulle läsa. Jag läste på baksidan och blev så träffad och rörd. Så jag bet mig i läppen.

Ologisk gråtreaktion 2 i dag: kollega berättade om meditationsstund han varit på. Jag tänkte in mig själv i en sådan situation. Och jag fick bita mig i läppen.

Som en gråtkompensation händer det att jag lätt blir arg. Jag vill liksom inte erkänna nederlaget att jag inte kan kontrollera mina känslor. Typiskt ologiskt det med. Argreaktionen fick jag av att läsa en text som var så dåligt skriven att jag undrade hur man ens kan få ett jobb när man uppenbarligen har så lågt IQ (fast vid mer logiskt tänkande på saken förstod jag ju att det var en extremt konstig reaktion och att hen inte är dum i huvudet bara på grund av två särskrivningar).

Ibland gör kroppen bara som den vill. Kanske för att den kan. Kanske för att man själv tappat kontrollen.

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

En text om dagen är bra för magen. Ett äpple? Nej, jag är ganska säker på att det är text. Jag snubblade över en artikel i The Atlantic för någon dag sedan, som hävdade att skrivande är helande. Jag är beredd att hålla med.

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

Jag har läst andra texter som säger att datorskärmar är typiskt dåliga att titta på just innan läggdags. Det ljusa sken som kommer ska vara störande för sömnen. Jag hittar ingen sömn just nu ändå, och tar hellre det för en skrivstund som är bra för magen. Eller kanske i synnerhet hjärtat.

I virrvarr i livet behöver man ljus i mörkret. December hjälper till bra med helt befogade lampor och levande ljus i varje vrå. Det är precis sånt här man menar att man ska skriva ner. Tankar och känslor. Det sägs få en att må bättre.

Min hjärna kan vara tom (eller är den kanske för full?), men ett ord eller två finns alltid nära till hands. För att bilda en fras med ett annat. Och ett till. Och några fler. Och så blev det meningar och en hel text. Det tar inte bort magontet för evigt. Men lite för stunden. Och det är ljusglimtar man får hålla fast vid.

Familjeboken.

För några veckor sedan läste jag en krönika där skribenten beskrev den vemodiga känslan av att se sina barn växa upp och flyga ur boet. Tankarna knöts ihop med slutsatsen att han och mamman till hans barn bara är ett kort kapitel i barnens liv. Det läget får man bara acceptera. För så är livets gång.

Jag kunde känna hans klump i halsen. Tror till och med att jag fällde några tårar. Inte för att jag själv har barn som jag fasar en gång ska lämna mig, utan för att jag tänkte på mina egna föräldrar. De är med i så mycket mer än bara ett kapitel i min bok.

Ja, visst, jag kan själv. Jag vill ofta bevisa att jag kan själv. Redan som fyraåring sa jag åt dem att stänga dörren och låta mig sova ifred. När jag flyttade hemifrån som 19-åring ville jag visa att jag var mogen och kunde klara mig på egen hand. Paphos, Umeå, Nice, Göteborg, Washington DC – jag kan bo var som helst. På egen hand. Men ändå, de har varit med i varje kapitel även om miljön varit olika.

Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem med. Det finns inga två personer i världen som är fyllda med mer kärlek. Till varandra. Till fyra barn. Till tre svärbarn (kan man säga så?). Till sju barnbarn. Och när jag ser mina älskade syskonbarn är jag ganska säker på att detsamma gäller för dem. Med så fina föräldrar de har kommer de vilja ha med dem blad, efter blad, efter blad.

I min historia är föräldrarna inte bara ett kort kapitel i barnens liv. De är den röda tråden som går genom hela boken.

Den nödvändiga energikicken.

Ibland blir man trött, så är det. För det mesta har jag ett stort gäng reserver jag kan slå på när det blir så. Jag kan klara mig med lite mindre sömn. Jag hinner mycket på lite tid. Jag blir i sådana lägen ofta mer produktiv än i vanligt läge och fixar allt. Bara så där, utan att blinka.

