Dokumenterat bra peppmetod.

Känslan tidigare under dagen var kanske inte den bästa. Men som jag sa vet jag i alla fall några saker jag kan göra för att vända den rätt. I 99 fall av 100 är ett träningspass lösningen som får kroppen i harmoni. "Du är aldrig mer än ett träningspass ifrån ett bättre humör", har jag skrivit på förstasidan i den lilla skrivbok där alla mina träningstankar får plats. Så rätt jag kan ha.

Jag försöker hålla träningen som ett rum utan prestation. Av många olika anledningar, men mest för att bara låta det vara en plats där jag kan bryta dåliga mönster. Jag låter det styras av lust, som min terapeut skulle ha sagt, och sa många gånger. Med det inte sagt att jag aldrig någonsin tävlar mot mig själv, eller mot alla andra i en sal.

När jag är på ett pass Tabata (intervallträning) och instruktören inför rond 8 av 8 säger att det är tävling, ja, då kan jag inte annat än att gå all in. Som av en händelse var det precis det som hände i kväll. Och jag hoppade fram som en apa för brinnande livet och, helt ärligt, det var ingen annan som hade en susning.

Kanske var det inte någon annan som gick in så mycket för att tävla som jag, vad vet jag, men det viktiga är ju att jag vann. Inte bara att jag hann flest gånger fram och tillbaka i salen, utan att jag vann över mitt eget humör. Man ska återgå till de dokumenterat bra peppmetoderna när man behöver dem som mest.

Nu kan jag sova gott.

Den kritiska kritan.

När man upplever något som vänder livet upp-och-ner tror jag att det är lätt att fortsätta se tiden som ett före och ett efter "det-där-som-hände-eller-var". Lite så har i alla fall jag målat in mig själv. Jag var en typ av person som orkade x antal saker. Sedan blev x antal saker till x antal saker för mycket och det brakade samman. Nu, efteråt, orkar jag inte i närheten lika mycket som innan. Jag har blivit ett före och ett efter. Något som känns så otroligt orättvist.

En del av mig vill bli gamla jag. En annan del förstår att det vore dumt, eftersom den personen bevisligen inte egentligen hade koll på läget. En del av mig kommer alltid att vara gamla jag och en annan del av mig försöker efter bästa förmåga hitta en balanserad variant av den personen. Vi är alltså många som jobbar ihop på mitt hjärnkontor, kan man säga.

Konflikter kring prestation, pliktkänsla och passion har ältats upp och ner och in och ut. Jag har pratat om det. Jag har skrivit ner det. Jag har sprungit bort det. Jag har gråtit ut det. Efter månader av ihärdigt jobb hamnade jag till slut i en slags peak. I ett läge där allt bara kändes bra. Men nu kommer den stora utmaningen.

Nu känns det som om det kommer till den där berömda kritan. Den där kritiska kritan. Den där punkten när jag ska agera på vad jag har lärt mig. När jag ska bevisa för mig själv att jag har gått framåt. Jag är inte ett före och ett efter, jag är bara en förändrad version, kanske till och med en förfinad version.

Det kan tyckas lätt att bara dra en sammanfattning av alla lektioner och sedan ånga på, men det funkar inte riktigt så. Jag behöver få tid på mig att fokusera blicken igen för att minnas det viktiga. Något jag börjar med är att backa till sådant som ger en bra känsla tillbaka. Senaste dagarna har det varit att 1: städa och rensa och 2: springa och svettas.

Ett steg i taget så ska det nog bli fint. Något som jag i alla fall minns är att inte vara så rädd för allt det fula, det fyller ju också en funktion i våra liv. På något kantigt vis.

Jag ska outa en sak.

TGIF. Skål! Eller?

Jag har i omgångar i mitt liv experimenterat med alkohol på olika sätt och vis. För många år sedan mest på det viset att jag, troligen väldigt omedvetet, försökte undersöka gränsen för hur mycket jag kunde dricka. Ganska mycket kunde det ändå vara i vissa perioder i livet. Nu på senare år har testerna mest varit de motsatta. Hur lite och hur sällan kan jag dricka alkohol?

För något år sedan bestämde jag mig för att inte dricka en droppe på en månad. Jag var inne i ett bra träningsflow och snubblade över någon artikel om hur dåligt minsta lilla alkoholintag påverkade kroppen. Värt att testa, tänkte jag.

