Bästa påsken i milonminne.

En synnerligen glad påsk har det minsann varit. En sån där helg där tid och rum försvinner och dagarna bara flyter ihop som en enda lång dimma. En mysig dimma.

Jag inledde påskhelgen med ett race spänningshuvudvärk, ni vet sådan man ironiskt nog får när man slappnar av. Men efter en solig löprunda längs med vattnet, och lite gungande, cyklande, fikande och showande släppte de mesta bekymmer och skallen återgick till normalläge.

Familjen inledde en ny tradition i och med den otroligt spännande leken Påskboll. Domare R var hård men rättvis, och efter en riktig rysarfinal, blev det vår kära mamma/farmor/mormor som gick till historien som tidernas första vinnare av Påskbollen. Det blev 50 poäng rakt ner i hinken och hon själv tog det som ett tecken på att hon är odödlig. Vi kan inte annat än instämma.

Käre R, 9 år, är inte bara Påskbollsdomare och påhittig lekledare, utan även sjökapten, och det var han som körde ut några tappra och ivriga till paradisön, där det täljdes knivar och lyftes bryggor. Tillbaka på land blev det joggingtur och diverse cykelrace. Mer Sunday Funday kan det nog inte bli. Och mer kärlek kan man nog inte känna, än när man får samla alla sina 14 favoritpersoner under ett och samma tak och bara vara.

När den sötaste 2,5-åringen i världen kramade mig med hela sitt hjärta, hängde runt min hals och sa "heeejdååå Miiiilooon" med sin späda, lilla röst bröt jag ihop. Det gick inte att kontrollera de tårarna. Man vill liksom aldrig att en sån här helg ska ta slut. Det går inte att förstå hur man kan lägga så mycket tid på andra oviktiga saker. Man vill bara vara faster/moster på heltid.

Men vardag är vardag och behövs för att påskhelger ska kunna bli magiska. Och med lite trolleri ska jag nog klara mig tills nästa gång vi ses. Om inte annat, så kan jag leva länge på alla mysiga kramar, finurliga bus och hjärtliga skratt.

Milon i äggform, enligt Elvan och hans morsa.

Mamma, mamma, mamma!

Nu kan jag snart inte hålla fokus alls längre. Det har varit lite svajigt så där, men nu är jag på bristningsgränsen. Jag vill bara ha mina lediga dagar och komma hem. Hem till hemma-hemma. Hem till mamma. 

Åh, vad jag ska krama henne så mycket. Och förutom min fantastiska mamma, som är som den godaste superhjälten man kan tänka sig, väntar en hel hög kids och lite syskon och in-laws.

Snart är det påsklov. Även för den jobbande. Och tur är väl det, för nu börjar det bli jobbigt att hålla skärpan. Jag har nog aldrig längtat hem-hem så mycket som jag gör nu.

Snart ska vi äta påskgodis, mamma.

Här, på DC Metro, nyss fyllda 60. Det kan man inte tro.

Tacksam för ensamtid.

Jag skulle väl gissa att jag inte är den enda människan i världen som då och då funderar över vardagen och livet. Tänker på hur det är nu. Och hur det skulle kunna bli sen. Hur man kanske alltid tänkt och trott att det ska bli. Vad det nu betyder "att det ska bli", som om livet vore något som en vacker dag ska få en konstant form.

När jag var typ 12 tänkte jag nog att, när jag är typ 30 bor jag säkert ihop med någon. Eller har i alla fall någon som hälsar på mig ganska ofta. Så är det ju inte på långa vägar. Man kan fråga sig varför. Och svaret på denna fråga är nog kort och gott att typ 12-åriga jag inte hade en aning om vad typ 30-åriga jag (alltså, jag är inte 30 än!) skulle gilla och värdera i vardagen.

Jag läste nyss Paolo Coelhos Alkemisten, där en ung fåraherde uppmuntras följa sitt levnadsöde. Kanske har vi alla ett sådant, jag har inte riktigt listat ut mitt än. Tills vidare nöjer jag mig med att kunna sitta i min soffa en söndag, hinka presskaffe, plöja DN, scrolla genom Twitter, lyssna på P1 och knappra ner tankar på min MacBook.