Just nu har jag inga reserver. När jag försöker trycka ner gasen lite till tar det bara stopp. Det finns inget där. Inget att ta av. Allt är redan påslaget och det räcker inte till. Men, det finns faktiskt små stationer längs vägen som ger mig lite kraft att orka med. Små energikickar som blir helt nödvändiga.

I lördags ringde klockan 05:25, men det var ändå lättare att kliva upp än någon annan dag denna veckan. Det var gymnastiktävling hela förmiddagen och för varje minut i hallen fylldes jag på med energi. Mina tjejer har aldrig förr varit så fokuserade och kört så fint. När jag körde hem efter lunch var jag både stolt och glad.

Den känslan höll i sig hela dagen. Kanske inte till något reservlager, men i alla fall lagom för att känna glädje och lugn för en stund. Det var så skönt. Jag är så tacksam att jag har den där källan där jag bara fylls på med energi. Den kicken är absolut nödvändig.

När känslorna ligger utanpå.

Det mesta av livet sitter i huvudet. Man kan intala sig mycket. Man kan säga åt sig själv hur man ska tänka, vad man ska känna, hur man bör agera och vad man ska säga. Man skapar sin egen tillvaro med den inställning man väljer. Men mitt i karusellen kan man komma på sig själv med att ljuga. Att trycka undan all sanning så till den milda grad att det man intalar sig själv faktiskt stjälper mer än hjälper.

Och när man inser det, då kan man inte längre vara annat än ärlig. Det är då känslorna lägger sig utanpå. Det är då man börjar darra på rösten. Det är då man lyssnar på sin mamma och inte bara viftar bort och nonchalant rycker på axlarna i ett vanligt jag-klarar-mig-mönster. Det är då man erkänner att man hittat på. Det är då man fattar att bita ihop inte funkar ett helt liv.

Det är då man greppar varför hjärtat ibland slår utanpå. Det är då man anar varför nacken värker mer för varje dag. Det är då man måste börja intala sig själv att det man intalat sig är en lögn.

I det läget är få saker viktigare än någon som hjälper lite på traven. Typ en mamma som hör av sig varje dag. Typ en vän som ställer en mot väggen. I all röra som mitt huvud skapat just nu, blir jag rörd över så mycket fint som finns i mitt liv. Jag ser så mycket kärlek. Allt jag känner ligger utanpå kroppen. Nu måste jag bara låta det hitta in till mig själv.

Jag ber om ursäkt å hennes vägnar.

När man byter stad, byter jobb, skaffar en ny hobby eller på annat sätt börjar beblandas med nya människor har man alltid en chans att lite grann välja ett nytt jag. Vissa drag hänger så klart med i ens personlighet, de flesta skulle jag väl säga, men små detaljer kan skilja.

Jag har alltid varit en person med långt hår. När jag flyttade till Göteborg hade jag nyligen klippt någon slags halvpage och färgat håret mörkbrunt. Folk i min närhet tyckte det var ovant när det började växa ut och blev ljusare. Normalläge för mig. Inte för att mitt jag hänger på håret. Men för att ge ett väldigt bildligt exempel.

Nu är håret långt igen. Men andra saker är inte som de brukar. Och vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på. Om du lär känna den där tjejen med långt lite mellanbrunt hår just nu skulle jag vilja be om ursäkt å hennes vägnar. Jag är ledsen för att hon glömmer bort allt hon lovat dig, för att hon har svårt att passa tider, för att hon inte orkar driva något framåt och för att hon i allmänhet mest låter som en klagovisa.

Jag känner henne inte så väl, men jag har ju förstått att jag lever med henne. Hon är ganska ocharmig. Än så länge har jag inte lyckats knäcka vad som skulle få henne att bara dra. Jag jobbar på det. Kanske återkommer i frågan. Kanske hänger det på håret. Kanske blir man spexigare i mörkbrun halvpage. Äh, jag vet inte om jag känner tjejen på bilden heller.

Så är väl livet ibland.