En månad blev två blev tre blev nästan fyra tror jag. Jag vill inte minnas att jag blev någon superatlet på kuppen (jamen det förstår väl jag också, att det är andra saker som spelar roll för fysiken), men jag vill minnas att jag mådde väldigt bra psykiskt av att avstå.

Ibland behöver man hjälpa sig själv på traven på olika plan i livet. Göra mer av sådant som är bra, mindre av sådant som är dåligt. Jag har redan så många laster i livet. Jag dricker alldeles för mycket kaffe, varje dag och ofta. Jag sover för lite och jag älskar socker, vete, fett, mjölkprodukter. Allt sådant som folk dieatar omkring. Men jag vill inte det. Jag kan bara tänka mig att släppa på en sak.

Sagt och gjort, i går bestämde jag mig för att jag inte har lust att dricka någon alkohol fram till Göteborgsvarvet, när nu det är. Slutet på maj någon gång. Jag var till och med så formell så jag skakade hand på det. Och det kändes finfint.

Så. TGIF. Skål! I typ kaffe. Eller min nya favorit: råsaft.

Så är ju bästa fredagskänslan. Svettig efter träning. Tror jag just här hade boxats.

Så som man vaknar.

Häromdagen hade jag en sådan morgon då allt bara var exakt precis så jag alltid vill att en morgon ska vara. Det är inte klockan som väcker, utan kroppen. Det är rätt temperatur i rummet. Inte för kallt, men inte heller för varmt, så det är så där supermysigt att ligga under täcket. Och sinnesstämningen är bara allmänt fin. I dag var inte en sådan morgon.

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag försovit mig. Efter tio minuter var jag i alla fall ute genom dörren, pulsade genom den stora snödrivan och tog stora kliv fram till hållplatsen. Ca 2 min. Men perfekt. 

"Oj, vad mycket det har snöat nu alltså", hann jag tänka och sedan inse att de där cirka 2 minuterna gick ganska långsamt. Men så var det ju så klart inte, för de var inte 2, utan snarare 12. Och det kom ingen spårvagn. Vad göra? Ja, precis som de flesta andra var det bara att börja gå.

Sällan har så många göteborgare startat sin dag så hälsosamt som i dag, med en redig morgonpromenad i snömodd. Festligt. Med ett par rejäla skor och en mindre tung och oskön väska hade det faktiskt varit en ganska angenäm upplevelse. Jag hann tänka att jag borde promenera till jobbet oftare.

Resten av dagen förflöt dock med en lite kaosiga känsla, det var som om hela stans trafikkaos smittade av sig till min hjärna. Jag blev liksom inte bättre än lite försovd, lite snömoddig och lite out of order. Avrundade dagen med att skotta bort en stadig plogvall för att kunna parkera min bil. Sen blev det inte så mycket mer. Så blev den snöiga dagen. Typ så som jag vaknade.

Och nu tänker jag gå och lägga mig. För att förhoppningsvis vakna upp med den där mer harmoniska känslan i morgon. Ett som är säkert är i alla fall att snön gör mig djupt lycklig i själen, så den får gärna ligga kvar. 

Energipåfyllning, tack.

Jag vill så gärna träna. Jag behöver det för att väcka min hjärna. Jag behöver få svettas ut all mosighet och vässa muskler och tankar. Men det gör jag inte.

Vad jag gör? Hostar och pendlar mellan lite ont i halsen och sjukt mycket ont i halsen. Det är inga svettiga feberattacker, men sover gör jag inte ändå. 2016 har inte direkt börjat som hälsoåret, om man säger så.

I kväll drog vi igång gymnastikterminen för tjejerna. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska fortsätta träna själv, men efter en kväll i hallen lutar det åt ett ja. När man väl börjat att volta igen vill man gärna fortsätta göra det. Det är lite som en drog. Som träning är i största allmänhet för mig. Att pumpa ur kroppen för allt vad den orkar är precis det som gör att den orkar.

Energipåfyllning, tack. Jag yogar lite försiktigt och försöker skicka fina tankar till min kropp så den ska förstå att den är välkommen att bli pigg. Det blir ju som en ond cirkel det där: sjuk, ingen träning, ingen energi, ingen ork, tränar ändå, mer sjuk, ingen energi, försöker träna lite till, blir less och sur.

Tips på dunderkur mottages tacksamt. Tills vidare fortsätter jag intala mig själv att i morgon är en bättre dag.

Bara lite tulpaner som saknas.