Just nu är min tid mitt levnadsöde. Och kanske är det inte så mycket svårare än så. Min mamma brukar berätta för mig om hur jag alltid, redan som väldigt liten, bad henne och pappa gå ut ur rummet när jag skulle sova. Jag ville vara i fred helt enkelt. För mig själv. Tack för respekterad ensamtid. Jag är tacksam att jag har den.

Jag springer från ruta till ruta.

Ibland känns det som att jag bor i ett rutmönster. Jag har det jag gör och jag gör det jag har att göra. Mitt jobb är på inga sätt och vis slentrianmässigt eller inrutat. Tvärtom. Runt mitt skrivbord flyger det bollar till höger och vänster. Jag gillar det. Det är förvisso något av en utmaning för ett kontrollfreak som jag, att inte alltid ha full koll på nästa steg och vad som väntar runt nästa hörn, men det snabba tempot håller mig vaken. Ja, jag gillar det.

Men ändå känns det som om vardagen som helhet är inrutad och förbestämd. Det vaknas, det äts frukost (ofta ganska hastigt), det ilas i väg till jobbet, det jobbas, det ilas i väg till någon slags träning, det tränas, det åks buss, det lagas mat, det förbereds matlåda och kanske något slags mellanmål, det packas upp från dagen, det packas ner för morgondagen. Och så ångar det på. Jag springer från ruta till ruta, precis hela tiden.

Det är något märkligt över det där springandet, för på samma gång som jag kan bli så less på det, vill jag ändå inte byta bort det. Jag gillar att ha det jag gör och jag vill gärna göra det jag har att göra. Jag vill träna kidsen, jag vill mata in så många träningspass som möjligt på Fysiken, jag vill laga min egen middag och ta med matlåda till jobbet.

Kanske är det kontrollfreaket som myser lite över att ha koll på vilken ruta som kommer härnäst och gärna håller fast vid det. Kanske är det helt enkelt bara så min vardag ser ut. Kanske springer jag från ruta till ruta för att jag faktiskt tycker att det är skittråkigt att sitta i en och samma inhägnad hela tiden. Träningspassen går inte att kompromissa, då tappar jag glädjekällan. Och då, mina vänner, då lovar jag att jag tappar allt.

Men jag tror ändå, precis som med allt, att ett avbrott från det vanliga behövs då och då. Nästa vecka tar jag semester och åker hem. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Ibland behöver man bara en kaffepaus.

Till Följaren. En reflektion över skrivandets helande vara.

När man har en blogg med cirka 20 besökare per dag – en riktigt bra dag – får man inte särskilt mycket fan mail, beundrarpost på svenska. Så när man väl får det, tycker jag att man kan ta sig tid att svara. Jag fick ett mail, ett riktigt inknappat mail, från en följare som undrade när nästa inlägg skulle komma. Så, detta är till dig, Följaren, kanske den enda.

En liten reflektion kring bloggens födelse, syftet och kanske en och annan tankeutsvävning.

Jag kanske nämnt det tidigare, jag tror det, men jag hade en gång en annan blogg. Sen fick jag så fruktansvärt ont i hjärtat och kunde bara inte med att ens skriva om det. Så jag gjorde en omstart. Jag skapade ett hörn på The Internet där villkoret för att skriva var att bara skriva om sådant som gjorde mig glad. Jag gjorde puffutmaningar, skrev ihop reseminnen och bedrev egen minispråkforskning på min kammare. Det var tider det.

Och att skriva gjorde mig gladare. I bra kombination med mycket yoga, vill jag minnas.

Jag är ganska bra på det här med ord. Jag kan klä dem, ge dem attribut, klippa ihop fraser, trixa och vrida och vända. Jag har ganska många ord i min hjärna. I mina händer. I mitt hjärta. Jag är ganska dålig på att släppa ut dem genom munnen. De smyger sig ner till fingrarna. Du skulle bara veta hur många ord som kommit ut den vägen. Och på något sätt helat, bara genom att de fått bli ord i ett sammanhang.