Enligt reglerna får man ju faktiskt vänta till tjugondag Knut innan julen bör städas ut, men jag har blivit som mamma. När alla lämnar föräldrahemmet för att återgå till vardagen vill hon ta ner de rutiga gardinerna och plocka bort pyntet från tallen, oftast en vecka innan Knut säger ut. På den tiden jag fortfarande bodde hemma förstod jag inte varför hon hade så bråttom, men nu verkar hennes resonemang helt rimligt.

När jag var liten ville jag suga på julkaramellen så länge jag bara kunde. Det vill jag förvisso även i dag, men vemodet tar över, när jag vet att allt det riktiga är över. Hur mysigt det än är med julstjärna och tomtar blir de bara en del av ett ältande när december slår över till januari och julledigt återgår till vardag.

Handlingskraft har inte direkt varit mitt signum senaste veckan, men i går tog jag den energi jag hade och städade bort allt julpynt. Gamla lampor på nya ställen, lyktor i andra kombinationer, favoritgardiner som flyttas runt bland fönster. Nu finns en ny känsla av mys här hemma. Det enda som saknas är en redig bukett tulpaner.

På sjukfronten annars intet nytt. Jag hade en ambition att gå till jobbet i morse, men när klockan ringde efter en natt där jag vaknat en gång i timmen på grund av hosta, sprängde huvudet och jag undrade om jag hade feber. En vilodag till då. Men nu har jag bestämt mig för att jag är frisk. Det är så mycket roligt i vardagen som väntar. Som att gå ut och köpa tulpaner, till exempel.

Frånvaro för att vara i nuet.

Under den härliga julhelgen passade jag på med det mindre härliga att bli sjuk. Jullovet innebär ofta en del horisontalläge i underställ och tjocksockar, men nu blev det liksom lite extra mycket. Och väldigt ofrivilligt. 

Sedan en vecka tillbaka har jag nu snorat och vänt ut-och-in på mina lungor genom oändliga hostattacker och det vill liksom aldrig ge med sig. Fast jag försöker faktiskt. Minus att jag åkte lite slalom mitt i kraxandet, men vinterluft kan ju också göra gott, tänker jag.

Det går ofta ganska långt innan jag sjukanmäler mig och ställer in, men de senaste dagarna har jag nu bara legat och bara varit. Otroligt stressande i själen. Jag har lite svårt att se hur det ska göra mig piggare, men det ska tydligen vara så.

Mina tankar flyger i väg till måsten och borden och jag får hög puls, trots soffläget. Jag fick en liten knäpp på näsan som påminde mig om att jag kanske behöver en kort stunds frånvaro för att samla mig till att kunna vara i nuet. Ja, kanske är det så. Det är så lätt att glömma.

Kanske kan det räknas som någon slags mindfullness, att ligga och stirra på sina tjocksockar och bara undra när hostan och ont i halsen ska försvinna. Det är väl okej på sitt sätt.

Bästa botemedlet just nu.

Jag blir alltid lite ledsen den här tiden på året. När julen är över och allt mys liksom försvinner. Jag ser mig omkring i lägenheten och tittar på allt julpynt som spred magi och förväntan när det kom upp och förgyllde decembermörkret. Den intensiva längtan som tar plats i kroppen inför att få resa hem och fira jul gör sig påmind och jag blir så vemodig när jag slås tillbaka till verkligheten att allt är förbi.

Decembermyset är myst. Norrlandsjulen är firad. Familjehänget är hängt. Och så har jag lämnat mitt hemma-hemma för mitt andra hem. Det är inte utan att jag känner mig lite modfälld. Men genom åren har jag lärt mig hur saknaden återigen byts ut mot förväntan och pepp.

Bästa botemedlet mot Post Ume Depression är att köpa en ny flygbiljett hem. Det gjorde jag precis. Tummen upp för Malmö Aviations direktflyg, snabbast och billigast, det var liksom ett klipp jag inte kunde motstå. Och nu kan jag börja räkna ner igen. Den känslan är långt mycket bättre än den som saknar ett besök som precis har varit.

Minus utmattande förkylning och råjobbig hosta fick jag nu en ganska fin känsla i kroppen. Jag är så evinnerligt glad att jag faktiskt har förstått att det inte är så långt hem ändå. Vi ses om några veckor.

Utvärderingen.

Runt jul och nyår är det så dags att reflektera kring året som gått. Alla gör det, för när det blir nytt år ska nya saker hända, så säger vi. Jag hänger väl bara med i strömmen antar jag, för jag funderar också, och ser tillbaka på allt som varit.

Just i år känns det som om det vore en examen, låt mig förklara varför.

Just i dag tänker jag på en dag som måste ha ägt rum för ganska precis ett år sedan. Jag minns inte exakt datum, men det var någon av årets allra första dagar och det var årets värsta dag. Dagen för återresa efter hemresa till jul. Jag avskyr den dagen. Och särskilt just då.

Det var egentligen inte 2015 som var det dåliga året, även om det innehållit många, långa, tunga timmar. Det var egentligen 2014 som var det dåliga året, då allt la sig på hög och till slut exploderade.

Just den där dagen, en av de första under 2015, kom all press och stress och ångest och oro upp och ut för första gången på allvar. Jag har aldrig gråtit så mycket, hysteriskt varvat med utmattat, under en och samma dag. Mellan snyft och snor förstod jag att det kanske inte stod rätt till.

Jag vankade av och an i mina föräldrars sovrum. Hade min äldsta bror i luren och hans vanligtvis ironiska ton var lagd åt sidan. Nu sa han åt mig på skarpen. Nu tyckte han det var dags att ta tag i problemet. Och jag minns vad han sa när jag försökte förklara allt jag behövde göra och allt jag måste prestera och prioritera.

”Okej, nu har du testat det. Nu testar du något annat i år. Kom hem oftare. Tänk på dig själv. Så utvärderar vi om ett år och ser hur det har varit.”

Jag har varit hemma och hälsat på mer än något annat år. Har slutat säga ja till allt. Har börjat tänka efter. Har släppt taget om oro, har släppt in människor nära. Har insett att gammal är väl kanske ändå äldst, för käre bror, när jag utvärderar 2015 blev det bättre än jag alls vågade tänka.

Det är en av årets första dagar. År 2016, vad det nu egentligen skulle spela för roll. Jag har packat min väska och i eftermiddag åker jag tillbaka efter en lång julledighet. Det känns i hjärtat, som alltid, men den här gången vet jag att det går över och jag vet att det blir bra.

Om jag ska utvärdera 2015 års taktik ger jag den två tummar upp och fortsatt förtroende. Gott nytt!

 

Decembers bästa dag är här.

Decembers bästa dag är här. Dagen jag längtar till från stunden första ljuset tänds och stjärnan hängs i fönstret. Dagen full av förväntan och längtan. Dagen för hemresa, mot julfirande i norr.

Nu åker jag hem. Nu, äntligen. Hem till huset. Hem till hyacintdoft. Till en tall, till rutiga köksgardiner, till alla de människor som är mer värda än guld. Hem till det som är vad allt verkligen handlar om.

Det är något med den här dagen, vilken dag den än infaller. Nästan bättre än själva julafton, för allt finns framför mig, allt är kvar att få uppleva. Alla kramar att se fram emot, alla tindrande ögon och glada barn. Visst mått av kaos. För visst måste det bli så när barnen snart övermannat oss vuxna i antal. Men visst är det också det som är så ljuvligt, så levande och livsviktigt.

Väskan är packad och jag är lyckligt långt in i själen, men i vanlig ordning tar även ett släng av vemod ett grep om hjärtat. Det påminner mig om att allt är så skört, det mesta är så kort – så njut. Släng bort all oro och ta vara på det som väntar. Alla väntar där hemma nu.

Och snart är jag också där. Decembers bästa dag är här.

Utan snö, men det går ändå.

Andra advent. Det är svårt att tro det ibland. Medan jag vissa stunder sköljs över av ett lyckorus av att det är jul i luften. Som i morse, när "Nu tändas tusen juleljus" med Helen Sjöholm strömmade ur högtalarna, när det doftade nytänt ljus och jag åt pannkakor pepprade med pepparkakskryddor. Det lockar fram minnesbilder av familj, hyacint och värme som bara finns på ett visst sätt, en viss tid på året. Fastän det är kallt.

Men nu är det inte ens kallt. Det är därför jag ibland har svårt att tro att det är andra advent. Jag ser inte tecknen ute. Kan det verkligen stämma?

Jag minns när jag var liten och det någon gång då och då kom en julkalender där det inte var snö i december. Jag kan inte minnas specifikt vilken jag tänker på, men det var ju så ibland att julen skildrades i en miljö där det var gröna gräsmattor och gråtunga moln. Eh, overkligt!