När livet visar hur skört det är, får jag så där ont i hjärtat igen. På riktigt, riktigt. Jag ska inte göra någon omstart. Men kanske påminna mig själv om bloggens födelse, syfte och se till att sväva ut i tankar och ord lite oftare. Det gör mig faktiskt, om inte helt hundra glad, i alla fall lite lättare.

Ingen vit vinter. Men kanske en vit vår?

Om två månader och en dag är det dags igen. Tjugoen kilometer i min stad där jag bor. För andra gången i mitt liv ska jag springa en halvmara, och den här gången ska jag på riktigt försöka förbereda mig lite. På riktigt. Än så länge går det väl halvbra med själva löpningen, men jag vill tro att jag kompenserar lite med att ha ett bra träningsflow i övrigt, med både konditionspass och styrkepass. Och ingen alkohol.

Jag läste någonstans att om man tar ett glas eller två till AW:n på fredagen kan man lika gärna hoppa över träningen på söndagen, eftersom alkoholen förstör kroppen så pass mycket. Så otroligt onödigt då!

Om jag nu har lite svårt att komma igång med längre löpdistanser kan jag ju i alla fall hjälpa kroppen på traven och inte bryta ner den med sprit. Jag är ingen storsupare annars, men varför ens vara en småsupare om även det gör träningen ovärd? 28 februari bestämde jag att mars ska bli en helt alkoholfri månad. Bara på test, för att se. Kanske ska jag hålla det så ända till maj?

Jag, personligen, kommer nog inte att ha några större problem att låta bli att dricka en droppe alkohol i två månader och en dag till. Jag tror faktiskt att det är folk runt omkring som berörs mest. Det verkar som att det stör lite att man väljer bort vinet. Det verkar som att det gör gemene man lite obekväm. Och är inte det lite konstigt? Det ligger ingen värdering av andras vanor i vad jag väljer att göra. Jag gillar öl, jag gillar vin, jag gillar bittra drinkar. Jag tänker bara att jag ska testa om det spelar någon roll om jag avstår.

Jag kanske satsar på en helt vit vår. Ja, varför inte? Skål!

Öl finns ju faktiskt i alkoholfri variant. Det tackar vi för.

Gymnastikminnena alltså.

I dag har jag spenderat sju timmar i en gymnastikhall och lärt mig sådant jag redan lärt mig – för ganska precis 11 år sedan. Och ännu mer egentligen. Gymnastikförbundet är noga med att utbilda sina ledare och för att passa gymnaster på diverse redskap behöver man som tränare diverse licenser. Lägger man overallen på hyllan ett tag måste man bevisa att man inte tappat det totalt om man kliver in i hallen igen.

Den här trampettkursen jag gått i dag gick jag alltså för 11 år sedan. År 2003, på Östra, med Janne från UGF som instruktör. Henke blev tillsagd, utan min och Linnéas vetskap, att göra ett katastrofhopp för att vi skulle få testa hur det kändes. Gruppen som tittade på visste inte heller något, men vi lyckades plocka ner honom tryggt, mitt i allt sprattlande i luften. Det var nog lite pirrigt för en 16-åring som jag var då, men redan då hade man ju ändå varit med om en del. Tänk att man kan komma ihåg allt sådant.

Jag började tänka på detta i dag. Och kunde riktigt i kroppen känna skillnaden på nu jämfört med då. Hur jag var, vilka som var runt omkring mig, alla hallar som var hemma- respektive bortaplan. Övningar, redskap, ledare, gymnaster, rivaler. Tänk så stor del av mig det här alltid har varit. Och vad glad jag är att jag tagit upp det igen. Även om allt i dag är helt annorlunda. Så blir det ju när man byter förening. Man byter liksom liv, lite grann.

Janne godkände mig 2003. Vippen 2005. Jag kan ju bara hoppas att Robert godkänner mig i morgon när kursen fortsätter med sex timmar till i den där gymnastikhallen. Vi hoppar vidare. I världens bästa sport.

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig.

Jag måste erkänna en sak. Jag har ett fruktansvärt ocharmigt karaktärsdrag som förföljer mig vart jag än går, hur jag än mår. Och det suger så mycket energi ur min kropp att jag ibland blir helt matt. Men ni vet, vissa känslor kan man bara inte styra över. Jag är långt ifrån ensam om just denna känsla, och tycker egentligen att det är ganska töntigt av mig att jag är som jag är.

Men jag kommer inte ifrån det. Jag är en språkpolis. Och en ganska elak sådan. Lite av en översittare. Jag kan inte riktigt rå för det, men stavfel, särskrivningar och felaktigt användande av de och dem gör mig så irriterad, och jag tänker att skribenten som trampat snett troligen är lite mindre intelligent än vad gemene man bör vara. Självklart fattar jag ju egentligen att så väldigt sällan är fallet. Ändå kliar det i mina ögon.

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig på dåligt språk. Jag erkänner, jag är en sådan som skulle kunna avstå från att köpa en produkt för att företaget som säljer den har ett värdelöst språkbruk. Jag dömer människor utifrån deras förmåga att uttrycka sig i något så enkelt som sms, och när jag ser ett tryckfel i en tidning (händer ju ofta, senast i söndagens DN tror jag det var) hakar jag upp mig så mycket på det att jag måste läsa meningen om och om igen.

Att vara språknörd är vackert, men den där polisande sidan är så himla onödig. Ska jag någon gång få något vettigt av det borde jag kanske bli lärare. Jag måste sluta ödsla så mycket energi på att få eksem av särskrivningar – men det är ju så stör ande.

Sånt här går jag igång på.

Festligt va?

Svettig vardagslyx.

Det finns en stund som är finare än andra. I bastun.

Det är nästan aldrig någon annan i bastun på mitt gym. Inte prick när jag är där i alla fall. Det gläder mig, ska jag säga. Inte för att jag är pryd och obekväm med tanken på att svettas naken med okändisar, men i bastun mediterar jag gärna solo ändå. Och så behöver jag inte ägna en tanke på att andra motionärer kanske inte delar mitt finska blod och förkärleken att basta varmt. Mycket löulu ska det vara. Ordet löulu vet jag för övrigt inte riktigt hur man stavar, eller vad det egentligen riktigt betyder. Är det själva bastandet eller bara vattenkastandet? Jag får be att återkomma i frågan. Kanske konsultera min mamma, kanske leka språkforskare på egen hand.

I bastun är livet hur som helst så himla fint. Gärna varmt. Gärna solo. Det är klart att det inte står upp mot en vedeldad vid Kvarken, men en helt vanlig gymbastu här i mina kvarter är faktiskt en sådan grej som gör min vardag så himla lyxig.

Jag ska erkänna, att ibland tränar jag bara för att få sätta mig i bastun efteråt. Helt ensam.

Klassisk Post Sauna Pose vid den där vedeldade vid Kvarken.

Andningsinsikten – pt. 2.

Man kan ju inte ge upp när något är knivigt. Gör om gör rätt. Därför stegade jag in i yogasalen i morse, innan jag stegade i väg till jobbet. Och jag måste ge mig själv lite beröm för att jag var så himla mycket bättre i dag. Festlig känsla.

Det är hoppfullt att hoppet inte är ute, när man ena dagen känner sig lite hopplös.

Hopp, hopp.

Och det som är så fint med yoga (alltså, jag vet, jag tar upp det här ganska ofta) är att det är lika mycket träning för själen som för kroppen. För att orka springa Göteborgsvarvet behöver jag träna upp styrka, kondition och uthållighet. Men för att orka springa med i den ibland hysteriska vardagen måste jag träna fram en harmoni i hjärnan. Och hjärtat.

Måste andas lite mer.