Långt fram i ganska vuxen ålder har det inte varit december för mig om det inte varit snö. När jag var 19 var jag hela december på Cypern och jag lovade mig själv att så kunde det inte fortsätta bli. Tomtar och ljumma vindar går inte riktigt ihop. Sedan flyttade jag ändå söderut, men inte lika långt. Det här är ändå hanterbart.

Jag får leva med det faktum att jag bosatt mig i en stad där december inte är lika med snö. Och vad göra? Det är bara att kompensera på annat sätt. Som att maxa med julpynt, låta jullistan på Spotify gå på repeat, koka kola tills sockret svämmar över och försöka hitta lugnet och bara njuta.

Snälla mörker, stör mig inte nu. Jag vill inte missa ännu en jul. Jag tänder mina ljus och gräver fram den stämning jag längtat efter sedan förra året. Det går ganska bra ändå. Trots regntunga skyar i stället för dalande flingor.

Det självklara skrivandet.

Hej min vän. Så tänker jag ofta när jag slår mig ner vid min Mac eller med penna och skrivbok. Att få skriva ner tankar som blir till ord i en text är som att anförtro sig åt en god vän. Jag är så glad att jag har den här vännen. Om jag förstått det rätt är det inte alla som har det.

Jag läste en artikel nyligen som beskrev det helande skrivandet. Allt som skribenten tog upp var sådana självklarheter för mig. Summan av artikeln var väl ungefär att skrivande är bra för själen på många sätt och vis. Amen. Man mår dåligt, man skriver av sig. Man tänker och grubblar, man skriver ur sig. Man har upplevt något roligt, man skriver ner det. Man = jag. Men jag tänker nog ofta att det är allmängiltigt och att alla gör så.

Även om artikeln inte kom med något nytt för mig, var det en bra påminnelse om vad jag borde prioritera. Det blev en kom-ihåg-lapp som singlade ner på mitt skrivbord.

Tidigare i veckan var jag med om två känslostormar, varav den ena fick mig ur balans och den andra var mer av en lättad suck. Som alla ni känslomänniskor vet kan det lätt bli stökigt när en sådan grej händer. Då tryckte mitt undermedvetna upp kom-ihåg-lappen i min panna och jag gjorde som den sa. Jag skrev.

Ibland är mobilen det enda verktyg jag har, och då får det funka. Jag ska säga dig att det funkar alldeles utmärkt. Efter 15 minuters knappande hade i alla fall hälften av alla känslor ramlat ner i ord och mitt känslorum kändes som storstädat. Det är bara en skrivprocess som kan göra sådan magi.

Testa, om du inte redan är en av oss, en av oss som skriver saker. Saker som kan vara vad som helst. Bara vi får skriva ner dem.

Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa?

Med detta blogginlägg tänkte jag fortsätta lite på temat "saker jag lärt mig av att krascha". När skrivlusten kommer som starkast till mig är det just precis när jag reflekterar över något jag tycker är viktigt, något jag ibland önskar att jag sett till att jag skulle ha förstått lite tidigare.

Den här insikten handlar om att be om hjälp, att fråga om råd och släppa lite på stoltheten.

Jag är lite av en obstinat kan-själv-person. Det är inget jag är superstolt över, för det ter sig ofta i att jag på ett rätt osympatiskt sätt avfärdar folk som försöker hjälpa mig. Och för min egen del är det en dödsfälla, då jag envisas med att göra saker jag egentligen inte kan. Som alla perfektionister vet är det ett h-vete att misslyckas – vilket man gör när man inte kan. Ni förstår den onda cirkeln.

Jag ska inte säga att jag har blivit någon expert på att fråga om hjälp, men jag har blivit väldigt mycket bättre. Det känns inte längre som ett totalt misslyckande att be om en extra hand för att lyfta ett tungt bord eller ringa pappa för att fråga om råd i kniviga situationer som jag inte kan reda ut på egen hand.

Det är en förvånansvärt fin känsla som infinner sig när jag inser att det finns så många som faktiskt vill hjälpa. Det gör mig lätt varm i kroppen att få en hjälpande hand, att få ett bra råd. Även om det sitter ganska långt inne är det befriande när jag vågar släppa ut det. Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa mig med en grej? Pjuh. Inte så himla farligt ändå.

Dagens tips är alltså att våga fråga. Du kanske redan har koll på det. Grattis. Själv är jag i övningsfasen.

Känn in ögonblicket.

Om det är något jag lärt mig efter min utdragna kraschperiod i livet så är det vikten av att ibland dra i nödbromsen.

Det kanske inte verkar så alla gånger. Jag hann bara gå upp till heltid en knapp månad innan jag utökade till 125 % med jobb och studier, plus alla timmar i och kring gymnastikhallen, men jag har faktiskt blivit bättre. Även om det på papper ser ut som om det inte går ihop (och det gör det inte heller alla gånger), har jag blivit väldigt mycket bättre på att balansera tillvaron.

Jag har lärt mig att säga stopp och begära omstart när det svämmar över. Den insikt jag bär med mig är att ingen annan vet något om tempot, därför måste jag ta ansvar över det själv.

Det är ingen som vet att min flextid slagit i taket för länge sedan. Ingen vet att jag snittar 5-6 timmar sömn per natt och inte äter min D-vitamin. Ingen har koll på min träningskalender och ser att det inte får plats med vilodagar. Ingen kan se eller ens föreställa sig min prestationsångest inför både jobb och skola.

Den enda som kan bromsa och sätta stopp är jag själv. Hela den här hösten har sprungit fram i ett rasande tempo och jag har älskat varje sekund. Men senaste veckorna har konstiga tecken dykt upp och då är det bara att säga ifrån.

Därför gör jag precis just nu bara det allra viktigaste. Jag ligger på min soffa och här tänker jag ligga en stund och bara starta om mig själv. Innan kvällen är slut ska jag göra lite gympafix. Kanske blir det allt. Får se om jag orkar träna. Får se om jag orkar plugga.

Jag tänker ligga här en stund och titta på denna bild som min storebror skickade till mig. "Tycker den är mycket du. Passar på att fånga ögonblicket på bild när ögonblicket finns där." Alla ögonblick är olika, men alla ögonblick är lika värda. Det gäller att känna in stunden och göra det som behövs. Ibland är det att ta en bild. Ibland är det att dra i nödbromsen.

It's not you, it's me – om avslut.

I tisdags hände det. Eller, egentligen bestämdes det tisdagen för två veckor sedan, men i tisdags verkligen hände det. Jag gjorde slut med min terapeut.

Jag satt där för två och en halv vecka sedan och i slutet av vårt samtal sa jag till henne att jag trodde att det var dags att gå vidare. Jag hade samlat mod till mig, det är lite läskigt att göra en sådan grej. Dels för att jag har svårt för avslut och avsked, dels för att jag omöjligt kan veta om jag är redo för det. Fast det där sista är faktiskt inte omöjligt. Jag vet att jag är redo för det. Att jag kunde samla modet var ju ett klart och tydligt bevis på det.

Hon verkade först lite förvånad, sedan ändå instämmande, men ville att vi skulle få ha ett riktigt avslut. Eftersom jag alltid varit på sidan av att vilja ha ett riktigt avslut kunde jag förstå henne. Så jag gick med på en avrundande samtalsgång, som alltså ägde rum i tisdags.

Efter mina 45 minuter i den lammullsbeklädda stolen lämnade jag byggnaden jag haft som en säker borg under ett tag nu med förvånansvärt lätta steg. Det var en konstig känsla som fyllde kroppen, som en tillbakablick över alla veckor som passerat. Och de känns som en hel livstid. Det är invecklat och komplext, jag vet inte hur jag skulle försöka förklara för dig, men det jag kan komma med som slutsats är att jag förstår att jag gick in i det där rummet som sjuk, men kom ut som frisk.

Precis så känner jag mig: frisk och välmående. Inte glad jämt, inte sorglös, inte problemfri, inte perfekt – och det är precis just det som gör att jag känner mig hel. Att jag känner de delarna också, låter dem ta plats och låter dem gå förbi.

Ett av våra sista samtalsämnen var kring mitt vemod och jag konstaterade att det alltid kommer vara en del av mig, men en del som jag accepterar, en del som kan ge något fint. Även om det var mitt beslut, och rätt beslut, att stänga den där dörren en sista gång (för nu i alla fall), kände jag så klart visst vemod. Skillnaden nu jämfört med då är bara att jag lät det komma och gå, jag lät det inte slå ner mig och ta över.

Det är inte du, det är jag. Så många gånger det säkert smärtat. Men den här gången var det ett tecken på framsteg. För nu, precis så här, precis i dag – det är det som är jag.

Från en av de där måndagarna i mars. Som ett annat liv.