Från förkylning till förkylning till förkylning. Och lite migrän emellanåt. Mitt immunförsvar är inte i fas med sig självt och inte jag heller. Men det får ju vara nog någon gång, så jag gick på ett yogapass efter jobbet i dag. Förmodligen är jag mer sjuk igen till helgen, men då får det vara så.

Jag är verkligen inte i fas med mig själv. Det finns ingen harmoni i min kropp för tillfället. På en yogamatta ska man släppa omvärlden och lyssna på kroppen. Gick inte i dag. Jag tänkte på jobb, jag funderade på hur allt i vardagen ska bli, jag undrade över framtid och jag suckade över att jag inte riktigt har koll. Typisk ofas. Typiskt obra.

Men ändå kändes det lite bra att känna att det är så det är. "A problem defined, is a problem half solved", brukade min marketingprofessor säga. Jag tänker att mitt största problem för tillfället är att jag glömt bort hur man andas in och andas ut. Och det är nog något jag kan lösa, om jag bara börjar öva på det igen.

Ett ganska angenämt problem, kan man tycka. Men så är det ju. Utan övning kan jag inte styra mina tankar och då blir det som det blir. Hela havet stormar och hej vad det går.

Välkommen till startelvan, nr 6.

Jag nämnde det tidigare. Det är bäbisarnas år i år.

I dag kom den sjätte pojken till skaran och snart är vi ju faktiskt ett helt fotbollslag. Ett som kan ställa upp i sjumanna i alla fall. Killar och tjejer spelar ju ibland i samma lag när de är små, så när lillan kommer i maj är det bara att börja träna ihop dem.

Jag tänker ibland att jag frusit till is i hjärtat. Men så är det så klart inte. Det finns alltså sex stycken herrar som jag är helt hopplöst förlorad i. Två av dem har jag inte ens träffat än. Men jag vet att jag är kär i dem båda.

Lite kyligt kan man ju ha det på sin kammare, men det smälter när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får vara förälskad i sex stycken små troll. Wow. Det är magiskt. Att vara moster och faster är helt makalöst.

Jag saknar skolan.

Ibland saknar jag att gå i skolan. Jag gillade det. När jag gick i första klass och var en liten plutt med page och blommiga tights längtade jag efter den dag jag också skulle få ta hem läxor. Mina äldre syskon gjorde ju sånt. Jag var så stolt över min läs- och skrivböcker och tyckte det var roligt att färglägga bokstäver, räkna ihop äpplen, sjunga engelska sånger och skriva efter frökens högläsning. Hela vägen igenom högstadiet älskade jag att lära mig. Jag gillade att repetera franska glosor, ta anteckningar, klura ut skillnaden mellan adverb och adjektiv och genom djupa forskningsprojekt (i sjunde klass kunde jag allt om Neptunus).

Gymnasiet var också bra, även om jag inte riktigt hade samma glöd. Jag var kanske lite mycket tonåring, med allt vad det innebär, men på min egen kammare gillade jag ändå skolarbetet. Särskilt engelskan och svenskan. Även franskan.

Universitetet var bra och jag drömmer lite nu och då om att komma tillbaka dit en vacker dag. Det trodde jag nog inte att jag skulle säga. Bilden här nedan är från min studietid i Washington DC. Jag minns så väl den dagen när jag satt på Busboys & Poets i Shirlington och skrev på en skoluppgift och tänkte att nu var det nog sista rycket för mig som student. Nu fick det vara nog. En termins praktik på M Street väntade och jag kände att det var perfekt läge att lägga studiehatten på hyllan.

Nu kan jag nog inte säga det helt säkert. Jag saknar skolan. Jag saknar det naturliga skrivandet som alltid följt med mig i skolan. Jag saknar att studera stilgrepp, tekniker, meningsbyggnader och alla små, små beståndsdelar i det vi kallar språk. Givetvis har jag helt glömt bort pluggångesten. När jag tänker att jag en dag skulle vilja sitta i skolbänken igen är det bara en fin och romantisk bild jag har framför mig.

Ja. Den som lever får se.

Vems år är egentligen 2014?

Är det ditt år i år? Det känns kanske lite så? Men jag tror inte det. Det är då inte mitt, det vet jag.

På nyårsaftonen gick jag och mitt sällskap upp på ett berg för att skåla in 2014 och kolla på fyrverkerier som skulle lysa upp hela staden, och kanske en ge ljus åt väg för ett nytt och fint år. Det sprättades skumpakorkar, sköts raketer och skålades. Och så gavs det löften. Det pratades om förhoppningar och förväntningar. Det bestämdes att "Det här är mitt år alltså."

Men jag vet inte jag. Jag tror faktiskt inte att 2014 är mitt år. Jag råkar faktiskt veta att 2014 är bäbisarnas år. Ja, en var så pass nyfiken så han tittade ut som ett fyrverkeri de sista timmarna under 2013, men de andra två väntar vi fortfarande på. 2014 blir deras år. Hade jag varit religiös hade jag kallat det en välsignelse. En riktigt fin gåva är vad det är.

Jag ger mitt 2014 till bäbisarna. Jag har inte så mycket jag är sugen på att hämta till mig själv just nu ändå. Det får bli vad det blir för en 27-going-on-28 års del. De nya förmågorna känns så himla mycket viktigare. Om det hade funnits någon sådant hade jag tagit faster- och mosterledigt. Minst ett år. Typ hela 2014.

Gott nytt!

Givetvis fick 2013 års pepparkakshus symbolisera det som komma skall.

Nyårskrönikan?

Man gör det per automatik när året tar slut och ett nytt tar vid. Börjar fundera på det som varit. Det som var bra, det som var skit. Diverse mål och om man tog sig dit. När jag på nyårsaftonen skulle försöka utvärdera 2013 kunde jag inte riktigt bestämma mig vad det var för typ av år. Men jag tror det var ganska bra på många plan.

Det finns väl ungefär tre kategorier som tar upp det mesta av min tid: jobb, träning och att resa runt och kolla läget. Jag skulle sammanfatta 2013 ungefär som följer.

Jobb: Inledde med mässjobb i Norge, fick göra rolig fotoresa till Florens, vara med och förnya marknadsstrategin och göra ett helt omtag på utbildningskatalogen, göra studiebesök i Schweiz, styra upp spontana event (på höstkanten lades grunden till Team Event) och det absolut, absolut, absolut roligaste av allt – bygga en ny hemsida helt från scratch, jobbade dag och natt halva december, men det var så himla värt och så himla kul!

Resor: Förutom redan nämnda jobbresor, annat jobbrelaterat flängande runt om till städer i Sverige, mindre utflykter och två fantastiska semesteromgångar i Norrland, spenderade jag påsken med att vandra runt halva Paris med en av mina bästa vänner, jag läste italienska en vecka i Milano (vilket för övrigt var en av de bästa resorna jag någonsin gjort), och med en annan bästis tog jag en dag en tur med färjan till Fredrikshamn för att ligga på playan och en senare spenderade vi en helg i Oslo med gamla, goda vänner.

Träning: Sprang ett Vårrus i regn med en Balett i bakistillstånd efter en helg festivalande, Sprang 21 (tjugoenohmygodsålångt) kilometer i mitt livs första Göteborgsvarv, sprang Midnattsloppet en mil i en låda utklädd till en berg-och-dalbana med mina 305 girls (så klart), upptäckte Fysikens bästa pass i Funktionell Träning på tisdagar, tränade kidsen och fick se många första flickisar, överslag och volter, yogade för lite och gick första halvan av året med vätskefyllt knä och andra halvan med trasig axel efter en viss skottkärregångsincident.

2013 i tre övergripande kategorier. Inte så illa. 2014 är jag peppad på ännu mer webbjobb, vill verkligen resa till USA igen och ska se till att laga både knä och axel för att vara i form att springa Göteborgsvarvet på 2 timmar eller mindre. 

Då kör vi!